Månadsarkiv: september 2017

Utflykt: Salzburg dag tre

Publicerad den av
2

Ännu en strålande dag, med sommarvärme (över tjugo grader och vindstilla) och strålande sol, är till ända och jag har inte tröttnat på Salzburg än. Snarast tvärt om, då dagen även bjudit på mersmak i form av en busstur i Sound of musics fotspår, vilket också tog oss utanför staden. Här är så otroligt vackert!

Utsikt över Wolfgangsee och den grandiosa kyrkan i Mondsee (användes för filminspelning, då som Maria och baron von Trapp gifte sig i Sound of music).

Dagen inleddes (ja, efter hotellfrukosten!) med en rundvandring i ”kvinnorna i Mozarts liv”:s fotspår, som två av mina underbara körkollegor planerat och genomförde med bravur, givetvis med den obligatorisk tipsrundan.

På Friedhof St Sebastian ligger bland annat Mozarts hustru Constantine (och hans far) begravd.

Därefter var det fri hopp och lek (där jag och två till hann med en lättare lunch/fika på Café Tomaselli, det äldsta caféet i Salzburg och en av Mozarts favoritställen i staden. Mozarts änka levde dessutom under en period i en läghenhet i huset tillsammans med sin andre make) fram till halv två då vi stämt träff inför vår buss-Sound of music-rundtur. Tyvärr hade det hängt upp sig på något vis, så det dröjde en timme till innan bussen kom, men vi hann med allt vi skulle ändå, om än med kortare stopp på de olika utsedda platserna.

Vacker grafitti i en gångtunnel under gatan längs floden och en ojämförlig reklamskylt – och så den häftigaste bilskylt jag stött på i Salzburg.

I kyrkan i Mondsee förättades en begravning, vilket la en sordin över lusten att knata runt i densamme som värsta turisten. Jag noterade dock kartongerna där befolkningen kunde släppa olika nödvändiga artiklar till asylsökande, ris, grönsaker, toalettsaker osv.

Vacker arkitektur, som görs vacker även nattetid med välplacerad ljussättning.

Kvällen avrundades med god middag (och speciell, då vi till efterrätt serverades den lokala efterrätten Salzburger Nockerl. Nu har jag gjort det, och känner ingen lust direkt att göra om det) i Europas äldsta restaurang, Stiftskeller St Peter, som först omnämndes i text 803 efter Kristus.

Salzburg med omnejd är verkligen ett resmål jag varmt kan rekommendera!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Utflykt: Salzburg dag två

Publicerad den av
3

Ojoj, trötta fötter, men vilken dag! Sommarvärme (22-23 grader lätt och gassande sol merparten av dagen) och mestadels vindstilla, en dag då vi varit i rörelse utomhus mest hela dagen. Ljuvligt!

Guidad rundvandring i Salzburg

Vi har guidats runt i Salzburg, och fått ta del av mer eller mindre matnyttig information om saltet som till stor del byggt och format Salzburg till den stad det är, om Mozart och hans syster Nannerl, om var olika Sound of Music-scener spelats in, med mycket mycket mera.

Detta var dagens lunchutsikt – helt fantastiskt!

Vi har åkt Festungsbahn upp ocn ned från Hohensalzburg-fästningen, där många av oss också inmundigade lunch, med en alldeles hänförande utsikt! Många foton blev det, något som i sin tur blev förevigat.

Förevigad fotograf

Från fästningen Hohensalzburg är utsikten över gamla och nya delarna av staden magnifik!

Dessutom har eftermiddagen och kvällen även omfamnat en Residenzkonzert, The Swedish Candy Store, salsbutik, joddelskola och Augustinerbräü Kloster Mülln biergarten. Tyvärr visade det sig att vi förgäves gick på jakt efter en karaokebar, något som inte erbjuds just fredagskvällar i Salzburg, men lika glad för det är jag! (Fast gladast är nog räven?)

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

 

Utflykt: Salzburg dag ett

Publicerad den av
6

Körresa till Salzburg med Södra Sallerups kyrkokör i dagarna fyra, där merparten av dagen gått åt till transport, med mellanlandning på Fraport (Frankfurt Airport) innan vi landade på W. A. Mozart Airport och möttes av självaste mannen himself i entren, eller ja, en byst av honom i alla fall.

Mozart i entren till W. A. Mozart Airport, och sen trillade vi av en slump förbi huset där han föddes, på väg till kvällens restaurangbesök.

Vi har dessutom klarat av vår konsert, i Evangelishe Christuskirche här i Salzburg, och det gick finfint, om än att det inte var den mest välbesökta av konserter. Vi sjöng lite blandat från vår repertoar, med Jens Erikssons (vår körledare) egenkomponerade Stabat Mater som huvudnummer – och det är, utan tvekan, det mest fantastiska stycke musik jag någonsin tagit del av att framföra. Älskar det!

Evangelische Christuskirche – Salzburg

Efter konserten knatade vi genom gamla Salzburg till kvällens restaurang Sarastro där middag intogs under muntra former innan vi styrde kosan åter till Hotel Adlerhof. Nu lockar horisontalläge och nattsömn, det vill jag lova!

Högt och vackert belägen kyrka ovanför floden Salzach som löper genom Salzburg.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

Vikten av tystnad

Publicerad den av
8

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Handledarutbildning – check!

Publicerad den av
6

Ikväll har jag varit på stå-upp-show… eller, nej, visst ja, det var ju handledarutbildning med Micke på Mårtenssons trafikskola, inför att jag ska övningsköra med äldsta barnet som slutligen fått tummen loss att skaffa sig ett övningskörningstillstånd.

Och ärligt talat, jag skämtar inte. Micke var en riktig lustigkurre som dessutom kunde sina grejer, en riktigt bra kombination. Jag är villig att slå vad om att det finns handledarutbildningar som känns som tre timmar i en kinesisk tortyrkammare – men det var verkligen inte min upplevelse, utan det var mer a la Släng dig i brunnen. 

Nu vill det till att fundera lite över konceptet ”Berättande körning” vilket i sanning känns som en liten utmaning – och sådana älskar jag ju, så detta ser jag verkligen fram emot!

Kalkbrottsloppet 2017

Publicerad den av
9

Före loppet:
Så sitter jag här, dagen D då jag ska springa mitt första lopp någonsin. Min före-racet-förberedelseplan har helt gått i stöpet. Planen var att springa 2-3 ånger per vecka under september månad, med minst en fem-kilometers-runda per vecka. Så har det inte blivit. Senaste gången jag var ute och sprang en runda på Bulltofta var den 27 augusti, sen hoppade förkylningarna på mig. Å andra sidan har jag cyklat väldigt mycket senaste månaden, och jag är inte orolig för att jag inte ska mäkta med det. I värsta fall får jag gå helt enkelt, och eftersom jag inte har några krav på mig själv inför loppet bortom att ta mig i mål, så är det lugna puckar.

Kul ska det bli i alla fall, det är ett som är säkert. Inte minst att få chansen att vara nere i Kalkbrottet – att se detta stora människoskapade hål på nära håll, ett hål som jag förundrats över som barn, då jag bodde nere i Limhamn. Så taggad – ja, det är jag!

Efter loppet:
Jag överlevde! Med stumma lårmuskler och insikten att det finns uppförsbackar och sen finns det Uppförsbackar. Ojoj, 117 meters höjdskillnad och inte bara en gång utan två, det tar verkligen hårdare än mjuka uppförslöpor på Bulltofta, det är ett som är säkert.

När jag gick uppför den andra uppförsbacken kom en man ikapp mig, och började gå bredvid mig en bit. Han tittade plågat på mig och sa ”Detta är den tuffaste fem-kilometernsrundan jag nånsin sprungit. Uppförsbackarna tar kål på mig!” och jag kunde inte annat än instämma. När vi gått bredvid varandra, pustande och flämtandes, så började han springa igen och sprang raskt ifrån mig… 🙂

Lite roligt är det att jag stötte på en handfull bekanta som alla anmälde sig efter att de sett min anmälan; sociala medier vet ni – betyder det att jag är en Influencer? *haha*

Skämt å sido, jag är stolt över att jag deltog och genomförde det. Kan inte säga att jag fått blodad tand, men kanske är det som med barnafödande, att det krävs lite distans innan man glömt bort hur jävligt det var, och då kan man börja fundera på att göra om det!?

Att ta tankarna på allvar

Publicerad den av
6

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

Ingefärs- och gurkmeja-shot för sköna vibbar

Publicerad den av
12

Om du liksom jag får lite förkylningsvibbar så här i början av hösten så vill jag tipsa om att göra och dricka lite ingefärs- och gurkmeja-shot dagligen. Jag har slarvat lite, men efter förra veckans förkylning, som släppte taget över helgen men sen nändes knacka på igen i början av vecka så har jag gjort mig en stor flaska, för nu ska jag kureras och umgås med skönare vibbar än förkylningsdito.

Jag gör min ingefärsshot som raw food, helt enkelt för att jag tycker om det och har hittat ett grundrecept som jag sen höftar frisk utifrån. Grundreceptet hittar du här (annars googlar du på ingefärsshot och hittar en drös till!):
Lenas ingefärsshot raw food
Ca 400 gram ingefära
2 citroner
1 liter vatten
Honung efter smak ca ½ dl
Gör så här:
Du behöver inte skala ingefäran men tvätta den noga och skär bort det yttersta på ”topparna”, ansa lite och kolla så ingen del ser dålig ut. Skär ingefäran i lite mindre bitar och lägg i mixern. Tillsätt hälften av vattnet 5 dl, och mixa ordentligt. Tillsätt resten av vattnet och kör runt. Låt stå i mixern i ca 1 timme och kör runt 2-3 ggr under tiden, för att säkert få ut alla nyttigheter. Avsluta med en kort mixning och häll sen upp massan i en finmaskig sil, låt rinna av och pressa ut den sista vätskan med en sked. Blanda i saften från citronerna och honungen, blanda och häll upp i fina flaskor.

Förvara din ingefärsshot i kylskåpet, och skaka flaskan innan du häller upp i små glas. Ta en shot varje morgon. Mängd efter tycke och smak men ca 30 – 50 ml. Receptet räcker till två personer i ca två veckor. Obs, ingefärsshot är beroendeframkallande…

…vilket jag kan intyga! Ju starkare desto bättre, fast det gör å andra sidan att kidsen spottar och fräser när jag bjuder dem på min shot.

Själv så har jag i färsk gurkmeja också, vilket ger en ljuvlig gul färg och dessutom boostar shoten än mer, då gurkmeja är en fantastisk antioxidant med rejält med antiinflammatorkiska egenskaper vilket gör den till en perfekt följeslagare till ingefäran. Har jag inte färsk gurkmeja hemma så tar jag lite gurkmejapulver istället.

När jag sköljer rhizomerna så bryter jag dem så jag kommer åt alla skrymslen. Tar sedan en skalkniv och skrapar bort jord och eventuellt fula bitar av knölarna.

Har hört att det finns en vits i att ha i lite chili också, men det har jag faktiskt aldrig kommit ihåg när jag väl stått där och gjort min shot, så det ska jag bestämt testa nästa gång (färsk eller i pulverform, bådadera lär funka).

Sen har jag en ganska liten mixer (min NutriBullet) så jag gör ofta halv mängd, men har just börjat experimentera med att virra silmassan i mixern ännu en gång med nytt vatten efter första avrinningen. Verkar funka fint det med. Resterna från silningen har jag förresten i mina dagliga gröna smoothies, så allt kommer till användning!

 

Därför fortsätter jag

Publicerad den av
8

Sitter här i sängen och skriver. Små utkast, en paragraf eller två, embryon av texter kring budskap jag inte riktigt är redo att skicka ut i världen. I sinom tid. Till dess kanske denna förunderliga limbo bibehålls, känslan av att jag inte riktigt har något att säga, hur det inte finns något som riktigt griper tag, varken i mig eller dig som läsare.

Och ändå så fortsätter jag.
Skrivandet alltså.

Jag vill ju skriva, jag älskar att skriva, även om jag stundtals känner mig helt tom på ord att få ned på pränt. Den enklaste vägen hade varit att sluta, att släppa taget om intentionen att blogga dagligen. Och det är en möjlighet. Men det är inte mitt val, av så många skäl.

Dels för att jag vet, djupt inom mig, hur stor hjälp mitt skrivande är för mig. Det är verkligen självcoaching, det ger vägledning och klarsyn, visar på svårigheter och möjligheter. Skrivandet ger oerhört hög avkastning i form av självinsikt och själslig expansion. Bara ett par paragrafer, ett blogginlägg, två, tre, kan göra världen förståelig, hanterbar, lättare att navigera.

Också för att jag vet att vanans makt är stor. Om jag slutar skriva dagligen kommer tidpunkten förr eller senare då jag kommit så långt bort från denna vana, att den inte längre föresvävar mig. Och så har det gått en månad eller två, kanske till och med ett halvår, ett eller flera år – utan att jag skrivit. Utan att jag gett mig själv gåvan som skrivandet är för mig.

För dig kanske det är något annat än skrivande som ger motsvarande gåva: sprickan i skalet som gör att ljus både kommer in och ut, livgivande och skapande. För mig är det skrivande. Därför förtsätter jag.

Att välja inställning till livet

Publicerad den av
5

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.