Ansvar är ett ord som följt mig detta året. När jag satt och skrev i min journal härom morgonen stod helt plötsligt följande mening mitt på pappret:

Att växa i mitt ansvarstagande. 

Under merparten av mitt liv har jag mången gång tänkt och sagt något i stil med ”Detta är jag. Du får helt enkelt ta mig som jag är, för jag ändrar mig inte.”. Tänker det ytterst sällan nuförtiden, och säger det förhoppningsvis lika sällan, helt enkelt för att jag inte längre ser det som sant. Snarast har jag insett att jag ljugit för mig själv när jag fastnat i den där inställningen. För vaddå sådan ÄR jag? De saker jag tänkt så här om mig själv är inte mina fysiska attribut, för där håller jag med, det finns saker jag Är. Kvinna, mamma till två, 42 år gammal, en tvärhand hög med blåa ögon.

Det jag ljugit för mig själv om är att jag trott att mina handlingar, mina beteenden, mina olater om du så vill, är något lika beständigt och påtagligt som mina fysiska attribut. Och jag har insett att det stämmer inte.

För jag har ett val. Jag kan välja om jag vill vara snarstucken, snackig, ilsk, påstridig, frågvis, lat, generös, sarkastisk, sur, hjälpsam osv. Men för att jag ska kunna se valmöjligheten krävs medvetenhet. För i varje medveten stund väljer jag mitt agerande. Eller kan välja, åtminstone. Då har jag valet, om jag kliver ur det reflexmässiga agerandet. Och där finns det oändligt utrymme att växa i och genom mitt ansvarstagande.

I en medveten stund kanske jag väljer det jag vant mig vid att välja, den där handlingen som också hade blivit resultatet om jag ej varit medveten i stunden. Per automatik-reaktionen. Den är valbar den med, och det finns inget som säger att det inte kan gagna mig. Men att välja den medvetet skiljer sig, i mina ögon, från att reflexmässigt hamna i den.

Kanske väljer jag dess motsats, det som är mest ovant, som kanske till och med väcker ett visst obehag i mig. Ett obehag som kanhända endast finns där just för att det är ovant. Som att sätta på sig ett par nya skor, eller nya glasögon. Det känns inte bekant, och med min ökande medvetenhet, upplever jag det obekanta så mycket mer, än jag skulle om det vore mig bekant.

Vad händer när vi väljer en annan väg än den vanliga?

Tystnad, om jag är van vid att vara den som fyller varje möjlig stund med ord.

Att prata, om jag är van vid att hålla tyst.

Närhet, om jag är van vid att dra mig undan.

Att dra mig undan, om jag är van vid att söka närhet.

Det gäller ju också att välja situationen. Om jag är rädd för att tala inför folk, men skulle vilja bli bättre på det, då skulle jag inte välja en fullsatt aula att öva på, utan kanske familjen, bästa vännen, eller kanske till och med solo framför spegeln ett par vändor.

Testa att se vad som händer i dig, när du väljer något annan än det som är ditt rutinmässiga val, om så bara för att se vad det väcker i dig. Kanske upptäcker du nya horisonter inom dig?