Och än slank hon ner i diket!

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Jag kan inte drömma

I lånad bil, med en halvfull flyttlåda från Husiebiblioteket, full med utgallrade böcker på lättläst svenska, min egen kasse med böcker jag köpte på deras boktopplistor och kuvertet med den halvfärdiga ordkortleken, kom jag till samtalet med mitt ena Gode Barn och hens socialsekreterare.

Parkerade, lastade ur bilen, knackade på och gick in. Bar in kasse och kartong och hälsade på mitt Gode Barn som kom emot mig med den där mixen av glädje och genans som är hens signum. Vi hälsade och jag började berätta och visa vad jag hade med mig, för hen och boendepersonalen. Tog upp kuvertet med ordkorten och visade snabbt min tanke. Men sen var det dags för samtalet med socialsekreteraren – en glad och engagerad ung kvinna som lärt sig mer dari än jag lyckats snappa upp. Nok är ordet jag kan och kommer ihåg. Päron betyder det. Kanske inte så rysligt nyttigt ord! – och vi satte igång.

Via telefontolk pratade vi om hur mitt Gode Barn har det, hur det funkar på boende, skola, fritid, med hälsa, mat, och allmänt välbefinnande. Boendet var nästan bra, och vi försökte gräva lite i det där för att förstå vad som omfattades av nästan, men utan vidare värst framgång. Så jag frågade Om detta boende vore ditt drömboende, hur vore det då? Tystnad. Genansen tonades ner och istället sa hen, allvarlig, Jag kan inte drömma.jag kan inte drömma

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Jag antecknade ”Träna på drömmar!”, men inombords tog det hårt.

Jag. Kan. Inte. Drömma.

Vi fortsatte samtalet, och när vi var klara så satte vi oss, jag och mitt Gode Barn, och gick igenom alla de 60 orden jag skrivit i ordkortleken. Hen kan lite engelska, så på ord där det inte gick att vifta med foten eller peka på näsborren för att illustrera vad ordet betydde, så kunde vi, ibland, hitta det på engelska. Gick igenom alla, och mitt Gode Barn tog sedan kortet för en MAN, flera MÄN, sa man på Dari (det lät som han sa Märt?), och grabbade tag i en penna för att skriva det på baksidan. När vi väl kom så långt började det flockas andra ungdomar runt oss, likväl som boendepersonalen och slutligen även socialsekreteraren. Under mycket flams och skratt pratade vi alla om vitsen med dessa ordkort, och inte nog med att mitt Gode Barn lovade mig att lära sig dessa på två dagar, utan ungdomarna och boendepersonalen insåg också att de kan skapa egna kort, fler ord och begrepp på svenska, med dess dariska motsvarighet på baksidan, för att drilla, öva sig, träna, och bygga ett ordförråd.

Detta mitt Gode Barn är den som allra tydligast visat sin frustration över att det går så långsamt att lära sig svenska språket, så jag sa att hen måste språkbada. Boendepersonalen översatte och de skrattade högt, för det lät så roligt, att bada i det svenska språket som badar man i ett badkar, med ord, meningar, musik, film, tv-program och böcker upp till hakan!

Snart var det dags för mig att bege mig vidare till inbokade jobb-möten. Och trots att vi avrundande vårt möte med skoj och skratt, så hör jag fortfarande, för mitt inre, hens röst, som sakligt och krasst konstaterade:

Jag kan inte drömma.

Tänk att inte våga yttra mina förhoppningar, att inte ens våga bygga sig en drömbild av hur bra livet kan komma att bli. Vad skulle behöva hända i mig, med mig, runt mig, för att jag skulle tappa min förmåga att drömma?

Jäntelagen

Du ska tro att du är något. 

Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du. 

Du ska tro att du är lika klok som alla andra, ibland klokare. 

Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.

Ibland vet du mer än andra. 

Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket. 

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri. 

Du ska tro att många bryr sig om dig. 

Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem. 

Varför? För att du är någon. En som behövs.

BoldomaticPost_Varfor-For-att-du-ar-nagon-EnSå lyder den, Jäntelagen som journalisten Gudrun Hjelte skrev 1982, som en motvikt till Jantelagen. Läser och tänker att det där är något jag gärna sprider vidare. Men den innehåller vissa formuleringar och ord som inte riktigt känns hundra för mig, så jag skriver om den en smula, så den klingar mer i harmoni med mig:

Vet att du är något. 

Vet att du är lika god som alla andra och alla andra är lika goda som du. 

Vet att du är lika klok som alla andra, ibland klokare. 

Vet att du är lika bra som andra. Gör ditt bästa så kan du uppskatta dem som är bättre, för vi gör alla det bästa vi kan i varje stund.

Ibland vet du mer än andra. 

Du är inte förmer än andra, och du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket. 

Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri. 

Vet att många bryr sig om dig. 

Vet att du kan lära andra en hel del och att du kan lära av dem. 

Varför? För att du är någon. En som behövs.

Hur skulle Jäntelagen lyda om du formulerade den så den harmonierar med dig?

En musikalisk höjdpunkt

Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.

Idag. Ett uruppförande av Jens Bragdell Erikssons nyskrivna Stabat Mater.

45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.


Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.

Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.

Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.

En musikalisk höjdpunkt.
”Jag ville inte att det skulle ta slut.”
”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”

Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!

Gränslöst värdefull!

Men Herre Gud! – Vad tror du på? är en podradio special från Sveriges Radio, med Mark Levengood och Henrik Johnsson, som jag tycker mycket om att lyssna till. Alltid intressanta samtal, som väcker spännande tankar i mig. Ibland stor igenkänning, något helt nytt andra stunder, men alltid kan jag se fram emot en stund av fina och innerliga möten, som jag gläds åt att få ta del av.

Var ute och gick en runda i solen och hade sällskap av Mark, Henrik och Jan Guillou, som dessutom bjöd in Åke Bonnier som en liten extra bonus. Och där fångades jag av en fras, en fråga, som omslöt mig: Är du gränslöst värdefull?gränslöst värdefull

Uruppförande: Stabat Mater av Jens Eriksson

Veckan rivstartar, möte på möte, avrapporteringar och nyuppkomna problem att lösa, dokument att färdigställa, tester att utföra…. Allt sker på en och samma gång, och det är lätt hänt att pulsen trummar på lite extra, samtidigt som andningsfrekvensen blir allt snabbare, andas korta och grunda andetag. stabat mater

Då känns det alldeles underbart att avsluta måndagskvällen med en extra lång körövning. Att få andas in. Ut. In. Ut. Ta ton. Som om jag lyfter från vardag, jobb, spinnande hjärna och helhjärtat faller in i musikens värld!

Vi i Södra Sallerups kyrkokör ska, tillsammans med Friiskvartetten, framföra Jens Erikssons (@notfarbrorn som är vår körledare) nyskrivna Stabat Mater på långfredagen, 25 mars, i Husie kyrka kl 15, och vi övar och övar. Visst krävs det ännu lite finslip innan vi sätter hela mässan, men det hinns med, jag lovar. Vi har fått en länk till notlyssning och jag spelar satserna om och om igen. Den är vacker. Det finns partier i några av satserna som jag kan lyssna till hur många gånger som helst, hela min själ vibrerar, flyter bort på vågor av tonernas pärlband. Helt fantastiska fraser.

Jag ser fram emot att få delta i uruppförandet – stå där i kyrkan, låta musiken och sången porla under kyrkvalven…. som jag längtar! Jag hoppas att just du kommer och lyssnar? Det skulle göra mig så glad!

Ögats blick på föremålet

WH Auden säger det så vackert:

Man behöver inte se vad någon gör för att veta om det är hans kall,
man behöver bara betrakta hans ögon; 
en kock som reder en sås,
en kirurg som lägger ett öppningssnitt,
en kontorist som plitar på ett konossement
har samma hänförda ansiktsuttryck, och är helt förlorade i handlingen de utför.
Så vacker den är, ögats blick på föremålet.

Han besvarar frågan som jag funderat mer än en och två gånger på:
Är jag på rätt plats? Är det detta jag ska göra? Brinner jag för detta?

Ett annat sätt att formulera den frågan på är detta:
Vad är det jag inte kan undvika att göra?

Låter lite krystat på svenska. Tycker det låter bättre på engelska. Det är så jag har fått mig frågan till dels inledningsvis, den är frekvent förekommande inom #ULab och Theory U:
What is it that I can’t not do?

Har du något sånt? Något som du bara inte kan avstå från att göra?

wh auden

Bacha posh – tänk om det vore jag?

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?

Lilla jågel – en kärleksförklaring

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

Tack och adjö, MFF!

Var på MFF-match igår, Malmö IP, träningsmatch mot Bröndby. Lite extra roligt eftersom vi har Bröndby-fans i familjen och därför var vi en utökad skara som i spänd förväntan begett oss till arenan.

sista MFF-matchen

Sista MFF-matchen för mig?!

Jag är ingen hardcore MFF:are, direkt, har snarare gift mig till supporterskapet, men har under årens lopp hängt med hyfsat ändå. Och hela familjen var i Madrid i december 2015 och såg Champions League-matchen mot Real Madrid (vi syns faktiskt 3 minuter in i det länkade klippet). Den typen av matcher kan jag tänka mig att gå på igen faktiskt, men vanliga Allsvenskan- eller Svenska Cupén-matcher, eller för den delen simpla träningsmatcher. Nope. Det var min sista igår.

Varför?
Enkelt.
Det stavas b e n g a l e r.
Och även s m ä l l a r e.
(Och vi snackar inte små kina-puffar, utan det smäller så det gör ont i öronen!)

Max WimanJag tycker inte det är ok. Inte på nått plan, något även Max Wiman ger intryck av i sin krönika över träningsmatchen. Inte heller är jag imponerad av MFFs och MFF Supports tama sätt att hantera det hela. För de facto är det så att det skapats en kultur där bengaler, smällare och även allsköns okvädingsord och buanden är tillåtna. Vill inte påstå att klubb och supporterförening uppmuntrar beteendet, men de gör heller inte allvar av sina ord att de vill få bort det.

Och tänk. MFF Support har så mycket bra att bygga vidare på istället. Minns hur fansen imponerade på världen i Madrid. Trummandet och sjungandet, det är fantastiskt. Minns med glädje också någon av Champions League-kvalmatcherna som jag såg på stadion. Vilket tryck. Sång och trummor i 90 minuter, rätt upp och ned. Oerhört häftig upplevelse, som jag aldrig kommer glömma – och dessutom helt utan bengaler och smällare eftersom Champions League ju bevisligen lyckats hålla de aspekterna av fotbollskulturen borta. Det är anledningen till att jag säger att sådana matcher går jag gärna på i framtiden. Även Malmös dam-matcher kommer jag gå på, för där har (ännu?) inte bengaler och smällare gjort sitt intåg. Men i övrigt säger jag tack och adjö.

Jag är inte den första, garanterat inte den sista, som lämnar som en markering, och/eller helt enkelt för att jag inte vill vara i en miljö som denna längre. Jag tycker verkligen det är sorgligt, inte minst för att det i mångt varit en av de saker som hela familjen samlats runtikring. Och på tal om familjen, så är det inte utan att jag räds minstingens stora fotbollsintresse. Är fotbollskulturen verkligen främjande för våra barn och ungdomars utveckling till kärleksfulla och omtänksamma vuxna?