Kategoriarkiv: Kultur

För tvåtusen år sedan…

Publicerad den av
Svara

Besökte Uppåkra Arkeologiska Centrum häromdagen för första gången. Mellan 100 f Kr och 1000 e Kr var Uppåkra ett maktcentrum att räkna med. Jämför med Birka i Mälaren, som var ett maktcentrum under cirka tvåhundrade år.

20130718-183738.jpg

Gratis guidad tur bjöd på augmented reality vilket i denna formen är unikt.

Är du i närheten så ta dig dit, men se till att tajma de guidade visningarna, utan guidens levandegörande ser det annars mest ut som åkermark. Men under jordytan döljer sig oerhört många fynd!

Vad lämnar du för spår efter dig tror du?

Podcasts, en källa till inspiration

Publicerad den av
Svara

Inspiration kan jag få från många ställen, och jag njuter av det närhelst det uppstår – det där magiska ögonblicket då en gnista uppstår. Tycker om att lyssna på podcasts, och ibland slår det gott om gnistor ska du veta!

Elden, fokus, brinna, handling

Har just förberett fyra blogginlägg som alla hämtar inspiration från en och samma podcast. I det fallet rör det sig om Krista Tippitts fantastiska podcast On Being, men jag har fler podcasts som jag gillar. Tänkte jag skulle tipsa dig om dem under sommaren, och hoppas att du vill ge mig dina favoriter i gengäld. On Being är en engelsk podcast som namnet antyder. Jag älskar det engelska språket och började lyssna på podcasts som min bror tipsat mig om. Eftersom han bott i USA och nu bor i England, blev det engelskspråkiga podcasts som blev min ingång helt enkelt. Det är bara några månader sedan jag börjat lyssna allt mer på svenska podcasts.

Vilka podcasts vill du tipsa om?

Eftersmaken av en mardröm

Publicerad den av
Svara

I dagarna tre har jag suttit i soffan med maken och sett på avsnitt efter avsnitt av den tyska miniserien Krigets unga hjärtan, på tyska Unsere Mütter, unsere Väter. Första avsnittet är tillgängligt ytterligare 24 dagar på SVT Play – resterade något längre – och jag rekommenderar dig varmt att se den du med. Även om det är en serie som skakar om, ger hjärtklappning och en eftersmak som av en mardröm. En eftersmak som blir än värre när jag inser att detta inte är på låtsas…. eller jo, det är det ju. Men nog tusan har detta hänt. Och händer. Fortfarande. Och det skrämmer mig.

Vårsolen strålar och visar vägenHur kommer det sig att människan klarar av att avpersonifiera både sig själv och andra medmänniskor? För det är, som jag ser det, förklaringen till att det går att utföra de handlingar som miniserien spelar upp. Vad skulle hända om vi vägrade? Om vi lyckades motstå grupptryck och indoktrinering, och höll fast vid att vi alla hänger ihop?

Varför ser världen ut så här? Och måste den det? Jag svarar nej på sista frågan – och försöker också se till att skapa den värld som kan åstadkomma det.

Vad gör du för att skapa en sådan värld?

Importance of small things

Publicerad den av
4

A while ago, I watched the most magnificent act. It’s absolutely astounding, and if you’ve missed it, watch it yourself before you read the rest of this post:  I am amazed by her strength and serenity. Her focus is absolute. I absolutely love how she shows that the weight of a feather, albeit minimal, is of such crucial importance to the whole construction. The construction itself has an organic feel to it, is in constant movement, but stay together until one integral part of it is removed. Enough to collapse the whole structure. This is worth pondering on a larger scale as well – because the importance of the small things tend to be forgotten. We are all, regardless of our assumed importance (position, wealth, status) infinitely important to the whole construction of mankind. For mankind to persist, we also need to understand the importance of all the other small things. Nature is an organic construction comprising of an unfathomable number of things, varying in size from miniscule to immense, and if one integral part is removed – we risk a collapse of the whole structure. Do you ever consider the importance of the small things?

Skynda skynda!

Publicerad den av
3

Cyklade till min MasterMind-grupp idag, och lyssnade till On Being med Krista Tippit, som intervjuade Marie Howe, en amerikansk poet. Intressant som alla Kristas intervjuer, men framför allt så fastnade jag för Maries dikt Hurry som du kan höra uppläst av poeten själv här. Lyssna till den, den är bara en minut, så du hinner, jag lovar.

20130520-172713.jpg

Dikten handlar om en mamma som skyndar på sin dotter, för att hinna alla vardagliga ärenden. Hon kommer på sig själv och gör en tankevända. När dottern får chansen att agera mamma, så agerar hon så klart exakt som mamman, och skyndandet fortgår.

Känns som vi alla är hjärntvättade, mer eller mindre. Dessa digra att-göra-listor. Alla måsten. Allt som vi tror vi måste göra, för att någon annan gör det. Alla aktiviteter som barnen måste få gå på, annars är vi dåliga föräldrar som inte ger våra barn möjligheten att pröva på precis allt. Alla utlandssemestrar, spa-helger, renoveringsprojekt och bilinköp. Vi har fastnat i tron att det ska vara så här. Men måste det vara så?

Aldrig har vi väl haft så stora möjligheter att skapa det liv vi verkligen önskar och mår bra av, som just nu. Men hur många av oss gör det? Hur många tar tillfället i akt? Alltför få, tänker jag ibland. Undrar över vad det är som gör att många individer fattar beslut och väljer sådant som de inte mår så bra av, åtminstone inte långsiktigt.

Jag vet inte om min omgivning upplever det på samma sätt som jag, men jag saktar ner just nu. Och det är underbart. Det ger mig möjlighet att tänka, att reflektera, att bara vara. Jag älskar det. Testa det du med. Testa att sakta in. Att ta det lugnt. Att bara vara, på det sätt som du och din kropp mår allra bäst av (varande måste inte innebära att sitta med benen i kors och humma, märk väl!). Se vad som händer.

För vi måste inte skynda så mycket. Vi hinner ändå. Jag lovar. Frågan är om du tror på det. Gör du?

Besök i ett koncentrationsläger

Publicerad den av
2

Trots att utställningarna i nationalmonumentet Camp Vught, det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, är skrivet på holländska så sätter besöket stora spår i mig. Språk känns inte så viktigt, utställningens bilder och ljud, likväl som de energier som flödar där, talar direkt till mig.

Det är ett högsäkerhetsfängelse beläget på området, närmast vägg i vägg med museet. Jag undrar om det är av godo eller ondo att lägga ett fängelse på dessa marker, som under 1,5 år från januari 1943 till september 1944 hade en genomströmning av ungefär 31 000 människor. Av dessa dog 750 på området, av svält, sjukdom, missförhållanden eller för att de hängdes eller sköts.

Väldigt många fler förflyttades till andra koncentrationsläger, där de mördades. Under ett par dagar i juni 1943 fördes samtliga i lägret som var under 16 år gamla till Sobibor, där de mördades i gaskamrarna. Totalt 1260 barn och 1800 föräldrar.Monument över de som for till Sobibor

Om vi har historia på schemat i skolan för att säkra att vi lär av historien så har vi misslyckats. Första världskriget var ‘the war to end all wars’ men inte blev det så. Andra världskrigets horribla koncentrationsläger var inte sista gången för den företeelsen heller.

Genesis 37:30Gossen är icke där, vart skall jag nu ta vägen? – Gen 37:30

Varför blir det så? Hur kommer det sig att vi, som människor, kan utföra så ofantligt hemska handlingar mot våra medmänniskor?

Jag har inget svar på frågan, men känner att det inte måste vara så här. Så obotlig optimist jag är så tror jag på ett hållbart lärande samhälle, där omtanke, engelskans compassion är en mycket med framträdande egenskap i mänskliga relationer. Tänk på Barnens Eld som det åligger dig och mig att säkra att den får fortsätta brinna!

Lämnade denna hälsningen i Vught

Vad tror du? Kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle där vi lever i fred tillsammans, allesammans?

Räcka fram sitt väsens skål

Publicerad den av
9

Vid det senaste framträdandet med min kör hörde jag en rad som berörde mig. Jag blev så tagen att jag skrev ned det så gott jag mindes det, vilket var följande:

20130513-173658.jpg

Var morgon räcka fram sitt väsens skål tom

Jag googlade det och upptäckte att det var en rad ur Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Boken publicerades efter hans död, sedan manuskriptet, eller rättare sagt dagboken, upptäckts i hans lägenhet efter hans död. Så här lyder raden i original:

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
– Dag Hammarskjöld

Den gav stort genklang i mig. Att varje morgon börja dagen ånyo, redo att ta emot, att bära under dagen och att ge tillbaka, där jag kan. Om jag börjar min dag med en fylld skål, då blir det svårt att ta emot nytt. Och jag älskar att ta emot nytt – det är i det jag kan lära mig, kan få tankespjärn, kan få teser bekräftade eller förkastade.

Börjar du dagen med att räcka fram ditt väsens skål tom?

Who would I be…

Publicerad den av
3

Alexandra Rydholm posted a poem on her Facebook profile that was so wonderful I immediately asked her if I could credit her in this blog post. Here it is, the most lovely poem, by sculptor Paige Bradley, who makes amazing bronze sculptures as well:

”From the moment we are born, the world tends to have a container already built for us to fit inside: A social security number, a gender, a race, a profession or an I.Q. I ponder if we are more defined by the container we are in, rather than what we are inside. Would we recognize ourselves if we could expand beyond our bodies? Would we still be able to exist if we were authentically un-contained?”
-Paige Bradley

I think a lot about containers, boxes, labels and classifications. I understand the need for them on one hand, not least because they make it easier to talk to each other. They provide a short cut, in a way, which save us from having to explain in more words, what can be summarized in just one. But on the other hand, they put up barriers, limits, restrictions and boundaries that, in many ways I believe, stop us from being all that I am, or at least all I can be.

All these definitions I can attribute to myself: woman, mother, wife, biologist, coach, book reader, blogger, project manager, change agent, caucasian, cat lover, amateur gardener, entrepreneur. And I am sure I can come up with many more.

With this list of attributes, I am assuming you are painting a picture of me in your head? Drawing conclusions as to who and how I am, as a person?

I mean, that’s what I do. But should I? Am I not restricting my ability to see the other person for who he/she truly is? And even worse – am I not restricting myself as well, by adding labels to me? I can honestly say I am more authentic and much more myself now, than I was 15 years ago. But the great thing is I am finding out more and more of myself with each passing day.

20130503-212823.jpgWho would I be to you, if I hadn’t provided you with these labels?

Who would I be to you, if you only saw 100% Helena?

Who would you be, if you strip off your own labels?

Magiska miniatyrer

Publicerad den av
Svara

Har du sett Willard Wigans TED Talk där han berättar om sina mikroskopiskt små skulpturer? Om inte så har du chansen nu:

Det är ett helt fantastiskt arbete Willard genomför. Han är tvungen att utföra själva arbetet i mellanrummet mellan dina hjärtslag, för annars stör du arbetet för mycket.

The little things can be the biggest things. – Willard Wigan

Jag rekommenderar dig verkligen att titta på denna lilla pärla bland TED-pärlor, för här har vi i sanning en viskande talang. Det värsta är anledningen till att han initialt flydde in i denna mikroskopiska värld, nämligen hans upplevelser i skolan som ung pojke.

The teachers were ridiculing me, using me as an example of failure. – Willard Wigan

Sådant där gör mig ledsen. Jag vill inte tro att någon, lärare, förälder, fotbollstränare eller kompis, medvetet gör så här mot någon annan. Men ibland undrar jag.

Det är så viktigt vilka ord vi använder, och även vad vår avsikt är, med de ord vi väljer. Tänker du ibland på det ansvar vi alla har? Hur ett enda förfluget ord, kan spela så stor roll?

Lux Aurumque

Publicerad den av
7

Tom i huvudet och lätt villrådig över vad jag ska skriva om. Har en massa utkast och ännu fler idéer, men orkar inte riktigt hugga fatt i någon av dem.

Därför väljer jag istället att dela med mig av något särdeles sällsamt, nämligen en virtuell kör skapad av Eric Whitacre, med 185 deltagare från 12 länder. Sverige är ett av länderna, representerad (åtminstone) av en föredetta kollega till maken min.

Detta är bara ett av flera verk framförda av en virtuell kör under ledning av Eric, det finns fler godbitar, för er som tycker detta är lika fantastiskt som jag gör. Detta är ett så härligt exempel på de möjligheter som öppnar sig med moderna och nya verktyg.

Jag sjunger själv i kör – om än inte en virtuell dylik – och njuter enormt av det. Körövningarna varje måndagskväll är en av veckans energigivare. Sådana ska man värna om! Vad har du för energigivare?