Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Den yngsta ska börja på samma skola som storasyster. En i fyran, och en i nian. Som tiden går. Det känns som igår jag fick min förstfödda i famnen för första gången. Men icke, det är snart 15 år sedan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag känner mig ganska maktlös. Eftersom jag vet hur stor inverkan i en ung människas liv skoltiden har, känns det ganska frustrerande att inte kunna göra så mycket för att dra mitt strå till stacken, för att se till att det blir så fantastiskt bra som skoltiden KAN vara för en ung människa.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag är rädd. Jag är rädd för att de inte ska få uppleva en sån där fantastiskt bra skoltid. Jag är rädd för att loppet redan är kört, åtminstone för den äldsta. Den yngste ska få en nyrekryterad lärare som jag inte vet något om, i en ny klass med en handfull vänner från gamla klassen. Och jag håller tummarna.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag håller tummarna för att hans nya mentor ska vara en av de där helt fantastiskt outstanding jävlaridetfenomenala lärarna som jag vet finns. De där som jag har äran att ha lärt känna, främst via Twitter, #skolvåren och det utvidgade kollegiet. De där som jag stött på något enstaka exemplar av i levandes livet i stadsdelsområdet där jag bor. Vågar jag hoppas att sonens nya mentor kan vara en sådan? Jag vill så gärna. För jag vet hur fantastiskt bra skoltiden kan vara för en ung människa.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag vet också hur fantastiskt hemsk skoltiden kan vara för en ung människa. Jag vet hur skoltiden varit hittills för mina båda barn, och jag kan se att det finns förbättringspotential för dem båda. Ingen av dem har – som jag ser det – upplevt det där WOW-iga som man som ung människa KAN uppleva under sin skoltid.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag önskar att det kommande året blir ett WOW-år för dem båda. Ett år där de utmanas, uppmuntras och uppmanas att utvecklas, att bibehålla sin nyfikenhet, sin iver att lära, lusten att ställa kluriga frågor, att nå insikter om världen vi lever i och i hur de själva fungerar. Och kanske framför allt, att de inte lär sig att anpassa sig så till den milda grad att de tappar bort sig själva på vägen.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag kommer finnas här och stötta, puffa, peppa och på alla sätt och vis försöka dra mitt strå till stacken. För jag önskar dem en fantastiskt bra skoltid! Dessutom är inte ”mitt strå” enkom till för mina egna barn, utan för alla elever på skolan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag hoppas att även du finns där för dem, och alla andra unga människor som börjar skolan i dagarna. För det krävs en by för att uppfostra ett barn, som det afrikanska ordstävet lyder, och det är vi som bor i byn. Du. Och jag. Oavsett vilken relation vi har till dem, så har vi alla ett ansvar för varandra och det gemensamma. Om jag drar mitt strå till stacken, drar du ditt då?