Kategoriarkiv: Okategoriserade

Lyckan

Publicerad den av
Svara

Det är roligt med uppskattning. Men lyckas gör man för sig själv och med dem man tycker om.

Så sa Lars Winnerbäck i sitt första sommarprogram från den 7 juli 2000. Lyssna till de sista fem minuterna, hörvärt!

Han berättar hur folk säger till honom att han lyckats, och frågar hur det känns. Och vad är egentligen att lyckas? Är det att en massa människor vet vem man är? Att man sitter i morgonsoffor, eller figurerar på löpsedlar? Att man står på valbar plats till någon politisk position? Har 5000 vänner på Facebook och 10 000 Twitter-följare?

Tror du det finns människor som ”lyckats” med ovanstående, men som ändå inte känner sig lyckade? Det tror jag. Nä, det vet jag till och med.Here's nothing

Vad är egentligen lycka? Har Winnerbäck rätt?

Jag tror han är inne på något av vikt. Lycka är en känsla som kommer inifrån, som handlar om mig, inte om någon annan. Ska fundera lite mer kring detta, för jag hittar inte riktigt orden. Kan du hjälpa mig? Vad är lycka för dig?

Flippen

Publicerad den av
1

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

teaching is not telling

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

”Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.”
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?

Malplacerad?

Publicerad den av
5

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Mössan som sticker utFysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!

Spaning

Publicerad den av
5

Under ett par veckors tid har vi från läggdags fram till arla morgonstund hört en hoande kattuggla ute på Bulltoftafältet. Ett ljuvligt hoande, lite längtansfyllt så där, som sätter ett smajl på mina läppar varje gång jag hör det.

Igårkväll hörde jag ugglan redan vid sjutiden och tre fjärdedelar av familjen bestämde sig där och då för att gå på kattuggle-spaning. Och minsann om vi inte lyckades!

Vi inte bara lokaliserade var den huserade, utan vi såg den också – tror vi åtminstone. Den tystnade när vi kom nära, men alla tre såg vi en skepnad i uggleform, som satt på ett sätt så det inte riktigt fanns något annat det kunde vara. Tyvärr är fotona svårtolkade, framför allt lågupplösta som här, men i högre upplösning syns en typisk ögonreflex. Så jag är bombsäker, visst såg vi ugglan!

Kattugglan1 Kattugglan2

Spelade in med DropVox, och även det lyckades. Hör här när ynglingen i familjen fick syn på kattugglan i trädet, innan hoandet tystnat alldeles.

Vilken ynnest att få uppleva sådant här – får du någonsin chansen att gå på ugglespaning, ta den! Carpe diem!

CoachWalk

Publicerad den av
10

Oh vad jag älskar att gå CoachWalks med mina coachklienter!

Idag har jag haft ynnesten att gå två CoachWalks på eftermiddagen, i två av Malmös vackra parker, under ymnigt snöfall. Men det har inte stoppat oss, snarast tvärt om! Vi pulsade gladeligen på. Mina kinder (och min själ!) känns fortfarande rosiga!

Jag utbildade mig till professionell coach (enligt ICF) på CoachWalk Academy. Rekommenderar dem varmt om du står i begrepp att gå en coachutbildning – vill du veta mer så kontakta dem direkt eller hör av dig till mig. En av höjdpunkterna jag tagit med mig därifrån är CoachWalken i sig. Att gå en CoachWalk är något så enkelt som ett coachingsamtal under en promenad.

En CoachWalk ger många vinster, inte minst för att det kombinerar reflektion med motion, bådadera är aktiviteter många behöver mer av. Dessutom är det så finurligt att det är vansinnigt svårt att stå stilla mentalt samtidigt som du rör på dig fysiskt. Att du tar kliv efter kliv framåt gör att det mentala hakar på av bara farten. 🙂

Fåglarna i Slottsparken

Har du tur får du lite härliga naturupplevelser på köpet! (Även bilderna till följande blogginlägg är tagna av mig under CoachWalks: Möjligheter,  Bortvald.)

Hur är det, har du själv upplevt att du får annat perspektiv på tillvaron, eller plötsligt kommer på lösningen till ett problem som gäckat dig under en längre tid, när du t ex går en promenad, eller springer en runda? Eller har du kanske tom provat på en CoachWalk? Dela gärna med dig av dina tankar, kanske kan det ge en annan läsare en skjuts ut i promenadstråket, med eller utan en coach!

Syfte

Publicerad den av
5

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag funderar mycket på det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
”Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

Kundtjänst till exempel. Varför finns kundtjänster? För att göra kunden en tjänst? Troligen. Har du, liksom jag gjort, nånsin ringt en kundtjänst bara för att bli bemött allt annat än tjänstvilligt? Som tur är har jag även stött på klockrena kundtjänstänglar som verkligen har förstått varför de finns där!

Samma fråga ställer jag mig kring sjukvården. Vad är det främsta syftet med sjukvården? Att vårda de sjuka, om man ska lyssna till ordet ‘sjukvård’. Sjukvårdens allra främsta uppgift torde ju vara att se till att ingen behöver dem, men om det mot förmodan kommer in en patient så ska vederbörande ut ur systemet så fort det bara är möjligt att få dem friska igen (givetvis utan stress!). Är det vad som sker, ligger det främst i allas sinne, alla (!) de som arbetar inom vårdapparaten? Är det vad samhället förväntar sig, när det ställs krav som att kötid inte får överstiga 90 dagar? Som du frågar får du svar – vad skulle hända om kravet ställdes tvärt om, t ex ”Patienter ska behandlas omgående”?

Och så skolan sen då. Ett av mina favoritobjekt. Varför finns skolan till? För barnens skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad? Några som verkligen trycker på för en skola för barnens skull är Micke Gunnarsson som dragit igång Skolstrejken och Pamela von Sabljar t ex.
Jag är själv engagerad i både föräldraföreningen i Husie och Barnverket och brinner för att diskutera skolsystemet, både IRL, på Facebook och inte minst Twitter. Jag inser att det finns mer än ett syfte med förskola/skola/fritids, men jag önskar att fler som på något vis berörs av skolsystemet (finns det någon som inte gör det egentligen?) verkligen höll fokus på barnen.

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Hur tänker du kring syfte? Det du gör varje dag – förankrar du det i ett uttalat syfte? Gör det någon skillnad? Och hur lyckas du hålla fokus på syftet?

Hej!

Publicerad den av
5

Långt om länge kom jag äntligen på vad jag skulle döpa min coach-blogg till.
Namnet kom till mig under Respondis styrelsemöte den 16 augusti. Tack ordförande för hjälpen! 🙂

”Jaha, och vad betyder det då? Vaddå HERO the coach? Tror du att du är någon form av hjältinna eller?”

Nej då, det är mycket enklare än så. Mitt namn är Helena Roth. Jobbade på en maskinutvecklingsfirma där man använde de två första bokstäverna i för- och efternamn för att skapa signaturer. Och det blir ju just HERO. Opponerade mig inte det minsta, tyckte det blev riktigt snajdigt.

På OM-sidan kan du läsa mer om mig, och varför jag startat denna blogg. Nu måste jag dock fortsätta fila på utseende och innehåll – vilken spännande resa detta ska bli!