Death by PowerPoint

Idag har jag suttit i ett konferensrum under ett par timmar på eftermiddagen, och hade medvetet med mig boken How to avoid death by powerpoint av David JP Phillips. Förra veckan hade jag den som en av mina #dagensbokblädder som jag börjat med nyligen. Jag läser och/eller skummar genom en bok (eller två) och instagrammar väl valda delar med höjdpunkter.

dagens bokblädder

Och jag hade med mig boken av ett enda skäl, nämligen att jag tänkte glömma den där. I konferensrummet. Tycker det är ett alldeles ypperligt ställe att glömma en bok om presentationsteknik. Kolla in FB-gruppen #glömenbok så kan du läsa lite mer om tanken.

glöm en bok

Och förresten, om du nånsin skapat en powerpoint-presentation (eller Keynote osv, same same but different liksom) så rekommenderar jag varmt boken, som är fylld med praktiska och handfasta råd, som dessutom är väl underbyggda. Allt är också tydligt illustrerat med exempel på före/efter-bilder, vilket verkligen belyser poängerna som David gör i boken.

Onekligen finns det ett stort behov av denna boken, för jag skulle vilja uppskatta andelen bra kontra undermåliga presentationer till… tja, vad ska jag dra till med. Kanske 1 bra presentation på 10. Nästan så jag funderar om jag drog till med för många bra där… Men jo, jag upplever nog att det blir allt fler som har bra presentationer, så nånting håller på att hända. Håller du med?

Hälften. Och dubbelt.

Idag har jag varit på skolbesök igen, eller rättare sagt klassrumsbesök. Jag hade ett förmiddagsmöte i Helsingborg och passade då på att fråga vännen Susanne Jönsson om jag fick komma på besök till henne efteråt. Det fick jag. Så idag har jag hängt med tvåorna på Drottninghögsskolan i Helsingborg. Jag kom när det var lunchrast och hängde med Susanne och ungarna till skoldagens slut.

Efter lunch var det mattelektion, och vi ägnade oss åt hälften och dubbelt. Jag gick runt och snackade med ett gäng av eleverna, såg hur de tänkt kring bil-uppgiften Susanne gett dem och förundrades över hur tydligt det är när barn (ja, det gäller alla för den delen, ålder oaktat!) förstår, och när de bara gissar. Successivt såg jag dock hur pollett efter pollett trillade ner, en efter en.

bee bots

För gisses så klurigt det är det där med hälften och dubbelt. Inte helt enkelt att förklara, för någon som liksom inte förstår vad orden betyder. Det är precis som läskoden – innan jag knäckt den är bokstäver bara underliga krumelurer. Men när jag väl förstår vad bokstäverna bär med sig, så öppnas en ny värld. Så ock inom matematiken, där Susanne också gav mig en vink om svårigheten i att många av världens språk är olika uppbyggda. Olikheterna blir påtagligt uppenbara bland annat då man pratar matematiska. Snacka om att krydda tillvaron för en matematiklärare i en högst multietnisk klass.

Susanne använder också fantastiska Bee Bots i sin undervisning, vilket hon nyligen bloggat om. Hon förevisade dem för mig när skoldagen var slut, eftersom hon inte hade planerat för en sådan lektion idag. Verkligen urfräsiga, så om du inte upptäckt dem än så tycker jag du ska kolla upp dem!

parkeringenInnan vi alla sa tack och hej då för idag så fick eleverna landa en stund i vad de lärt sig under dagen. Jag landade själv under den där minuten av tystnad. Den främsta känslan jag tar med mig från dagens besök är att jag tror det är stört omöjligt för svensk skola att vara likvärdig, inom ramen för hur det ser ut och strukturerats idag. Här en hyfsat liten skola i ett av Helsingborgs mest segregerade bostadsområden med allt vad det för med sig. Skolan är så enormt viktig för både eleverna och deras föräldrar/vårdnadshavare. Och har samtidigt ett nästintill omöjligt uppdrag. Inte minst för att högt ställda krav i styrdokumenten på individens utveckling i samklang med kollektivet också ställs mot kommunalt behov av en budget-i-balans och mycket annat.

Därför fylls jag av tacksamhet och beundran för lärare som Susanne och hennes gelikar, som ger sitt professionella allt för att de ungar de stöter på inom ramen för sitt uppdrag ska ges allra bästa förutsättningar. Det blir extra tydligt i en skola med ett liknande upptagningsområde som Drottninghög, där det verkligen krävs oerhört skickliga pedagoger. Dock blir det väldigt fel om vi gör skolan till en ö i detta arbete, som om de ensamma kan lösa de utmaningar som områden som Drottninghög m fl står mitt i.

Hur kan man tänka för att få till det? Hur får vi alla instanser, oaktat om de är offentliga eller privata, att samverka för att gemensamt lyfta ett område och dess invånare, så att de alla ges möjlighet att leva ett gott liv, med meningsfullhet, lycka och en social samvaro, en känsla av sammanhang?

Helsingborgs kommun och olika instanser på området Drottninghög gör redan mycket, i syfte att få till detta:

”Drottninghög ska vara en integrerad del av staden – fysiskt, mentalt och socialt.”

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som bara tänkas kan vara inblandade i att lyfta en hel stadsdel fortsätter arbeta för att uppnå detta mål, och att man fortsätter ta lite udda och nya grepp på det hela!

Tack Susanne, dina kollegor och framför allt eleverna för att jag fick komma på besök idag.  Jag lär mig av att få uppleva dessa små nedslag i verkligheten, och hoppas att jag får många fler chanser framöver. Kanske hos dig?

 

Växa i mitt ansvarstagande

Ansvar är ett ord som följt mig detta året. När jag satt och skrev i min journal härom morgonen stod helt plötsligt följande mening mitt på pappret:

Att växa i mitt ansvarstagande. 

Under merparten av mitt liv har jag mången gång tänkt och sagt något i stil med ”Detta är jag. Du får helt enkelt ta mig som jag är, för jag ändrar mig inte.”. Tänker det ytterst sällan nuförtiden, och säger det förhoppningsvis lika sällan, helt enkelt för att jag inte längre ser det som sant. Snarast har jag insett att jag ljugit för mig själv när jag fastnat i den där inställningen. För vaddå sådan ÄR jag? De saker jag tänkt så här om mig själv är inte mina fysiska attribut, för där håller jag med, det finns saker jag Är. Kvinna, mamma till två, 42 år gammal, en tvärhand hög med blåa ögon.

Det jag ljugit för mig själv om är att jag trott att mina handlingar, mina beteenden, mina olater om du så vill, är något lika beständigt och påtagligt som mina fysiska attribut. Och jag har insett att det stämmer inte.

För jag har ett val. Jag kan välja om jag vill vara snarstucken, snackig, ilsk, påstridig, frågvis, lat, generös, sarkastisk, sur, hjälpsam osv. Men för att jag ska kunna se valmöjligheten krävs medvetenhet. För i varje medveten stund väljer jag mitt agerande. Eller kan välja, åtminstone. Då har jag valet, om jag kliver ur det reflexmässiga agerandet. Och där finns det oändligt utrymme att växa i och genom mitt ansvarstagande.

I en medveten stund kanske jag väljer det jag vant mig vid att välja, den där handlingen som också hade blivit resultatet om jag ej varit medveten i stunden. Per automatik-reaktionen. Den är valbar den med, och det finns inget som säger att det inte kan gagna mig. Men att välja den medvetet skiljer sig, i mina ögon, från att reflexmässigt hamna i den.

Kanske väljer jag dess motsats, det som är mest ovant, som kanske till och med väcker ett visst obehag i mig. Ett obehag som kanhända endast finns där just för att det är ovant. Som att sätta på sig ett par nya skor, eller nya glasögon. Det känns inte bekant, och med min ökande medvetenhet, upplever jag det obekanta så mycket mer, än jag skulle om det vore mig bekant.

ansvarstagandeVad händer när vi väljer en annan väg än den vanliga?

Tystnad, om jag är van vid att vara den som fyller varje möjlig stund med ord.

Att prata, om jag är van vid att hålla tyst.

Närhet, om jag är van vid att dra mig undan.

Att dra mig undan, om jag är van vid att söka närhet.

Det gäller ju också att välja situationen. Om jag är rädd för att tala inför folk, men skulle vilja bli bättre på det, då skulle jag inte välja en fullsatt aula att öva på, utan kanske familjen, bästa vännen, eller kanske till och med solo framför spegeln ett par vändor.

Testa att se vad som händer i dig, när du väljer något annan än det som är ditt rutinmässiga val, om så bara för att se vad det väcker i dig. Kanske upptäcker du nya horisonter inom dig?

Dance through life

During a coaching session last week with my coach, she said:

Dance with whatever knocks at your door.

It’s a phrase someone had told her once, I believe, and it hit me hard. In a good way, I might add.

The way I see it, I don’t control what comes knocking on my door. Chance, fate, serendipity, accident, coincidence…. whatever you want to call it, I don’t have control over it. But I can chose to dance with it, whatever it is. That’s a choice I have. It might not be my preferred dance partner, it might not be the dance of my choice, but regardless of that, I can dance with it.

dance with whateverI get to dance.

That’s what I realized during that coaching session.
I get to dance. With whatever comes knocking at my door. And I love to dance. I really really love it, so thinking about life in this way, that I get to dance with whatever comes knocking on my door, makes me all tingly inside. I can dance through life!

Life doesn’t get much better than that, does it?

Podcast 16/52 – on courage

Until now I’ve given you recommendations from the One you feed, On Being, RSA, Invisibilia (from NPR), Good Life Project, Peak Prosperity and London Real. Today I give you a new podcast in this Sunday podcast tip-series of mine.

A while ago I discovered the TED radio hour on NPR. It’s an hour long radio show, where they find four TED Talks that have a common theme, and make it all into great radio. I’ve been listening to a few episodes lately. Several of them are now on my tip-list in Evernote, where I keep track of the podcasts I’ve already recommended and the ones I want to recommend.

BoldomaticPost_Do-you-notice-the-small-actsOne of the episodes is on courage, and that’s a word and a concept that I think a lot about. What is courage? What makes people act courageously? Here are four takes on courage, from the ability to speak up, to work in war zones, to risk ones life by taking a stand for justice and by simply being a transparent physician and urging others to do the same. Four stories well worth listening to, I know I’m gonna check out the full TED Talks as well, that’s for sure!

And it makes me even more fascinated about the concept of courage. Spotting the grand gestures, the blatantly obvious courageous acts that make the headlines, that’s easy. No wonder we do that. Being easy to spot, they become the talk of the town.

But do I spot the small acts of courage, the ones I’m surrounded with on a daily basis?

This blog post, number 50 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden

A world in or out of focus

Dramatic blue skies.

A small holt of trees, branches slowly moving from the wind.

Out of focus. In focus.

My IPhone had trouble focussing in the dusk.

The image to the left remind me of the way I see the world when I have taken off my glasses. To the right, I have put them on again. I am the filter for my experience of the world. Because regardless if I have my glasses on or not, the trees and the sky remains the same. No difference at all. Except in my perception of them.

And just as I understand that my glasses help me perceive the world around me with greater clarity, I know that sometimes I am in a high mood. When I am, my experience of the world is a world in focus. When I’m in low mood, it’s like I’ve lost my glasses and everything is out of focus. But alas, again, remember that the world itself can never be out of focus. It just it. It is I who am in or out of focus, in high or low mood, and my experience of the world will be shaped accordingly.

In focus. Out of focus.

Constantly shifting. A part of human nature. What makes all the difference in the world is being aware of my mood – because if I see that, I will understand why my world – in any given moment – appears to be in or out of focus.

A man of convictions

Possibly you’ve already read the story about Daniel Norris, the baseball pitcher in the US, who definitely stands out in a crowd? I read the article some weeks ago and got very inspired by what I read. I wanted to write about it, but only got around to it now. And since it’s been a while since I read it, I just re-read it, and listened to the clip as well. It’s all there in the article. Read it. Listen to Daniel.

When I come across a person, who – like Daniel – lives according to his values, rather than according to his circumstances, I get filled with hope. Hope for the future. For humanity.

Here we have one man standing out. Refusing to conform. To the norm. To do what, according to the masses, probably should be the proper action to take after signing a multi-million dollar contract. BoldomaticPost_Research-the-things-you-love

To do what he himself thinks makes sense. Being able to hear the inner voice of wisdom, act upon it, rather than having it drown in the constant barrage of noice from outside. That voice which can sometimes whisper so silently one really has to listen very very carefully. Get knowledge. Be kind and loving. Be happy with what you’ve got. Yeah, why couldn’t it be that simple? It’s truly inspirational! 

How do we ensure we get more people into the world with this ability? To listen within? To stand for ones convictions, in the face of rags and riches alike? Do I?