My business acquiantance dropped me off at Tallinn airport, driving through the gates for short-term parking. But, alas, it doesn’t have a boring name, like short-term-parking, but rather, the much more alluring KISS & FLY is stated on the gate.
I just found this so hilarious, so once I was dropped off, I just had to take a picture of the gate. Oh, and no, we didn’t kiss, I promise!
Is there any other place in the world with KISS & FLY-gates? Or is it unique to the cosiest airport in the world?
Every day my students turn my classroom into a symphony of second chances. – Clint Smith
That phrase makes me shiver. Not unpleasantly at all, but rather from the sheer power of it, and from my desire to have that possibility of second chances be more present in the school system. Well. Why stop there. I want to see it on a global scale.
The phrase is spoken by Clint Smith in this TEDx Talk:
Here’s another beautiful phrase from the talk:
I carry their stories like a back pocket full of prayers.
The talk is captioned Celebrating resilience. Isn’t that one of natures foremost traits? Resilience. The abilility to endure, to bounce back, to survive and even prosper, despite harsh conditions.
Clint shares the resilience of his students, in a poetic and gripping narrative. I think most people have a story of resilience. I know I have a couple. Who would I be without those stories, told and retold. Who would you be without your stories?
For many many years I’ve had a friend, Jenny, who have acted like my saviour many a times. In Swedish we say räddande ängel, literally meaning the angel who saves me. I guess you can translate it to guardian angel as well, only, in Swedish I would say skyddsängel, which is slightly different from räddande ängel. But, I think you get my drift anyway.
Here’s an example: When my daughter was born, my life was in upheaval, as my husband had called me up to break up with me, just five weeks prior to giving birth. Now, that was actually one of the best things that has ever happened to me, ending that relationship, but I can promise you this: being single, undergoing divorce and, to top it off, unemployed, sure wasn’t how I had pictured myself as a first-time mom!
The first days back home from the maternity ward, when my daughter was four days old, I didn’t cherish the thought of being alone. Not because I couldn’t handle my newborn, but rather because I wanted to share her splendor with someone. My mother was working and was going to come down on the Friday, staying over the weekend, but still there was that Thursday night, our first night home. So I called Jenny. And almost without me having to voice my request, she offered to come stay with me that night, and even cooked dinner for us.
It was so nice just having her there, and even though this is just one example of Jenny coming to my help, I promise I have a ton of these stores. Luckily I am not in as much need of being saved nowadays, but still, I know she’s there for me. And I sure hope she knows the same is true of me.
Do you have an angel?
Lånade en bok på bibblan, kallad Det mellanmänskliga, skriven av Martin Buber för drygt sextio år sedan. Tror det var ett tips jag fick på Twitter, som jag agerade på. Och boken är en liten juvel. Tunn, stor text, och djupt filosofisk. Tar inte lång tid att läsa, men är djup och tarvar omläsning både en och flera gånger.
Det mellanmänskliga, av Martin Buber
Läste den för första gången i helgen och njöt. Skrev ned sidor att gå tillbaka till, meningar att fördjupa mig i, tankar att utveckla.
Jag har talat, tänkt och bloggat om mellanrum mer än en gång. Det mellanmänsklga uppfattar jag som just en typ av mellanrum. Men Martin Buber hävdar att det mellanmänskliga mellanrummet i det närmaste blir till, tillkommer som en egen identitet, att det nästan blir något påtagligt, ett tredje väsen som föds, då äkta och ärliga möten äger rum.
Han skriver om att detta kan vara något vi skyggar från. Det kan uppstå då två främlingar får ögonkontakt på en buss, men pga konvention och normer, så kanske endera parten, eller båda, viker ned blicken, det blir för mycket, det mellanmänskliga tar för stor plats, kännas för verkligt och äkta, Men tänk om vi vågade stanna kvar i det?
Han gör också en mycket intressant distinktion mellan två människotyper, högst generellt. Mellan de som ser sig som de ÄR, kallad väsensmänniskan, och de som ser sig som de skulle vilja uppfattas som, bildmänniskan. Väsensmänniskan är i sitt väsen, sitt varande, medan bildmänniskan önskar projicera en bild, en mask, så som hen vill bli uppfattad av andra. När en av vardera människotyp möts, visar Martin Buber på hur många människor som faktiskt möts… och det blir ett intressant litet tankeexperiement, som du får läsa om i boken.
För detta är en bok som ska läsas. Inte tu tal om det. Det är en bok jag aldrig hört talas om, och det gör mig lite beklämd, för det är verkligen en riktig juvel. Det är en bok som vore intressant att läsa med ungdomar. För den pekar i en riktning, visar på vad som är möjligt, och det inger mig med hopp. Och mod.
Mod att fortsätta skala bort mina egna lager, pålagda av mig själv och samhället, konventionerna, så här ska man vara för att passa in-mönsterna, och att bli ännu mer mig, bli allt mer av en väsensmänniska. Men jag ser det inte som att jag måste ändra på mig för att jag inte duger. Jag tror snarast det är som att återvända hem. För jag tror att just detta, att vara jag, vara den jag är, är människans utgångspunkt, i mångt och mycket. Bildmänniska blir vi – kanske? – då vi reagerar på samhället runt omkring?
I takt med att jag blir och vågar vara, mer ärlig med mig själv och vem jag är, så kanske jag vågar stanna i känslan av det mellanmänskliga allt mer?
I have a friend who runs peace missions, as a way to spread love and create more peace. One of them is something I know he does himself. So I figured, why not!
Hence, when I was in Tallinn at the My City Hotel, just before I left my room, I got out the roll of toilet paper in use in the bathroom, rolled out a couple of meters of toilet paper, gently, very gently, grabbed a pen and wrote SMILE AT THE WORLD TODAY! on it. 
(Quickly discovered why Micke usually have a felt pen with him, ball point wasn’t really gentle enough for the paper, so I went for my lead pen, which worked ok.)
Then I carefully rolled the paper back onto the roll, and put it back in it’s place. I couldn’t keep it all in, so I published a photo of my feat on Instagram as well, giving the originator of the trick his due credit.
So a big heartfelt thank you to Micke Gunnarsson, you make me play more love-pranks in the world than I’ve ever done before!
Have you ever been the creator or receiver of a love-prank?
I like change. I call myself a change agent, so it would be strange if I didn’t like change, so it’s not a great surprise to anyone, I gather.
There is truth to the old saying that you cannot change anyone else, the only one I can change is myself. And hence, I am the foremost tool for being the change I want to see in the world, to paraphrase Gandhi.
What do you feel when you read the quote by Mister Shaw?
At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one.
I do love my vegetables. I eat more and more vegetarian, and the more vegetarian I eat, the more I love it. I don’t know what I would do without fruit and vegetables, actually. I love carrots and for the past ten years, almost a day hasn’t gone by without me crunching on a carrot. So much so, that my skin tone is turned to orange, all those beta carotens have to turn up somewhere.
Do you hang with vegetables?
The cosiest airport in the world, there was a sign stating, when I was boarding at the Lennart Meri airport of Tallinn, Estonia yesterday. It’s the first time years that I actually visit a new country, and I liked it. I was there for business, hope to go back for that purpose as well, but will likely see what can be done to bring my loved ones there as well.
I stayed in the old town, which is lovely, reminding me quite a lot of Visby on Gotland. Small enough that it’s easy to walk all around it in a few hours, but still full of small places to explore, so I am sure you can spend a few days here.
My friend Camilla told me the night before I flew out about this restaurant with ”a red sack hanging from the front of the building” so when I stumbled upon the PEPPERSACK I knew where I had to grab dinner!
So I say, thanks for a lovely welcome Tallinn, I’ll be back for sure! I felt like I got a little taste bite, and I want more. If you’ve been there, perhaps you have a gem or two to share with me, for my next visit?
Jag får tyvärr inte slänga avisen, sa flight stewarden när jag flög över pölen. Han fortsatte med att förklara att jag bara kunde låta tidningen sitta kvar i stolsfickan, så skulle den samlas in för återvinning när vi väl landat.
Han gick runt och samlade in skräp från passagerarna med en liten vagn, 
och du må tro att jag blev glad av vårt lilla samtal.
Nej, jag tror inte vi räddar världen så. Men inte tusan skadar det. Och nej, jag tror inte att det som enskilda individer eller företag gör, gör susen heller, men inte tusan skadar det. Och ja, jag kan bli vansinnigt frustrerad över att regeringar, företag, organisationer och människor med förmåga att ha riktigt stor påverkan på området verkar så passiva.
Men vad tusan – jag gläds istället åt de bevis jag ser på motsatsen! Jag gläds åt att SAS flight steward sa ifrån. Att han inte sket i principerna, utan faktiskt levde i enlighet med dem.
Ska dessutom säga att det var väldigt fräsch lunch jag serverades. Hade glömt beställa vegetariskt, men lyckades norpa åt mig en fisk-rätt, som visserligen var lite väl välkokt, men med fräsch sallad, en liten bit mögelost på gott knäcke, bullar som inte bara var luft och en riktigt smarrig liten crème brûlée (som jag eg inte tycker så mycket om).
Och så trevlig personalen i stort är, omtanke och glädje, medmänsklighet och omsorg ger ypperlig service – tack alla ombord på SAS SK909 den 7 mars mellan Kastrup och Newark. Ni gav mig en riktigt härlig flygresa!
Så ja, jag har verkligen mycket att glädja mig åt jag – vad gläds du åt för stunden?
Jag gick min första coachutbildning, ACC-nivå, på CoachWalk Academy i Malmö. Jag valde aktivt CoachWalk Academy, inte minst på grund av de lysande omdömena de fått på http://utbildning.se och har inte ångrat mig en sekund.
Deras vision är vacker, och när jag läste den i ett av deras mailutskick, så försattes jag i ett reflektivt tillstånd:
Vår vision: En värld där vi är varandras potential
Vad betyder det där egentligen? Hur tolkar du det? Själv börjar jag tänka på Pia Sundhage som säger Vi gör varandra bra, något jag lyft gång på gång. 
Och det är nog så jag tolkar det, det är i gemenskapen, i relationer som den riktigt stora potentialen ligger. Jag kan se till min egen potential och göra det absolut bästa av och med den, så klart. Men ligger inte den riktigt stora utväxlingen av mänsklig potential just i relationen till andra?
HERO - the coach 