Kategoriarkiv: Böcker

Kvalitetslitteratur!

Publicerad den av
Svara

Sonen fick en bok i 11-års-present av (bonus)moster och kusin. De högläser den själva och fastnade för den, så när oktoberfesten stod inför dörren, var presenten given.

mördarens apaMördarens apa, av Jakob Wegelius.

Sonen la händerna på boken redan samma kväll, började läsa och var hooked. En vecka senare när vi åt på restaurang med morfar hade Mr B boken med sig, och mellan rätterna plöjdes kapitel på kapitel. Morfar som själv är bokmal av rang gladdes stort åt barnbarnets uppenbara läsiver.

Och ett tu tre kom han med boken till mig och sa att han läst ut den. Bästa boken ever! Det ni, det är ett gott omdöme det. Sen skulle vi åka på helgutflykt norröver, varpå han raskt packade ner boken, så att jag skulle få läsa den. Jag hade lite annan lektyr med mig men blev varm i hjärtat av hans omtanke.

Och när jag väl började läsa den tog det endast ett par dagar innan jag plöjt den (alla 619 sidorna, älskar tegelstenar!). Sista kvällen (eller ärligt talat, mitt i natten) så släckte jag tom ljuset i syfte att somna… när jag efter några minuters vridande fram och tillbaka i sängen – till makens förtret – insåg att jag inte ville det. Jag ville läsa klart för att få redan på vem som egentligen gjorde vad och hur i allsindar skulle det gå för alla och envar, alla dessa härliga karaktärer som porträtteras med varsam och skicklig hand av författaren, både i ord och bild.

Kvalitetslitteratur måste jag säga. En bok som passar perfekt för högläsning (lagom långa kapitel) för en lågstadieknodd, som slukas av en elvaåring under två tre veckor, och som plöjs på två tre kvällar av en bokmal till 43-årig mamma. Så vill du ha ett boktips för alla åldrar så grabba tag i ett exemplar av Mördarens apa! I gengäld kanske du har ett alla-åldrar-boktips till mig?

 

 

 

… och det händer, fortfarande.

Publicerad den av
Svara

Barfotadrottningen. barfotadrottningen
Av Ildefonso Falcones.

Spanien. 1700-tal. Klassamhälle. Romer. Frigivna slavar. Rasism, förtryck, fördomar. Oh dessa fördomar, som verkar ha en halveringstid på årtusenden…

Jag är skyldig till dem själv, fördomar lever i mig med. Ibland får jag syn på dem. Då kan jag, ibland, bli kvitt dem, omvandla dem till förståelse, istället.

Nyckfulla regenter. Sociopater och maktfullkomlighet. Människor vars liv slits sönder och samman.

Våld. Svält. Fattigdom.
Men också. Kärlek. Vänskap. Sång, dans, glädje, ömhet. Närhet. Sorg. Förlust. Rädsla.

Vackert språk, tätt vävd berättelse, pulsen i boken håller mig fast, blad efter blad läser jag, sen kväll på sen kväll. Svårt lägga ifrån mig boken. Vad kommer hända. Överlever hon? Han? Kommer de återförenas, eller är det som förgjort, att ödet ger än mer åt de som redan burit det tyngsta av lass?

Och oj, vad jag slås av att det inte hänt så mycket på knappa 300 år. Igenkänningen enormt stor. EU-migranternas läger på Sorgenfri i Malmö rivs ungefär i samma veva som jag läser om hur Ferdinand VI 1749 frihetsberövar landet samtliga (!) romer. På ett infall. För att de var romer. För att det gick.

Drar inga andra paralleller, men igen… vår kollektiva oförmåga att vara varsamma med varandra känns som den ännu inte peakat i mänsklighetens historia. Och på något underligt vis så ger det mig hopp. Vi kan bättre. Vi kan mer. Vi kan vara varsamma. Gemensamt.

Barfotadrottningen.
Bok väl värd att läsa, liksom hans tidigare roman Katedralen vid havet.

Läs. Ta in. Lyssna, i ditt inre, efter det du inte redan visste. Och fundera. Över vad vi människor gör mot varandra. Vad vore möjligt om vi istället var varsamma med varandra, i samvaro?

Your writing has improved

Publicerad den av
1

Your writing has improved, she said.

And I agree. I can feel it, experience it, as I write. But also as I go back a year, two, three, to revisit what I wrote back then. My writing has definitely improved, it’s getting better and better, and what I notice is how it’s taking on it’s very own tone and voice. My tone and voice, something that has never before been expressed and explored like it is now. Taking shape before my eyes, the lines, colors, texture of it gradually coming into being, letter by letter, word by word.

The tone and voice of the books I read (and I am an avid reader!), is something I give thought to. If the tone doesn’t reverberate within me, I put the book down (something which I never allowed myself to do before when I was still oh so harsh against myself. If I’d started to read it, I couldn’t be a quitter…. Oh Helena, how harsh you were…). Pick another. Start to read. Going for a book that vibrates in tune with me.

That vibration doesn’t have anything to do with the topic, or whether or not it’s fiction or non-fiction, No, it’s the use of words, how they are placed on the paper, the pace of it, sometimes who the speaker is, and how he/she speaks to me. There are writers whose tone I love, and those that I just cannot get myself to read.

And my tone is slowly growing, with each word I pen, with every blog post I publish (as well as those I don’t…), slow and steady, a blog piece a day, I am honing my skill at writing. The beauty of blogging is that it’s visible, my journey as a writer is there for all to witness, including me.

As I’ve revisited my blog posts of years gone past, I’m getting the feeling there are topics I’d like to get back to, write about, again, to see what I might be able to do with the same topic today, as a slightly better writer than before.

Better and better….

Don’t misinterpret me, to think I am judging what I used to do, as no good. I’m not. I am merely stating facts. There has been a shift, and hence, what I write today is, in my view, most often of a higher quality than before. But I am not judging myself for having been a bad writer before. No. I merely rejoice at the progression I notice, and take pride in it. Patting myself on the back, for sticking with it, for growing, developing, finetuning and honing my craft.

We all have to start from the beginning, learing the alphabet, to read and write…. and then, gradually, as we learn more and more, as we receive formative feedback, what we produce when writing evolves.

I am happy I’ve rediscovered writing, so that my writing also started it’s very own expansion journey. My writing was at a stand-still for many many years, hibernating, in a state of being neither here nor there, neither alive or dead.writing

But now. It’s alive again.
Out of hibernation. Expanding.

It’s the most wonderful feeling.
You know it too?

Podcast 44/52 – are you into Poof?

Publicerad den av
1

On Tuesday me and my friend Michael Sillion will attend Seth in London, a full day Q&A session which he announced a month and a half ago. I was quick to let him know that I was interested, and once the tickets were released, I jumped at the opportunity to grab a 2-for-1-deal. Hence Michael joined me, which makes me very happy.

So, I figured, why not warm up with a podcast of Seth. This one is from Good Life Project, where Jonathan Fields and Seth Godin talk about any and every thing possible, and, as always, it’s a very enriching conversation to listen in on. You can actually watch the conversation as well, but I prefer podcasts actually!

I’ve listened to this episode probably five or six times by now, and one of the best parts of it is when Seth talks about Poof! (Around 16 minutes in on the conversation if you want to go there directly.)poof

I am not sure I am so good at making things go (deliberately) Poof, and I’ve definitely gotten a lot to think about since listening to this (over and over again).

Are you like Seth, into Poof?

 

Americanah!

Publicerad den av
2

Har du läst den?
Jag har.

americanahAmericanah är en sån där bok som leder mig in i en ny värld, ger mig en upplevelse jag aldrig personligt erfarit, öppnar vyer, möjliggör helt nya tankar, flippar upp och ned på mina ignoranta blinda fläckar, som när de landar är något lite mindre blinda. En förståelse, eller, åtminstone en glimt av förståelse, jag ser och erkänner att jag inte vet, att det finns saker jag aldrig kommer få uppleva själv, aldrig kan säga att jag till fullo förstår hur det känns.

Tänk så fantastiskt det är att jag kan få knapra min ignorans i kanten, ta små myrsteg in i de sfärer som jag aldrig kommer befinna mig i, för att jag är den jag är, född där jag är född, med allt som följer med det privilegium jag bara tar för givet så som medborgare i ett av de – på många sätt, åtminstone statistiskt – mest välmående länderna på jorden.

Böcker.
Älskar dem.
Älskar berättelserna, orden, bilderna som målas upp för mitt inre, känslan som förmedlas. Hur jag inte kan få nog av vissa, medan andra förblir olästa, eller stängs igen efter 10 – 20 – 30 sidor. Fångar mig inte. Nått som stör. För min del är det oftast berättelsens rytm, ordens sammansättning, anslaget, hur boken pratar med mig. Ibland känns det som jag och en tilltänkt bok är som två likadana magneter. Ni vet, det går inte att få ihop dem, hur man än försöker. De är inte menade att sättas ihop. Så är det med mig och vissa böcker. Och idag har jag inga problem med det. Som yngre hade jag svårt att acceptera det. Såg det som att jag fallerade på något vis, så jag hade en stentuff inre regel som sa att om jag började på en bok så slutförde jag den. Den regeln har jag fimpat sedan en 10-15 år, men den hängde i länge. För länge.

Americanah var inte en av de böckerna dock. Snarast tvärt om. Vi klickade direkt, jag och Americanah. Språket. Humorn. Klimatet, dofterna, synerna. Allt ovant, annorlunda, och därför lockande, nyfikenheten väcktes omgående. Läs den. Och du – har du inte sett Chimamandas TED Talk om The danger of a single story så gör du det med!

Satte den i händerna på maken när jag läst klart den, och även han gav uttryck för samma upplevelse som jag. Fascinerande bok. Nu ska den tillbaka till biblioteket så någon annan kan få glädjen att läsa den! Men kanske du kan ge mig tips om någon annan bok att lägga händerna på när jag ändå tar mig till bibblan? Gärna en som, likt Americanah, ger mig tankespjärn. Har du någon sådan på lut?

 

Podcast 33/52 – On Beauty

Publicerad den av
Svara

Inspired by my coach Carla, I recently bought the book Beauty – the invisible embrace by John O’Donahue. Haven’t started to read it yet, but I will. In the meantime, I’ve listened to the podcast from On Being, where Krista Tippett is in conversation with John just a few month before he died, way to early, at 52 years of age.

This is another one of those podcasts where I, after listening to it, simply press PLAY again, to listen once more. And then once more. And so on. Every time I hear something new, pick up on a different vibe, moved by a phrase, a word, an emotion arising within me.

BoldomaticPost_beauty-is-not-a-luxury-but-IThere is just too much beauty, wonder, insight and laughter in this podcast to even begin to try to characterize or label it. It’s simply too rich, too overwhelming, too beautiful.

I absolutely adore Johns Irish accent so I could re-listen to this podcast many times, solely for the joy of hearing John speak. It’s beautiful, there’s a rhythm and song to it, that gathers me up, holds me, in warm arms. And beauty is, after all, one of the theme this entire conversation centers around. John gives some wonderful suggestions on how to ensure you have beauty in your life, no matter what physical surroundings you live in, suggestions that are profound in their simplicity.

Now, at the end of this interview (which I truly hope you will listen to!), John talks a bit about conversation. He asks a question, which I will leave you with:

And the question is: when is the last time that you had a great conversation, a conversation which wasn’t just two intersecting monologues, which is what passes for conversation a lot in this culture. But when had you last a great conversation, in which you overheard yourself saying things that you never knew you knew?

Tales of the Otori

Publicerad den av
2

I just finished reading the fifth book on the Tales of the Otori, by Lian Hearn (pen name of Gillian Rubinstein). I’ve read three of the five books in Swedish and the other two in English, and luckily it was not too tricky to switch languages (books 2 and 5 I read in English). I did that with the Harry Potter-series as well, and that was trickier, because of all the make-believe words, which when translated made it a wee bit hard to reference between the two languages. But here, no problem, luckily.

otori

The first three books – Across the nightingale floor, Grass for his pillow and Brilliance of the moon – were the original trilogy, followed by the sequel The harsh cry of the heron and finally by the prequel Heaven’s net is wide. I read them in that order, and read the last pages of the prequel this morning, finally coming full circle.

To give you a clue as to how fascinating and riveting these books all were, I’m actually considering following my instinct of picking up book number one again, to start to read them all over again. I read a lot, but I can guarantee you that’s very seldom the reaction I have after finishing a book. It happens that I really don’t want a book to end, but to want to just go back from the beginning and start over… I’m not sure I’ve ever had that inclination. Have you? And if so – from what book/book series?

 

Book delivery

Publicerad den av
2

I ordered some books last week and picked them up today. Oh, how I long to get started on them. Summer is saved.

As if my book case wasn’t already jam-packed with books I’m longing to read!

books

 

Here’s a quick rundown of these books:
* Synchronicity by Joseph Jaworski I read a month ago, and it made such an impact I just knew I had to buy it (I’d borrow it from a friend). So I’m gonna read it again. And likely, again, and again, and then again. You get the picture!
*The Tibetan Art of Positive Thinking by Christopher Hansard comes highly recommended from a friend, who’s opinion I hold in high regard. I can’t wait to read this one.
*Letters to a young poet by Rainer Maria Rilke is a book that I’ve heard Krista Tippett refer to in numerous episodes of On Being, my absolute favorite podcast, so I finally got around to ordering it too. I haven’t quite figured out what kind of a book this is, so it will be an adventure to dive into.
*My coach Carla have read poems to me, by both John O’Donahue and David Whyte and they have touched my soul. So now I have two books of my own, to dive into. The invisible embrace of Beauty and The house of belonging, respectively. I’m not a very skilled reader of poetry, but I’m practicing, and enjoying myself!
*And finally The Parents Tao Te Ching by William Martin. Pages from this book have floated around Facebook, intriguing me a bit. So I figured – why not give it a go, maybe I will find something there?

If these are the only books I plan on reading this summer? No. Not by a long shot. But it’s a good start, don’t you think? Have you read any of these? If so – what feeling were you left with after reading them? Based on this selection, do you have any other book recommendations for me?

 

 

 

 

 

Death by PowerPoint

Publicerad den av
Svara

Idag har jag suttit i ett konferensrum under ett par timmar på eftermiddagen, och hade medvetet med mig boken How to avoid death by powerpoint av David JP Phillips. Förra veckan hade jag den som en av mina #dagensbokblädder som jag börjat med nyligen. Jag läser och/eller skummar genom en bok (eller två) och instagrammar väl valda delar med höjdpunkter.

dagens bokblädder

Och jag hade med mig boken av ett enda skäl, nämligen att jag tänkte glömma den där. I konferensrummet. Tycker det är ett alldeles ypperligt ställe att glömma en bok om presentationsteknik. Kolla in FB-gruppen #glömenbok så kan du läsa lite mer om tanken.

glöm en bok

Och förresten, om du nånsin skapat en powerpoint-presentation (eller Keynote osv, same same but different liksom) så rekommenderar jag varmt boken, som är fylld med praktiska och handfasta råd, som dessutom är väl underbyggda. Allt är också tydligt illustrerat med exempel på före/efter-bilder, vilket verkligen belyser poängerna som David gör i boken.

Onekligen finns det ett stort behov av denna boken, för jag skulle vilja uppskatta andelen bra kontra undermåliga presentationer till… tja, vad ska jag dra till med. Kanske 1 bra presentation på 10. Nästan så jag funderar om jag drog till med för många bra där… Men jo, jag upplever nog att det blir allt fler som har bra presentationer, så nånting håller på att hända. Håller du med?

Impossible?

Publicerad den av
Svara

I got a gift today. There was a package in the mailbox when I went to check if any snail mail had come (normally just bills or the odd flyer). After looking at it for a few seconds I remembered that a friend from across the big pond told me he’d sent me a book. bill strickland

Eagerly I opened the package, and found Make the impossible possible, by Bill Strickland.

How very fitting given my new relationship with the words Impossible and Possible, after spending 90 days on the Creating the impossible-course.

As I google Bill Strickland, I realize Dave sure knew what he was doing when he sent me this book. Oh my, this is gonna be a treat of a book to read!

And luckily enough, I was inspired by Tai Lopez talking about reading a book a day. I’ve not gotten that far, but I do take a #bookoftheday-moment every morning. This means I’m actually starting to make progress on the number of books I’ve got stashed away, just waiting for me to read them. So Dave, Bill will end up in the stack on my bedside table, and will be read within the next few weeks. That’s a promise. 

What books are on your bedside table at the moment?