Podcast 29/52 – Bearing witness

Publicerad den av
Svara

Here’s a new recommendation for you, at long last! I have tons of episodes from On Being, Good Life Project and One You Feed that I’d love to recommend for you, but I also want to give you a taste of something new. So here’s Rich Roll in conversation with Andy Puddicombe, the voice and co-founder of Headspace, the meditation app that I’ve been using for almost a year now.

I’ve just listened to a few episodes of the Rich Roll Podcast, and I will be recommending some more as time goes, but the episode with Andy was really interesting, in part because I honestly had no clue to Andy’s extremely unusual background! I might be the only one in the Western world who’s missed out on that story, but… go figure. There I was, anyway. Rich and Andy cleared that up for me though, which I am happy about. Because Andy has lived a life with a story worth telling, that’s for sure.

BoldomaticPost_Most-people-assume-that-meditI’ve never taken to meditation before. Haven’t really tried, properly, and never got interested enough to actually give it a go. And I’m quite happy about that actually, because I sure had it wrong.

Andy got it right, in this quote. That’s the mis-conception that I had. That meditation was a way to stop the inner chatter, the endless jabber, that’s accompanied me all my life.

Perhaps lucky for me, I’d already gotten an understanding of how thoughts work, how they shape the world as I experience it, and what with daily blogging (being a form of self-coaching for me) for a couple of years, I’d gotten pretty ok at stepping back from myself, bearing witness.

So when I started on the Headspace-journey, I had absolutely no wish, desire or ambition for it to help me ”stop my thoughts”. Not at all. I just really enjoyed giving myself 10-15-20 minutes a day devoted to stepping back and bearing witness, just being with myself. Sometimes in absolute calm. Sometimes agitated as hell. And not getting caught up in either of those states, but rather just seeing it, seeing me, in the moment.

Anyway. Whether or not you meditate or if you really loath meditation and such mumbo-jumbo, this interview is worth listening to, in my view. And if, by chance, you get interested in the Headspace app and want to give it a go, start with the free 10-day routine, and then let me know if you want to try more. Because I have a 30-day voucher to give away to someone who want’s it! Might it be you?

 

 

A part of being human

Publicerad den av
Svara

I listened to Parker Palmer giving this commencement address to the graduating class at Naropa University, and several times I got goose bumps and shivers. For me, those have become telltale signs that there’s something important and/or very true being shared.


The six suggestions Parker provides on living a life worth exploring are simple. And powerful. So powerful I followed my urge to split this recommendation into six consecutive blog posts. You can read my thoughts on the first, second, third and fourth suggestion here.

BoldomaticPost_Since-suffering-as-well-as-joThe fifth suggestion is: Since suffering as well as joy comes with being human, I urge you to remember this: Violence is what happens when we don’t know what else to do with our suffering.

As Parker says, violence can be directed inwards as well as outwards. And it’s not the answer, it’s not. Hardest for me has been to stop being violent inwards. Beating myself up, verbally, in the harsh and terrifying inner chatter, that accompanied me for so long. It’s almost weird trying to look back at it. I have a hard time remembering what it sounded like, specifically, because it’s so far from the inner chatter within me right now. My mental chatter has shifted, and as a result. I don’t suffer as much either. It’s like a merry-go-round. I suffer, beat myself up over something, and then suffer more, think I’m a wimp for it, so I beat myself up over it some more…. and so on.

And now. A totally different tone. A gentleness. Towards me. And to think I only realized it was possible to be gentle towards myself around my 35th birthday. (Born in 1972, you do the maths.) When I stopped being harsh on myself (and yes, I do believe that to be a form of violence) something else became possible. Because at that time not only could I could start to take in all of my own feelings, I could also start to take you in. And with that, your suffering no longer scared me (as much anyway). Being less likely to want to thrash out, verbally or physically, at your ways to try to escape your suffering. Understanding it doesn’t say much – if anything – about me, and everything about you.

Me being ok with feelings of suffering (both my own, and yours), those same feelings seem to pass through me quicker and more easily. The rabbit holes of my past used to be so deep it took me forever to get out of them. Now I fall into them, but not as deep, and not for as long. Maybe because I no longer fight desperately to get out of them?

 

 

Felaktig affärsmodell?

Publicerad den av
Svara

För en dryg vecka sedan stod jag i en evighetslång kö vid Europcars kontor på Nice-Côte d’Azur-flygplatsen. Klockan var runt elva på förmiddagen och jag hade, precis som alla andra, redan förbokat bil, valt försäkringar och angett extraförare, via hemsidan deras. Vi stod där i 10 minuter. Inget händer. 20 minuter. Inget händer. Efter ytterligare fem minuter lämnar en familj kontoret med bilnyckel i hand och vi tar ett – ETT! – kliv närmre vår tur. Men fortfarande med ca 10 andra familjer före oss i kön.

Jag dör en långsam död medan jag tänker:
Snacka om felaktig affärsmodell när varje kund tar 15-20 minuter att hantera.

Det i sig vore väl inte någon fara egentligen, om det vore ett banklån, eller en kapitalvara jag ville införskaffa. Då hade jag kanske tom tyckt att 15-20 minuter vore lite väl kort. Men vi snackar biluthyrning. På en flygplats i ett av de mest turistintensiva områdena kring Medelhavet, med en kö bakom oss som växer, och växer, och växer. De fem, stundtals sex personerna som bemannar uthyrningskontoret tittar sig stressat omkring, men likförbaskat går det inte snabbare för det. Tror vi stod där i kön i 1,5-2 timmar innan det till slut var vår tur att *äntligen* lämna kontoret med bilnyckel i hand.

europcarOch detta var inte unikt för Nice. Det  brukar alltid ta tid, har nog aldrig lämnat ett biluthyrningskontor nånstans i världen på mindre än en kvart.

Till det kommer det faktum att jag tycker det är en veritabel djungel att försöka hyra bil på nätet. Jag finner det omöjligt att jämföra priser för alla bolag räknar olika, försäkringspaketen är inte likadana, heter olika saker och så tycker jag det är svårt att veta vad som är rimlig försäkring och vad som bara är rent onödigt. Och som om inte det vore tillräckligt illa har jag hittills aldrig lyckats boka en hyrbil där det sen inte tillkommer någon kostnad vid uthämtning. Men det kan ju vara att jag är en usel bilhyrare, å andra sidan, som helt enkelt inte förstår alla möjliga tillval.

Så, intet ont i sig om Europcar. Vi fick en bra bil som funkade felfritt under hela vistelsen och det kändes tryggt och säkert att veta att vi hade möjlighet till 24-timmars support om något skulle inträffat.

Men finns det något biluthyrningsbolag som tagit ett nytt grepp på affärsmodellen, där det funkar smidigt och enkelt, och går snabbt och lätt att hämta ut sin bil?

 

Borta bra…

Publicerad den av
3

… men hemma bäst. Jamengisses så sann den klyschan är!

SItter i min egen säng och filosoferar, med sonen brevid mig (han spelar FIFA´15), medan maken lagar mujdarrah till kvällsmat och dottern sitter och myser i sitt rum. Hemkomna efter åtta dagar på Franska Rivieran, en fantastisk resa, ett underbart ställe, och ändå så är det så himla skönt att vara Hemma!

Vi har huserat i Les Issambres som gränsar till det något mer kända Sainte-Maxime. Right smack in the middle of Côte d’Azur, det blir inte bättre än så här helt enkelt.

baguette

Promenad till La Tarte Tropézienne för att köpa nybakade baguetter. Tog en dagstur med båt till Saint-Tropez (mest för att det var roligt att komma från havssidan!), där vi trängdes med resten av Frankrikes turister kändes det som.

view

Njöt av en tripp till Bagnols-en-Fôret, där vi stannade på vägen upp i bergen och fotograferade utsikten innan vi upptäckte den lilla staden och avnjöt en smarrig glass på det lilla torget.

gorges

Körde en vacker om än något läskig tur upp i bergen till Gorges du Verdon (det läskiga handlade mest om snäva u-svängar på de smala bergsvägarna!) där vi lunchade medhavd picnic-mat i en oerhört vacker flodfåra, där det var kallt som bara den i vattnet. Vilken upplevelse! Bergssidorna så höga och branta att jag fick svindel när jag vände huvudet upp i skyn för att granska omgivningarna.

Tog oss till Gassin, den lilla bergsbyn på en platå precis ovanför Saint-Tropez, för strosande i gränderna innan vi lyxade till det med en tre-rätters lunch på torget med utsikt över Saint-Tropez-bukten och bergsvidderna runt omkring. Vandrade omkring i de smala gränderna i Roquebrune-sur-Argens innan vi köpte picnicmat i den lilla butiken och tog oss till Lac de l’Arèna där vi slappade och badade i timmar i trädskuggan med utsikt över den vackra klippformationen Les Basses Roques.

plageOch så har vi badat på hemmaplan med. Poolen vid lägenheten frekventerades i timmar i sträck, och även havet lockade. Låg och snorklade (utan snorkel dock, helt klart något att investera i!) fram och tillbaka längst strandkanten, massvis med fiskar av olika sorter och storlekar.

foppa

Jag och sonen avnjöt ett par alldeles ljuvliga kvällsdopp i havet.

Nu ska jag få fatt på en sladd så jag kan föra över alla foton tagna med systemkameran till datorn så jag kan skapa en fotobok över vår fina semesterresa. För Borta är så bra att jag vill bibehålla minnena i en fin fotobok. Och jag vill inte vara utan Bortan, verkligen inte. Kontrasten berikar mitt liv. Men Hemma bäst. Utan tvekan!

Ser fram emot att få sova i min egen säng i natt – finns det något bättre?

Om att våga

Publicerad den av
Svara

sören kirkegaard

Ibland vågar jag. Och marken försvinner under mig. Jag vet inte vad jag kan, ska, borde göra. Eller inte göra. Men efter en stund så landar jag. Fast mark. Igen. Och jag kan ta några kliv innan det kanske är dags att våga förlora fotfästet än en gång.

Ibland vågar jag inte. Och då är det som jag krymper. Framförallt om jag vet att jag egentligen hade velat göra, det där som jag inte vågade.

Som tur är så förlorar jag inte mig själv, inte för gott. Finns nya val, ständigt, och kanske kanske vågade jag inte för det var ett för stort steg. Kanske behöver jag tassa lite försiktigare, göra något lite mindre vågligt, och stärka min mod-muskulatur innan jag ger mig på det där, som av någon anledning skrämmer så…

Tror vi alla har upplevt det som Sören Kirkegaard beskriver i de där två meningarna. För inte är jag väl ensam om att våga ibland, och ibland inte?

Janne, vilken story!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden, #vågapratapodden, Ledarkanalen som alla är nya podcasts och Värvet, som är en trotjänare. Men även Värvet har en bit kvar innan det blir en lika trogen följeslagare att lyssna till som klassiska Sommar i P1. Lyssnade till Kjell Enhager häromdagen och småfnittrade lite för mig själv när jag föreställde mig vissa bekanta i sociala media som jag riktigt kan se framför mig hur de missnöjt och upprört fryner på näsan åt Kjells livsinställning att älta positivt.

BoldomaticPost_Varfor-finns-du-ni-till-Hur-maSjälv njöt jag. Inte minst åt hans lovsång till Varför drygt 18 minuter in i programmet om du lyssnar till versionen utan musik. Som jag önskar att fler företag och kommuner följde Kjells råd och frågade sig varför de finns till för att därefter jobba för att leva upp till det. Ja, individer med för den delen. Jag har gjort just det i mitt liv, och det gör det onekligen enklare att göra val i vardagen.

Det fanns ett tillfälle då jag riktigt rös av kraften i hans berättelse, och det var när han berättade om Janne, som cyklade Vätternrundan när det värsta möjliga inträffade. Vilken berättelser. Herre min ge. Jag vill inte förstöra din upplevelse dock, så ta och lyssna själv vettja så du får höra hur något fullkomligt omöjligt blir möjligt. För om inte Jannes story får dig att inse att det faktiskt är så, ja, då vet inte jag vad som skulle krävas.

Vilket är ditt favorit-sommarprat?

 

Trotjänaren och brytpunkten

Publicerad den av
1

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden, #vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?

Podcast 28/52 – Stewardship, not disruption

Publicerad den av
1

I’ve not followed Brain Pickings a lot, but now and again I stumble upon something coming from that site, and it’s almost always magnificent. Making me wonder, kick-starting my curiosity and often being very inspirational. Then I listened to Maria Popova of Brain Pickings in a conversation with Krista Tippett from On Being.

Guess what happened after I was finished listening? I pressed PLAY once more, and took in the entire episode once more. I believe I’ll listen to it over and over again. Because there’s so much interesting stuff in this podcast, beautiful sentences, phrases, stories about Marias grandparents, and much else. It’s hard to pick out one or two things, because it’s truly an episode worth listening to in full.

But the sentence below, which is a quote by a friend of Marias, really hit home. Perhaps because I’ve been talking about the need for personal stewardship with a friend of mine. How it’s a word, and an activity, that we seem to have forgotten, I believe.

BoldomaticPost_Culture-needs-stewardship-not

Sitting here looking at that quote ”Culture needs stewardship, not disruption”, my mind took a leap. To cultivation itself. To the no-dig no-till practice of cultivation put in use by Paul and Elizabeth Kaiser, that I got so enthralled by in the Peak Prosperity podcast. They explained how disruptive it is for soil structure, and hence, for soil-living creatures such as a majority of all wild pollinators, when we dig, till and uproot plants from the ground. They work with nature, rather than against it, and boy, are they rewarded!

There’s more for me to discover here, I can sense it lurking just beneath the surface. So I’ll sit with it, letting it take its time. Sooner or later it will emerge. I won’t try to dig for it, because that would likely just disrupt the process.

Does this quote evoke anything in you?

What’s your big job?

Publicerad den av
Svara

I listened to Parker Palmer giving this commencement address to the graduating class at Naropa University, and several times I got goose bumps and shivers. For me, those have become telltale signs that there’s something important and/or very true being shared.


The six suggestions Parker provides on living a life worth exploring are simple. And powerful. So powerful I followed my urge to split this recommendation into six consecutive blog posts. You can read my thoughts on the first, second and third suggestion here.

BoldomaticPost_Take-on-big-jobs-worth-doingThe fourth suggestion is: Take on big jobs worth doing. Jobs like the spread of love, peace and justice. 

Dare to dream, go for the seemingly impossible. I know I have these past 3-4 years. But I don’t even want to go there right now. If you’re interested you’l be able to find out what my goal for 2020 is.

The important thing for me is that we avoid playing small. Belittling ourselves. Yeah sure, maybe I can’t make a huge shift to society…. but maybe I can! Right? I mean, how would you know? If you don’t go for it – how would you ever know what might have been?

And don’t get me wrong, playing big doesn’t mean setting a big goal to change society, starting revolution, inventing something extraordinarily magnificent and winning the Nobel Price for it. It can just as well be about becoming the best parent around or spreading love and warmth where ever you go or volunteering at a local shelter…. or anything really. As long as you really have the feeling it’s worth doing. That’s what to look for!

Playing big, for me, is therefore more about stretching myself, growing, expanding. You know, like a balloon. When you first try to inflate it, it’s hard. You have to blow hard on it to make anything happen. And then – all of a sudden, it starts to expand, and finally – you’re there, with a beautiful ballon in your hands. Now. If you deflate it, and then inflate it again – it’s much easier the second time around, isn’t it? And possibly you can get a few more breaths of air in it. Just don’t blow so hard it explodes.

You know where that boundary is within you. I am certain of it. Just make sure you listen for the proper voice though! It’s not the harsh voice telling you ”You’re pushing it too far”, ”Don’t even bother to try it, you’ll fail!”, ”Who are you thinking you could do something like that?”… that you should listen to. No. Listen for the silent knowing, the kind that fills your entire body. Wordlessly it let’s you know, what the right amount of air is to stretch the balloon just a tiny bit further. That’s what you should listen for when you go for the big jobs.

So. I’m curious to know. What’s your big job?

Ledarkanalen – tredje nya bekantskapen!

Publicerad den av
Svara

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden och #vågapratapodden hittills, vilka är två nya poddar skapade av vänner till mig. Tror du mig om jag säger att jag har ytterligare bekanta som börjat podda? Så är det i alla fall. Ninni Udén och Karin Ulfhielm är bekanta som jag aldrig träffat i 3D men som jag likväl tycker att jag känner. Sociala media när det är som bäst helt enkelt!

Nåväl, dessa två kvinnor har också börjat podda, och deras podcast heter Ledarkanalen.

Ta senaste avsnittet med Sara Sadik som var en sån kick! Jag blir så glad när jag hör unga modiga ta-sig-för-samma själar dela med sig av sina erfarenheter, och Sara känns verkligen som någon jag kommer höra talas om mer. Och du med för den delen.

BoldomaticPost_Jag-kan-kanna-kaoset-inombordAvsnittet om krishantering med Jeanette Fors-Andrée var också väldigt intressant. Och samtidigt, nästan lite tragiskt. Både för att jag skulle kunna rabbla upp så många exempel på onödiga lögner som lämnats av individer i trångmål. Samtidigt. När jag skriver detta så vurmar mitt hjärta för dem. Jag kan känna kaoset inombords, som gör att man inte längre tänker klart, som ett sårat djur gör vad som helst för att försöka skydda sig.

Men också för att jag önskar att ingen tvingades genomleva ett drev. Som en lavin…. när snömassan väl satts i rörelse så är den i det närmaste ostoppbar.

Frågorna jag sitter med är bland annat dessa:

Är det värt det att kasta iväg snöbollen som kanske – kanske inte sätter igång en lavin?

Vem är jag att kasta första stenen?

Vem är jag att döma?

Och glömmer jag att det finns individer inblandade?

Hur bra är jag på att skilja på sak och person?

Och nej, givetvis säger jag inte att granskning är fel, att avslöjanden inte ska göras. Självklart ska maktförhållanden nagelfaras, maktmissbruk belysas och lyftas fram i det publika. Absolut.

Jag säger inte ens att du ska tycka eller tänka eller agera på något visst sätt i förhållande till detta. Nä, när jag sitter här och reflekterar så är det till mig själv jag tittar. Jag ställer mig själv frågorna ovan. För mina svar och efterföljande handlingar är mitt sätt att föra mig i världen. Och det vill jag ska vara väl grundat i min egen värdegrund, i mina livsval, i de värden jag sätter högt.

Men vill du, så kanske du kan lära dig något om och av dig själv genom att ställa dig själv frågor likt dessa?