Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?