Kategoriarkiv: Hälsa

Jordad.

Publicerad den av
5

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!

Digital sabbat. Omtag.

Publicerad den av
11

Jag skrev om det för ett tag sedan…. och sen hände inget mer. Men jag känner nu, mer och mer, en önskan om att införa digital sabbat i mitt liv, och kanske är det inte önskan bort från det digitala så mycket som längtan till det analoga som lockar?

Att sitta med en bok framför brasan, läsa i timmar.
Kanske spela ett spel eller två med barnen.
Laga middag tillsammans, och äta under trevliga former – kanske bjuda in vänner att dela sabbatsmiddagen med mig?

Vad betyder sabbat egentligen? Ordet alltså? Vet du?
Googlar snabbt utan att finna mer än att det står för vilodag.

Vet inte om det är vilan i sig jag egentligen är ute efter; snarast avbrottet – skillnaden. Det som gör att dagen, stunden, tillfället, sticker ut, är annorlunda än ”resten av dagarna”. Något som bryter av helt enkelt.

Så ja. Nu kör jag. Jag vill testa att införa digital sabbat för mig själv, en dag i veckan. Fredag eftermiddag till lördag dito. Eller kanske söndag förmiddag till måndag dito, för den delen. Och kanske kanske jag inte måste slå på stora trumman direkt och planera hur:et och vad:et i minsta detalj, utan snarast testa och se vad som händer. Korta iterativa cykler av görande följt av reflektion följt av små förändringar som på sikt leder till att jag testat mig fram till något som känns bra – något som funkar – för stunden.

Jag bestämmer här och nu ett datum för första tillfället:
min första digitala sabbat inleds kl 17 på fredag den 6 oktober 2017.

Oh så spännande detta ska bli – fortsättning följer, var så säker!

Kalkbrottsloppet 2017

Publicerad den av
9

Före loppet:
Så sitter jag här, dagen D då jag ska springa mitt första lopp någonsin. Min före-racet-förberedelseplan har helt gått i stöpet. Planen var att springa 2-3 ånger per vecka under september månad, med minst en fem-kilometers-runda per vecka. Så har det inte blivit. Senaste gången jag var ute och sprang en runda på Bulltofta var den 27 augusti, sen hoppade förkylningarna på mig. Å andra sidan har jag cyklat väldigt mycket senaste månaden, och jag är inte orolig för att jag inte ska mäkta med det. I värsta fall får jag gå helt enkelt, och eftersom jag inte har några krav på mig själv inför loppet bortom att ta mig i mål, så är det lugna puckar.

Kul ska det bli i alla fall, det är ett som är säkert. Inte minst att få chansen att vara nere i Kalkbrottet – att se detta stora människoskapade hål på nära håll, ett hål som jag förundrats över som barn, då jag bodde nere i Limhamn. Så taggad – ja, det är jag!

Efter loppet:
Jag överlevde! Med stumma lårmuskler och insikten att det finns uppförsbackar och sen finns det Uppförsbackar. Ojoj, 117 meters höjdskillnad och inte bara en gång utan två, det tar verkligen hårdare än mjuka uppförslöpor på Bulltofta, det är ett som är säkert.

När jag gick uppför den andra uppförsbacken kom en man ikapp mig, och började gå bredvid mig en bit. Han tittade plågat på mig och sa ”Detta är den tuffaste fem-kilometernsrundan jag nånsin sprungit. Uppförsbackarna tar kål på mig!” och jag kunde inte annat än instämma. När vi gått bredvid varandra, pustande och flämtandes, så började han springa igen och sprang raskt ifrån mig… 🙂

Lite roligt är det att jag stötte på en handfull bekanta som alla anmälde sig efter att de sett min anmälan; sociala medier vet ni – betyder det att jag är en Influencer? *haha*

Skämt å sido, jag är stolt över att jag deltog och genomförde det. Kan inte säga att jag fått blodad tand, men kanske är det som med barnafödande, att det krävs lite distans innan man glömt bort hur jävligt det var, och då kan man börja fundera på att göra om det!?

Att ta tankarna på allvar

Publicerad den av
6

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

Ingefärs- och gurkmeja-shot för sköna vibbar

Publicerad den av
12

Om du liksom jag får lite förkylningsvibbar så här i början av hösten så vill jag tipsa om att göra och dricka lite ingefärs- och gurkmeja-shot dagligen. Jag har slarvat lite, men efter förra veckans förkylning, som släppte taget över helgen men sen nändes knacka på igen i början av vecka så har jag gjort mig en stor flaska, för nu ska jag kureras och umgås med skönare vibbar än förkylningsdito.

Jag gör min ingefärsshot som raw food, helt enkelt för att jag tycker om det och har hittat ett grundrecept som jag sen höftar frisk utifrån. Grundreceptet hittar du här (annars googlar du på ingefärsshot och hittar en drös till!):
Lenas ingefärsshot raw food
Ca 400 gram ingefära
2 citroner
1 liter vatten
Honung efter smak ca ½ dl
Gör så här:
Du behöver inte skala ingefäran men tvätta den noga och skär bort det yttersta på ”topparna”, ansa lite och kolla så ingen del ser dålig ut. Skär ingefäran i lite mindre bitar och lägg i mixern. Tillsätt hälften av vattnet 5 dl, och mixa ordentligt. Tillsätt resten av vattnet och kör runt. Låt stå i mixern i ca 1 timme och kör runt 2-3 ggr under tiden, för att säkert få ut alla nyttigheter. Avsluta med en kort mixning och häll sen upp massan i en finmaskig sil, låt rinna av och pressa ut den sista vätskan med en sked. Blanda i saften från citronerna och honungen, blanda och häll upp i fina flaskor.

Förvara din ingefärsshot i kylskåpet, och skaka flaskan innan du häller upp i små glas. Ta en shot varje morgon. Mängd efter tycke och smak men ca 30 – 50 ml. Receptet räcker till två personer i ca två veckor. Obs, ingefärsshot är beroendeframkallande…

…vilket jag kan intyga! Ju starkare desto bättre, fast det gör å andra sidan att kidsen spottar och fräser när jag bjuder dem på min shot.

Själv så har jag i färsk gurkmeja också, vilket ger en ljuvlig gul färg och dessutom boostar shoten än mer, då gurkmeja är en fantastisk antioxidant med rejält med antiinflammatorkiska egenskaper vilket gör den till en perfekt följeslagare till ingefäran. Har jag inte färsk gurkmeja hemma så tar jag lite gurkmejapulver istället.

När jag sköljer rhizomerna så bryter jag dem så jag kommer åt alla skrymslen. Tar sedan en skalkniv och skrapar bort jord och eventuellt fula bitar av knölarna.

Har hört att det finns en vits i att ha i lite chili också, men det har jag faktiskt aldrig kommit ihåg när jag väl stått där och gjort min shot, så det ska jag bestämt testa nästa gång (färsk eller i pulverform, bådadera lär funka).

Sen har jag en ganska liten mixer (min NutriBullet) så jag gör ofta halv mängd, men har just börjat experimentera med att virra silmassan i mixern ännu en gång med nytt vatten efter första avrinningen. Verkar funka fint det med. Resterna från silningen har jag förresten i mina dagliga gröna smoothies, så allt kommer till användning!

 

Förvånar mig själv!

Publicerad den av
7

För ett par veckor sen fick jag ett plötsligt sug efter att sticka ut på en joggingrunda, något jag, i princip, aldrig fått förut. Så jag gjorde det. Två veckor senare fick jag samma ryck, och tog alltså joggingrunda nummer två. Sen gick det ytterligare två veckor innan lockelsen väcktes än en gång, runda nummer tre, min hittills längsta. Och idag, två dagar sedan senaste turen, fick jag för mig att ta en eftermiddagsrunda, fast det regnade lätt ute.

Idag gjorde jag dessutom något annorlunda, då jag de tidigare rundorna varvat att lufsa fram med att gå, men idag gick jag bara till och från min start/slut-punkt, resten av rundan på dryga tre kilometer så joggade jag. Förvånar mig själv för detta känns totalt otippat alltsammans, men jag tänker det är lika bra att agera på det när andan faller på, eller hur?

REKO-ring Malmö

Publicerad den av
3

Har hört talas om reko-ringar ett år eller två, så när jag trillade över en nystartad REKO-ring i Malmö så blev jag genast medlem i gruppen på Facebook. Men vad är en REKO-ring undrar du kanske? Så här står det i gruppbeskrivningen:

Varför REKO?
Vi tycker att kedjan mellan producent och konsument borde vara mycket kortare! Vi vill göra det enklare att stötta småskaliga, lokala initiativ med ekologisk inriktning. Därför skapade vi REKO-ring Malmö. REKO-ringen innebär direkthandel där producenternas matsvinn och dyra mellanhänder minimeras. Varor förhandsbeställs på Facebook innan konsumenter och producenter träffas för samordnad varuutlämning varje vecka. Ett fantastiskt tillfälle att få träffa din lokala producent!

Vi är inspirerade av REKO-ringar i Finland och runt om i Sverige. Vi tycker att närproducerat och hållbart är en bra grej och hoppas att detta kan bli en plattform för samarbete mellan producent och konsument. Tillsammans kan vi göra REKO-ring Malmö fantastiskt!

Igår var första gången jag hade möjlighet att faktiskt hämta upp på parkeringen vid Kommendanthuset, så tidigare i veckan tittade jag över alla säljannonser och la in ett antal beställningar. Fick bekräftelse, swishade, och knappade in min beställning i min kalender, så jag skulle komma ihåg att få med mig allt jag beställt när jag väl hämtade upp varorna.

Av AnnaKagas beställde jag 30 ägg och ett kg stenmalet vetemjöl. Surtantens syrade fick äran att leverera mig vars en burk kimchi respektive syrad fänkålssallad. Los Perros Urban Farmings delikata blandning av sallad och ett knippe mynta föll jag pladask för och Ecofungi lockade mig att beställa tre hg kungsmussling – en svamp jag aldrig gjort bekantskap med tidigare. Blomkålskollektivets rejäla knippe med grönkål respektive palmkål gjorde sedan sällskap med tre gurkplantor från Landet Oss.

Det fanns fler producenter på plats, men jag kunde ju inte förköpa mig alldeles… Det kommer garanterat att variera varje vecka vem som har något att erbjuda, så gå med i REKO-ringen i Malmö du med (eller hitta/skapa en i närheten av där du bor – konceptet är spritt lite varstans!) och upptäck detta härliga sätt att handla direkt från producenterna själva.

 

 

Rabarber et al!

Publicerad den av
9

Denna fantastiska skapelse, som förmår sätta blad av närmast förhistoriskt gigantiska mått, som växer och växer och växer, trots att jag skördar och skördar. Magnifik växt! Och så god dessutom. Minns den rosa saften min momo kokte när jag var barn, som smakade så ljuvligt rosa – för det är verkligen så jag minns den. Att den smakade rosa. Själv gör jag ofta både rabarberkräm och rabarberpaj, men i lördags när jag skördat drygt tre kilo rabarberstjälkar så bestämde jag mig för att göra saft. Googlade fram ett recept, som jag inspirerades av: Lät den stå fyra dygn (eftersom jag inte orkade ta hand om den igår), skippade citronsyran, hade endast ett och ett halvt kilo rårörsocker på cirka fem liter saft, det räckte fuller väl – inte minst eftersom jag fryser min saft, snarast än har den stående i flaskor, då hade det nog behövts mer socker för att konservera saften ordentligt. Så nu är frysen full av fem liter av Hasselbackens rårörda rabarbersaft, undantaget litern jag satte i kylen att bjuda till födelsedagsskål med på lördag.

För den delen ska jag nog kunna bjuda även på Hasselbackens nygjorda hyllesaft också eftersom jag i söndagskväll tog mig ut på hylleblomst- och nässelplockarpromenad. Hyllen satte jag saft på (utan citronsyra även där), som jag ska sila av och fylla på flaskor om två dagar, och nässlorna sköljde
jag upp och band ihop till ett knippe som jag hängde till avrinning och tork – blir perfekt att pulvrisera och göra nässelpulver av, till vinterns gröna smoothies, brödbak och annat smått och gott. 

Självklart plockar jag nässlor och kirskål som jag använder omgående också, men dessutom förväller jag dem snabbt och fryser in för höst/vinter/vår-användning. Och plockarsäsongen har ju bara börjat, snart finns det bär att skörda, och äpplen att plocka, och…  Äpplena jag vinterförvarade på vinden räckte ända till april, och de torkade äppleringarna jag producerade i höstas har jag faktiskt fortfarande kvar två påsar av – världens bästa snacks. Oh vad jag älskar att kunna använda det naturen ger.

Simmande meditation

Publicerad den av
2

1 – 1 – 1 – 1…. 1 – 1 – 1.
Om och om igen, hör jag siffran ett i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran två tas ettans plats.

2 – 2 – 2 – 2…. 2 – 2 – 2.
Om och om igen, hör jag siffran två i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran tre tas tvåans plats.

Och så håller det på. I en dryg halvtimme, medan jag crawlar 25 meter, vänder, crawlar 25 meter till, vänder. Om och om igen, och för varje vändning töms sinnet lite mer. För varje vändning blir siffran lite mer tydlig och glimrande inom mig. Att släppa taget; om allt. Armar och ben rör sig, som de lärt sig att röra sig när jag crawlar. Andningen, oftast vart fjärde armtag, alltid åt höger, andas ut under vatten, för att långsamt dra in ett djupt andetag medan ansiktet är i lä under min höjda arm, redo att dyka ned i det lätt klorerade vattnet.

Så skönt det är att under en halvtimme bara hålla fokus på en siffra i taget, som vid vändningen lämnar över till nästa siffra, likt en stafettpinne. När jag tar de första simtagen, ackompanjerad av ettans ensamma ekande ton, får den emellanåt en följeslagare som säger Du har precis bara börjat, du har hur långt kvar som helst. Det kommer ta en evighet. Du har inte ens gjort en fyrtiondel av det du föresatt dig idag. Gisses! Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på ettan.

Lika oviktiga som tankarna som följer den flödande och fylliga fyrtio i spåren, Nu är du klar, bara ett par armtag till, sen är du klar. 100% avklarat. Nu är du i mål, kilometern du föresatt dig ligger bakom dig. Tänk så snabbt det ändå går, bara du är ihärdig och låter armtag följas av armtag, bensprattel följas av bensprattel, ett andetag i taget. Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på fyrtio.

40 – 40 – 40 – 40…. 40 – 40 – 40.
Om och om igen, hör jag siffran fyrtio i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, stannar upp, och tar mig bort till bassängkanten. Klättrar uppför stegen och med en härlig känsla i kroppen tar mig bort till bubbelpoolen, den varma. Glider ner och låter kroppen slappna av efter en kilometers crawl.

#blogg100 – En egen värld.

Publicerad den av
6

Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.

”Om man tittar närmare på oss människor kan man konstatera att var och en av oss är som en egen värld. Pannan är en luftig liten äng, armbågen är en torr ödemark, ögonen är salta sjöar och tarmen är en urhäftig, jättelik skog med sanslösa formationer. Liksom vi människor bebor planeten, är också vi koloniserade.

[…] Den som idag vill upptäcka nya kontinenter och folk måste utforska den lilla värld som finns inuti oss själva. Och då är tarmen den mest fascinerande kontinenten. Ingen annanstans lever det lika många arter och familjer som där.

[…] Av all mikrobiota – alltså alla mikroorganismer som stökar runt i och på oss – befinner sig 99 procent i tarmen. Inte för att det knappt finns några på andra ställen utan därför att de helt enkelt är så ofattbart många i tarmen.”

Samspelet mellan oss som individer och de högst individualiserade kolonierna av mikroorganismer som tagit sitt pick och pack och flyttat in/på mig… så fascinerande. Där kommer förklaringen till varför enäggstvillingar… trots allt inte är identiska – de har sin alldeles egna och unika uppsättning kolonisatörer. Säkerligen liknande, men om den ena tvillingen som bebis pussade grannens hund på nosen vid ett specifikt tillfälle, medan den andra tvillingen låg och sov… ja, mer än så kanske det inte krävdes för att nybyggnarna hos den förstnämnde skulle ta sig ett annat uttryck, en annan väg i livet så att säga, än för den sistnämnde. Och det spelar roll. Exakt hur mycket roll det faktiskt spelar kan ingen säga i klartext just nu, men att det spelar stor roll, den polletten har trillat ner. Det är sannerligen okända kontinenter som upptäcksresande forskare just nu håller på att nyfiket lära sig mer om, och det kommer garanterat att påverka samhällsutvecklingen på sikt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 75 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.