Maken, som väl vet att jag under två års tid, satt på ett uppdrag som testkoordinator för ett stort förpackningsföretag, och där arbetade mycket med Brasilien, sa imorse:

Jag tror du vill lyssna till det här.

Och så satte han på Lotten Collins utrikeskrönika från imorse.

Jag lyssnade.
Jag skrattade.
Jag kände igen mig.
Jag blev inte förvånad överhuvudtaget.
Jag skrattade lite till.
Jag tackade maken för tipset och sen skickade jag länken till mig själv i syfte att skriva detta blogginlägg.

Lyssna själv, vettja:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5703386

Brasilianska tankevurpor slår allt annat på jorden. Som tur är hade jag arbetat med Indien tidigare (och trodde då att jag stött på kungen av administrativt krångel), och hade tack vare det en hyfsat hög toleranströskel… men den förslog inte fullt ut. Så i mina ögon är Brasilien världsledande på administrativa tankevurpor, med Indien som god tvåa.

Det finns mycket lärande i att tvingas arbeta i en miljö med dylika tankevurpor dock – åtminstone om man tillåter sig att reflektera. Både kring vurporna i sig, och hur man skulle kunna göra för att slippa dem, men även i förhållande till mig själv. Mitt tålamod, t ex, prövades rejält under Indienprojektet. Till slut insåg jag att jag kunde stånga mig blodig, eller acceptera tingens natur. När jag valde det sistnämnda (fanns kollegor som istället lämnade projektet) öppnades en ny värld för mig, en värld av acceptans.

Hur förhåller du dig till brasilianska – eller andra – tankevurpor?