Anhörigriksdagen 2015 i Varberg

Publicerad den av
1

Igår var jag över dagen i Varberg och deltog i dag 2 på Anhörigriksdagen 2015, som ordnades av Anhörigas Riksförbund med flera. Anledningen till att jag tog mig dit ligger främst i ett engagemang jag är inblandad i, som rör skola, barn och kanske framför allt lärande. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det som var allra härligast igår var att se hur Barn i Behov, en grupp som jag följt under ett år eller så, verkligen lyckats på alla sätt och vis. De hade en monter, som var mest besökt av alla montrar. Höll en föreläsning dag 1 (som jag alltså missade tyvärr!) som var värsta snackisen även dag 2, och som gjorde att kön ringlade sig lång till att få kolla i den databas som Cilla Lundström skapat, efter att ha ringt runt till Sveriges kommuner för att samla siffror, svart på vitt, på hur det faktiskt ser ut runt om i landet med avseende på bland annat särskilt stöd i skolan. Cilla startade i höstas samla information vilket först ledde till en tryckt rapport som visade 125 kommuners hantering av tilläggsbelopp varje år från 2010 till nu; dvs givna och avslagna samt varje kommuns riktlinjer. Många kommunala tjänstemän var väldigt nyfikna på att få veta hur det stod till hos just dem. Det övergripande budskapet till dem alla var dock: Din kommun bidrar till att sätta Sverige sist bland alla EU-länder om stöd i skolan!

Om du är nyfiken på att höra mer hur din kommun ligger till, så hör av dig till Cilla via Facebook! Mer information om Barn i Behov hittar du bland annat på Facebook, men de twittrar aktivt också.

101 berättelserBarn i Behov (ofta förkortat BiB) har också tagit fram en bok som jag fick med mig hem från Varberg. Den heter 101 berättelser om en skola som inte är för alla, och den ska jag självfallet läsa. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning ärligt talat, för jag misstänker att jag kommer bli både förtvivlad, förbannad och frustrerad när jag läser de 101 olika röster som delar sin upplevelse i boken. Lovar blogga om den när jag läst klart.

Ja. Onekligen är det så att BiB var det som gjorde mest intryck på mig igår. Tankarna går till Margaret Mead när jag ser hur fantastiskt engagerade människor det finns:

Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma och engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är det det enda som någonsin har lyckats. 

Jag vill förändra världen. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Men gisses så skönt det är att översköljas av bevis på att det är just så. Känns det igen?

 

Det vackra i människan

Publicerad den av
1

Idag har jag varit i Varberg på Anhörigriksdagen 2015, och jag kommer skriva mer om det kommande dagar. Har träffat fantastiskt engagerade människor och har fått två böcker som jag definitivt kommer att blogga om dessutom. Just nu sitter jag på tåget hem och grunnar på det som Björn Natthiko Lindeblad förmedlade som gick rakt in i mig:

  

Detta var ett budskap som Natthiko fick av en abbott i något av de kloster han bodde på under åren som buddhistisk munk. Att ta fram det vackraste i människan (i mig), oaktat vad det är, generositet, humor, vänlighet, glädje och så vidare. Om det är något jag gör, dagligdags, tänker på att ta fram (dvs att utöva i någon form) det vackraste i mig, då ljusnar det inombords efterhand, sa Natthiko och berättade hur det gjort stor skillnad i hans eget liv. 

Så enkelt. Och kanske, även svårt. Men samtidigt – vilken skillnad det gör. För kanske var det därför som detta gick rakt in, för jag har själv upplevt det. Jag har bara inte satt ord till det på detta vis. Så tack. SItter just nu occh reflekterar över vad det vackraste i mig är. Ganska härlig fråga att kasta ut i universum. Får se vad jag får tillbaka. 

Vad är det vackraste i dig?

Människor som tystnar

Publicerad den av
4

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?

Östra Grund – #hursvårtkandetvara

Publicerad den av
Svara

I onsdags förra veckan var jag på besök på Edboskolan, hos Fröken Ann. Därefter lyckades jag få till ännu ett skolbesök innan jag hade en lunchade inne i Stockholm. Jag hann med ett besök på Östra Grundskolan i Skogås nämligen, och träffade både Anders Enström och Peter Bragner, lärare respektive rektor.

Jag har inte detaljstuderat statistiken från Östra Grund men förstår jag det rätt har skolan på en tre-fyra år gjort en rejäl resa vilket också märks på deras stigande resultat. Jag lämnade skolan glad till sinnet, och ser fram emot att få besöka Peter och Anders igen. Varmt tack till er och de elever jag mötte på min rundtur!

Dessutom är det så att man på Östra Grund använder Itunes U och jag tipsar dig verkligen att kolla in deras ITunesU-kanal, där det finns massvis med material som ligger helt publikt, dvs tillgängligt för vem som helst (som har appen).

Lyckades tom få delta i en podcast som Anders och Peter kör med titeln #hursvårtkandetvara. Ungefär 17 minuter in i podden är det dags, och jag och Peter fick ett trevligt samtal om #skolvåren, #VarförSkola, likvärdighet och mycket annat. Dessutom var vi så inne i vårt samtal att vi missade att inspelningen helt plötsligt havererade, så det är ett break mitt i min beskrivning av en av de vägar till lärande som jag fantiserar om (se det som en kombo av dagmamma, förskolebussar och sokratiska samtal. Kanske får utveckla det där i ett annat inlägg vad det lider. Och kanske du får en tillräcklig bild för att fantisera vidare fritt själv!).

östra grund

På Östra Grund gjordes datasalen om till inspelningsstudio med en green screen. Coolt!

 

En av de mest fascinerande saker jag snappade upp på Östra Grund var det faktum att som enda (!) skola i Sverige kör Ung Företagsamhet för sina nior (alla utom 2-3 av eleverna i årskursen deltog, de som avstod gjorde det medvetet). Tydligen finns det någon mer högstadieskola som kör delar av processen, men Östra Grund kör det fullt ut. Och vet du? Man gör det med utökad tid. Dvs, inte inom ramen för befintligt schema satt utifrån timplanen, utan med 1,5 timme extra/vecka. Som eleverna väljer. Frivilligt. I nian. Det tycker jag är coolt, inte minst för att det viset att eleverna får ut något av processen. Undrar nyfiken varför inte fler högstadier kör UF under nian? För ärligt talat, #hursvårtkandetvara?

Podcast 18/52 – slow money while foraging

Publicerad den av
Svara

Today, as I was riding my bike home from singing with my choir in the church this morning, I stopped to pick stinging nettles and ground-elder. I am filling my freezer with quickly blanched nettles and ground-elder, to savor during the winter. And of course I am using the green gold on a weekly basis at home right now as well (green smoothies, pies and lots of other things).

nettles and ground-elder

So as I was picking I listened to Woody Tasch from Slow Money on Peak Prosperity, a podcast I’ve blogged about before. A lot of the episodes are way above my capacity, as it’s centered around economics, and I’m neither interested or knowledgeable about economics, I willingly admit. But this was really interesting. Slow Money is sort of the investment equivalent to Slow Food. In the words of the organization itself:

Slow Money catalyzes the flow of capital to local food enterprises and organic farms, connecting investors to the places where they live and “bringing money back down to earth”.

There’s been two episodes recorded with Woody, but I listened to the most recent one, from 2014, so scroll down a bit on the page to find it. 

And possibly, the reason this episode was right up my alley is perhaps because:

This is about culture. This isn’t about economics. It’s about what’s more important, economics or culture? And guess what? In the United States, we have spent the last hundred years proving to ourselves that economics is much more important than culture. 

And yes. It’s very deliberate that Woody speaks about culture, the word that both brings with it images of tilling the land, growing food and other useful plants, as well as the customs of the society I live and work in. And for me, it’s not an issue I have to think long and hard upon. Culture is more important that economics. Economics is a part of culture, and the culture within the economic system is part of the problem for sure. So there’s a challenge for us, to change that culture. That’s part of the reason why Peak Prosperity exist in the first place.

What’s more important for you? Culture or economics?

Bucket list?

Publicerad den av
4

I’ve never had an urge to write a bucket list. No idea why, just never felt like it. Until the other day. Then it suddenly popped into my head as something that I wanted to do. So I did, that is, I started to write one.

Yesterday I told my husband about it and read the items I’d put on it. Opened up for some interesting conversations. That in itself made it all worth it. Good conversation starter!

Then today, hubby told me there was one thing on my list that he would really like to do, and it’s something to do with the entire family. So who knows. Perhaps we’ll all go to this wonderful town within the next year or two:

Seattle

I visited there in September 2014 and would love to go back. So there you have it, one of the bullets on my bucket list. Do you have a bucket list? And regardless of your answer, why do/don’t you have a bucket list?

Felt by the heart

Publicerad den av
Svara

When I watched this clip, of kids with a blindfold, who are told to go find their mom amongst a group of six women, what struck me is the importance of all our senses.

Perhaps we don’t take the other senses into consideration as much as when sight is taken from us, as in the video here. But the love, oh, the love I see in the eyes of these women. Makes me want to shed a tear or two, out of pure joy at the connection I see displayed before my eyes.

Reminds me of the quote by Denzel Washington:

”Why do we close our eyes when we pray, cry, kiss or dream?
Because the most beautiful things in life are not seen but felt by the heart.”

Kan det verkligen handla om mig?

Publicerad den av
2

Det händer att jag hör eller läser något som en annan själ säger eller skriver om mig.
En återkoppling. En reflektion. En betraktelse.

Ibland är det min make som ger mig små guldkorn, där han ser något – och det är han bra på – och berättar det för mig. Ofta blir jag paff. Har inte sett det själv. Inte tänkt det. Tar emot det, som ett guldkorn just, fint, glimmande, inte särdeles användbart egentligen, men likförbaskat himla trevligt att betrakta nu och då.

Ibland är det i något av alla de sammanhang jag befinner mig i som guldkornen dyker upp. Vissa av sammanhangen som för mig är så viktiga består av en handfull personer, andra består av många fler individer.

Efter Supercoach Academy fick vi t ex ut en typ av enkät där vi gav återkoppling av olika slag, inklusive en möjlighet att ge ett guldkorn till alla de andra. Just dessa guldkorn sammanställdes och skickades till oss efter avslutad kurs. Alltså, individuellt. Jag fick ta del av guldkorn riktade till mig och ingen annans så klart. När jag läste min återkoppling rördes jag till tårar stundtals. Av glädje, lycka, en känsla av stolthet för det som andra uppfattar om/av mig.

I min mastermind-kurs avslutar vi ibland med en runda, där vi i tur och ordning får uppskattning, reflektion, boost. Det känns extra bra i den gruppen, där jag vet att jag inte håller tillbaka. De får ta del av många delar av mig, sånt som jag inte delar med så många, saker jag upplever svåra av olika anledningar. Och den där rundan ger lite extra just därför. För jag upplever att jag blir sedd, till fullo. De ser mig som jag är i deras ögon. Och ger mig sin betraktelse. Ännu ett guldkorn. Att stoppa i min inre minnesbank.

BoldomaticPost_Ett-guldkorn-att-varsamt-laggIbland händer det som hände mig just, då jag läste ett längre stycke som skrivits om mig. Jag drar efter andan, förundras, och tänker paff:

Men, kan det där verkligen handla om Mig?

Känner du igen det?

 

Edboskolan – se mig!

Publicerad den av
1

Idag hade jag ett skolbesök inbokat, på Östra Grundskolan i Skogås. Men innan det var dags för det mötet (reflektion kommer, jag lovar) så följde jag med Fröken Ann till hennes klass på Edboskolan och lyckades därför med konststycket att besöka två skolor idag! Var med på morgonsamlingen och därefter en liten stund med mig i centrum. Eller… vem var det egentligen som var i centrum?

Information om Creative Commons – något jag gärna sett i alla klassrum.

Ann har som vana att besökare i hennes klassrum ”bjuder på något” och detta något är alltså inte frukt, kakor eller pennor, utan en berättelse. Jag funderade en vända på vad jag kunde dela som 28 härligt livsbejakande och nyfikna 7-åringar skulle kunna finna intressant. Och så slog det mig: jag ville berätta om mina husdjur, och se om eleverna kunde komma på vilka tre typer av husdjur jag har hemma. Så vi hade mer av en gissningslek än att jag berättade något. Katt satte de ganska snart, marsvin satt också ganska omgående men sen. Oj så klurigt. Fick gissningar på gris, antilop mm, innan någon sa papegoja. Och det stämmer ju inte, men väl samma typ av djur, så någon insåg att det var en fågel jag har. Men vilken? Och där kom det ena mer fantasifulla efter det andra (örn, duva, kanariefågel, undulat, påfågel bland annat) innan jag fick ge ytterligare en ledtråd. Ann kokte nämligen något till mig igårkväll då vi kom hem till henne (har varit på blixtvisit i Stockholm, och huserade hos Ann), och mina husdjur levererar sånt som hon kokte…. och då kom någon på ägg och sen satt Höna där så klart! En av gossarna fick min telefon med ett foto på våra tre höns att visa alla kamraterna, och sen var det dags för rast. 

Gulligaste kiss-och-bajs-gosedjuren/nyckelringarna. Tycker jag. Och tydligtvis Ann också. Och så världens finaste strumpor – oh, sådana skulle jag vilja ha!

Mitt bestående intryck från timmarna på Edboskolan är elevernas önskan och glädje i att få bli sedda. Många ivriga ansikten som ville gissa, dela sina erfarenheter (Visste du att jag kan prata skånska? frågade en av eleverna, och berättade att hens morbror (tror jag) fått en skånsk fru. *underbar kuriosa!*), föreslå namn till våra höns (ja, dåligt av oss, men de har faktiskt inte riktigt fått några namn som satt sig. Kanske för de är intill förvillning lika?), berätta om att grannarna på landstället minsann också hade höns, tuppar, lamm och ankor osv. 

Och jag såg. Försökte åtminstone. Se dem. Möta dem. Tacksam för att jag fick följa med en stund i denna etta!  

Ann har gjort så fina tavlor som hänger i klassrummet. Och Pippi möter alla besökare, för hon sitter på klassrumsdörren.

 

Noterade ännu en sak dock och det är hur vansinnigt rörliga små barn är. I konstant rörelse; händer, fötter, pilla på kompisens hår, lägga sig på golvet (samlingen tog plats runt en tjock matta på golvet). Funderade på samma sak härom morgonen då jag försökte få min tio-åring att ligga still i sängen brevid mig på morgonkvisten så jag kunde göra min morgon-meditation i någorlunda lugn och ro. Samma med honom. I rörelse. Hela tiden. Honom bad jag ligga still… och fick sen en gnutta dåligt samvete. För är det inte så att i dessa tider rör vi oss rent generellt alldeles för lite? Så vad händer när vuxna, som jag, möter dessa i-konstant-rörelse-barn och med alla medel försöker få dem att stillna? Hur kan vi använda deras naturliga tendens att vara i rörelse bättre? Och därmed också öppna för att komma i ro i sig själva?

Ja, många frågor och funderingar. Som det brukar blir när jag är ute på äventyr. För så är det, att besöka olika lärande-verksamheter är verkligen ett äventyr för mig, tro inget annat. Jag lär mig. Ser saker. Möter individer. Känner in. Och en sak är säker. Ann är bra på det där som Astrid Lindgren förespråkar: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.

Härliga ungar, nyfikna, frågvisa, ivriga och omtänksamma. Tack för att jag fick besöka er idag!



Detta blogginlägg, nummer 60 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Walk n Talk i vackra Stockholm

Publicerad den av
6

Idag har varit en dag i mötets tecken, och morgondagen blir detsamma. Idag har jag först haft mastermind-möte. Sen tog jag tåget till Stockholm, och på stationsplan möttes jag av Therese Mabon som jag mött på sociala media, pratat med vid något tillfälle, och idag träffade afk för första gången. Vilken underbar walk n talk vi fick i ett vårvackert Stockholm.

  

Varmaste tack för att du höll mig sällskap under en bensträckare. Känns som det var långt från enda gången vi ska ses, min nyvunna vän! Har väl knappt börjat skrapa på ytan på allt som finns att dryfta tillsammans? 

Efter promenaden var det dags för möte nummer tre, som jag lämnade med en bubbligt lycklig känsla i kroppen! Mer om det vad det lider, just i dagsläget känns det som ett embryo som behöver få växa till sig lite mer innan jag/vi berättar mer om det. Men Fröken Ann summerade kvällens möte väldigt väl på Facebook: 

Vilken spännande kväll! Ett möte, ett embryo, till ett modigt, kaxigt, viktigt, behjärtansvärt och möjligt projekt har börjat ta form. Härlig dynamik och otroliga möjligheter framåt.

Kunde inte sagt det bättre själv. Så in alles, tre fantastiskt fina möten idag för mig. Vem har du mött idag?