Månadsarkiv: juli 2014

Instagrammade ögonblick av lycka

Publicerad den av
5

Sitter nere på stranden vid Sibbarp och läser bok. Make och son spelar fotboll med en boll de lånade av sällskapet vid nästa buskage, ett sällskap som just nu ligger och solar, läser och snackar.

(Dottern är hos momo och njuter av uppmärksamhet, excellent service och ett helt gästhus i egen besittning om någon undrar.)

Hört och läst många synpunkter på alla dessa bilder av solsken, fester, grillande på stranden, fikastunder i trädgården, barn med glass i högsta hugg, loppisfynd, bärplockning, och allt vad vi översköljs med på sociala media som Facebook, Twitter, Instagram. Många av dessa synpunkter är negativa, att vi målar upp oäkta fasader av hur bra vi har det, medan smärtan, sorgen, ensamheten inte får plats, inte är välkommen.

20140717-170933-61773997.jpg

Så kanske det är, men samtidigt slås jag av tanken att alla dessa instagrammade ögonblick av lycka kanske också hjälper oss att känna tacksamhet. Tacksamhet över det jag har, just här och nu, över det jag värderar så högt att jag vill föreviga det och dela det.

Kanske det är en anledning till sociala medias framgång, att det också möjliggör en mikrostund av reflektion, av tacksamhet, glädje och njutning. Jag vet att jag själv kan känna hur tacksamheten över liv och leverne, hus och hem, familj och vänner, kan lägga sig mjukt och varmt i mitt inre, som vore det en gåva. För är det inte just det som tacksamhet är, en gåva som öppnar för en stunds lycka?

Being human

Publicerad den av
Svara

So, understanding that I create the reality of my world, I cannot put the responsibility for my created reality on anyone but myself. However, and this is something I’ve struggled with, does that mean I can or should put up with anything around me? Like a stampeding herd of elephants in my workplace for instance?

Well. No.

The only thing it tells me is I can’t blame anyone else for what I feel. But if I have a preference for one thing (feelings are created via my thoughts, so it’s a part of the reality I create for myself), why shouldn’t I go for it, just because I know where the preference comes from?

I talked to someone wise about this, who didn’t really get why this makes such a mess of my understanding. He just said ”We’re human. Why make it harder than that?”.

imageAnd boy is that a great question, why make it harder than it has to be, eh? It made me let out a bit of tension on it, and perhaps I also stopped clinging on to the thought, but it’s still there in the back of my mind sometimes.

And this makes me think of The little book of contentment that Leo Baubata wrote. He’s very clear that noone else makes him happy. The feeling of being happy comes from within himself. But that doesn’t stop him from being with someone that he likes. Not because he or she is responsible for Leos feelings, but because Leo himself generate feelings of being happy when he’s with said person. And that makes him have a preference for some people.

Steve Chandler also talk about this, and he says something in the order of happiness being a feeling I bring TO a relationship, rather than a feeling I get FROM a relationship. (Happiness being but one example. Insert feeling of choice.) Ponder that one, why don’t you. I sure do.

Hm. Sometimes I think I make it harder to be human than I need to. But perhaps that’s part of being human?

Tackar Twitter för tipset!

Publicerad den av
1

Under ett par dagars tid har nacke och skuldror låst sig, sakta smärtat mer och mer, och jag har riktigt känt hur nackspärren kryper närmre och närmre. Haft varmt på, make och dotter har masserat och jag har försökt hålla nacken i ett vilsamt läge, samtidigt som jag inte hållit den stilla i ett och samma läge under någon lång tid. Men så gjorde jag slag i saken att be mina twänner om tips på massör eller dylikt, så jag kastade ut en fråga i morse.

Fick nästan bums tipset att kontakta Chiropraktikakuten i Limhamn, så jag slog en signal och fick tyvärr beskedet att det var fullbokat både idag och imorgon. Men receptionisten bad att få återkomma, efter att ha snackat med en kollega. Efter en liten stund ringde hon upp och glad i hågen begav jag mig söderut vid halv ett-snåret.

20140716-172201-62521761.jpg

Jag har aldrig varit hos en kiropraktor, men Birgitte som tog emot mig var verkligen proffsig med ett fantastiskt trevligt bemötande. Hon förklarade pedagogiskt vad som var mitt problem, vad hon skulle göra åt det, så efter handpåläggning och medföljande lite knak och brak, kände jag mig genast bättre och kunde raskt bege mig hemåt med en ny tid imorgon kväll. Det kallar jag service det!

Jag blir verkligen glad när jag möts av verkliga proffs och sådant bemötande tycker jag ska premieras. Ett sätt jag kan göra det på är ju att sprida ordet vidare, oavsett om det nu är så att de är i behov av fler kunder eller ej. Tänker du som jag när det gäller att skicka vidare i någon form?

Krusbärsplock

Publicerad den av
Svara

Läser Lasse Bergs tredje bok i Kalahari-serien, denna betitlad: Ut ur Kalahari – drömmen om det goda livet. Den är väldigt annorlunda jämfört med de två första böckerna, men definitivt läsvärd. Fast de två första böckerna berörde mig mer, djupare.

image

I boken beskriver han bland annat skillnaden mellan samlare och samlare, som tyvärr inte särskiljs med två olika ord i svenskan, men däremot gör det på engelska, tydliggjord i skillnaden mellan gatherer och collector.

Just idag har jag ägnat mig åt den första varianten av samlande, gathering, då jag och maken plockat rent krusbärsbuskarna. Senare i veckan blir troligen resultatet av det samlandet transformerat till den andra typen av samlande, collecting, då jag lär koka lite krusbärssylt/marmelad av åtminstone delar av skörden.

Krusbär

Men så funderar jag över om jag inte sett ett recept på krusbärsgranité sväva förbi nångång, nånstans. Har aldrig gjort granité, men vette hundan om jag inte ska testa, nu när jag har en sisådär 5 liter krusbär att leka med. Vad brukar du göra av krusbär? Har du något smarrigt krusbärsrecept att dela med dig av?

The elephant in the room

Publicerad den av
Svara

Do you know the feeling, when it’s like there is an elephant in the room, that everyone pretends not to see? Everyone is trying hard to ignore it, chitchatting away or just keeping silent, wishing fervently for someone else to do something, say something, anything, just to get a break from the intense atmosphere?

It can take a lot of courage to be the one to put the spotlight on the elephant. But oh how I wish that was something more people dared to do. Because honestly, who is served by keeping this kind of culture going?

And sure. At a workplace, perhaps it is the boss who should break the ice, be the one to call forth the underlying issue that causes elephants to occur. But what if the boss isn’t capable of doing that, for whatever reason? Should we then keep on perpetuating the current elephant-generating climate, or should I perhaps take a stance? Or you?

It’s not an easy call, it can take a lot of courage, and there are risks associated with it, I do believe. Well, I know. But more often than not, the aftermath of outing the elephant usually aren’t even close to being as bad as I imagined them to be. Believing all hell will break loose, only to realize it’s like a dud shot. And personally, I’d rather take my chances at influencing the current work climate, than not. The alternative might be to find a different job, because seriously, I don’t want to work at a place like that. But I sure want to make sure I’ve done my bit first, to be the change I want to see, right?!

elefanter

Think I have pushed the metaphor far enough now though, don’t you? But apart from that, what’s your take on this?

Vi skapar världen i varje sekund!

Publicerad den av
2

Hemkommen efter en härlig kväll tillsammans med de kloka, modiga och inte minst utmanande kvinnorna i min Master Mind-grupp. En sådan ynnest att få vara i ett sådant sammanhang, där vi i allra högsta grad är medvetna om att vi bidrar till att skapa och omskapa världen med allt vi företar oss.

Sätter mig i soffan med puttepaddan i knät, öppnar Facebook-appen och trillar över ett fantastiskt blogginlägg av Rickard Söderberg, tenor och debattör som verkligen har en förmåga att kliva rakt igenom all bullshit ner till pudelns kärna.

Jag är själv passionerat och måhända naivt inne på precis samma slutsats som Rickard drar:

image

Rickard målar upp avskyvärda, absurda och fullkomligt befängda bilder av världen som den verkligen ser ut idag. Men inte nödvändigtvis imorgon! Och jag gläds, jag stärks, jag flyger fram på vindar av förändring, av ökad medvetenhet och en vilja att bidra till att skapa en värld av inkludering och respekt, gemenskap, kärlek, och än mer kärlek!

Vi kan förändra världen. Jag kan förändra världen. Du kan förändra världen. Men jag vet att det blir så mycket enklare men framför allt roligare om vi krokar arm och hjälps åt, så därför sträcker jag nu ut min hand och frågar dig: Vill du hjälpa mig skapa en värld av inkludering och respekt, gemenskap och kärlek?

Where is away?

Publicerad den av
2

I’ve written several times before about the podcast of Julia Butterfly Hill interviewed by Chris Martenson on Peak Prosperity. Find it on iTunes or here: http://www.peakprosperity.com/podcast/85294/julia-butterfly-hill-living-meaning

Here’s another part of that podcast that really hit me hard:
Unfortunately, in privileged societies, we are so disconnected from the impact of our choices. And one of the examples that I started using years ago that thankfully is now finally making it into the cultural conversation is:

When you say you are going to throw something away, where is away?

And the fact that we have that word proves how disconnected we have become because away is a place. And it is here. It might not be right in our backyard, but we all might have different houses; we share one home. There is no such thing as away. Away has people attached to it. It has places attached to it. It has animals attached to it. The fact that we think there is an ”away” is a magnifying glass into how little we realize how much of a difference we truly make.

imageHonest to God, I’ve never really thought about it this way. I mean, my lifestyle has a smaller ecological footprint today that it did ten years ago, and I try to minimize it more, but still, I’ve never gone fully into the thought of AWAY not existing, of it being a place. Which of course it is!

Huh. Have to ponder that one even more I feel. And perhaps it’s time for another listen to this podcast, that really made me go Oh, Ah, Uhuh, over and over again. Did it provoke the same responses in you?

Hindret? Rädsla!

Publicerad den av
4

Under ett samtal kom vi in på rädslor, och min samtalspartner sa ”Oftast är det rädsla som hindrar oss”. Och då slog det mig. Oftast? Nä, vet du vad, jag undrar om det inte är dags för lite svart vitt perspektiv från mig för en gångs skull, så jag kastar ur mig följande påstående:

Det är alltid rädsla som hindrar oss.

image

Rädslan i sig är inte problemet dock. Det är både naturligt och normalt att känna rädsla. Problemet som jag ser det är att vi lite till mans är för snara att tro på rädslan och låta den stoppa oss. Visst finns det fog för det ibland, men vid sådana tillfällen bör du ringa polis, brandkår eller ambulans helt enkelt.

Problemet är alla de andra gångerna. Stunderna av möjlighet, som går förlorad för att jag – och kanske du? – väljer att tro på rädslan. Rädslan som i mångt och mycket allt för ofta handlar om ett möjligt (men ofta ganska osannolikt scenario) som eventuellt kan komma att inträffa i framtiden. Dessutom har den dessutom ofta med andras tankar att göra.

Hen kommer tro jag är helt [infoga valfritt adjektiv]!

Jag vågar påstå jag är långt ifrån ensam om att ha tänkt den tanken, där jag ofta infogar beskrivande ord som knäpp, tjock, galen, feg, ynklig, maktfullkomlig, löjesväckande, klumpig, bestämmande osv.

Varför ska jag låta mig hindras av vad jag tror att någon annan eventuellt kommer att tro om det jag står i begrepp att göra?

Vad skulle hända med dig, om du trotsade rädslan lite oftare (och då menar jag inte den där det är läge att slå 112, så klart)?

Hur påverkas ditt liv om du vågar lite mer idag än du vågade igår?

Jag = min personlighet?

Publicerad den av
6

Vem är jag? Det är en fråga jag reflekterat över på många olika sätt, under lång tid. Det har säkert du också. Skulle tro vi alla snuddar vid den där frågan ett antal gånger under livet, om inte annat så under tonåren, då jag vill minnas att denna frågan upptog mycket av mina tankar.

Läste följande om personlighet idag, då jag rensade mailen:

image

Personligheten ja. Är den jag? Eller är den en skapelse, en konstruktion, något vi drar till med för att kategorisera och förklara, men som i och med just den processen också begränsar och avskärmar oss? Tycker det är lite svårt att förhålla mig till personlighet som koncept, för det är ju ganska lätt att beskriva mig själv, genom just det begreppet. ”Sån e jag ju”, är en tanke som dyker upp, både en och två gånger. Men är det verkligen så? Är jag sån?

Jag är en Etta enligt Enneagrammet, och har haft stor glädje av den kategoriseringen, och inte minst dessa dagliga enneagramtankar som jag prenumererat på i många år nu. Samtidigt känner jag att jag kommit långt från flera av de klassiska sakerna som karaktäriserar just Ettan. Mycket finns kvar, men väldigt många är jag förbi. Har gått genom dem. Inte runt om. Utan just genom. Har kommit ut på andra sidan, och undrar lite – vem är jag nu då? Ska jag annamma en ny personlighet? Ska jag definiera det eller den jag är, när jag är Jag? Eller ska jag bara försöka vara Jag, i min renaste essens?