Rikare idag, än igår

Trött.

Varit en fantastisk dag, med många olika inslag, många olika toner.

Dagen började i ett innerligt samtal, som bland mycket annat utforskade futilitet vs fertilitet. Ögonöppnare. Insikter. Därefter en oerhört känslosam spegling, av en häst. Även det ett väldigt innerligt möte. Efter hand kom mer information fram om hästen i fråga, och igenkänningen blev än högre.

Gruppövningar, med människor och hästar, lunch i fullkomligt ljuvlig miljö. En långsam barfotapromenad genom skog, över åsen, ned i dalen. Och sedan. Klarinett. Av alla förunderliga saker jag upplevt, var Samspel-övningen med klarinett, trombon och saxofon i sanning en av de mest finurliga. Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att få ljud i en klarinett, och samtidigt, faktiskt, lyckas få nio totala nybörjare att spela lite jazz tillsammans, efter förvånansvärt kort stund?

Hem. En skål yoghurt. Femton minuter i lugn och ro. Svirade om. Guld och glitter. Tog mig till Kirsebergsteatern, för Schlagerkonsert en av tre (övriga två den 14MAJ), tre timmar på fötter, varmt, intensivt. Många röster som tillsammans med skickliga musiker skapar vacker musik. Applåder. Bocka och buga, tack för att ni kom.

Tankade lånebilen, lämnade av den och nycklarna, fick mig lite gos med yngsta bonusbarnbarnet till livs innan jag unnade mig en riktigt långsam och härlig promenad hem, med solnedgången i ryggen. Spotify i lurarna, favoritlåtar, så jag sjöng mig hela vägen hem. För full hals, och utan minsta genans. Folk passerade, till fots, på cykel. Spelar ingen roll, vad de tycker, eller inte tycker. Jag ville sjunga, och gjorde så. Gladeligen. Så nu har DanceWalks fått sällskap av SingWalks. Påminner mig själv om att jag måste tipsa Sara om det!spegling

Trött. Nöjd. Rikare.

Summerar mina tankar, återbesöker intryck och bilder från dagen, och gör mig redo för sängen. De tibetanska skålarnas vibrationer lägger sig som balsam runt själen, ger sinnesro och frid. Iblandar i att jag är rikare idag, än igår.

Rikare på upplevelser, insikter, vänskap och samskapande. Går till sängs fylld av tacksamhet för det.

God natt.

 

Stjärnstoft

Sitter här ännu en kväll, trött, vill gå och lägga mig, men vill blogga. Vill hålla min föresats med att blogga dagligen, så jag funderar, letar i hjärnskrymslen, i Evernote och i Bilder på datorn. Och så dyker det upp, en tråd att kroka fast vid, tar fram telefonen och tar ett foto. Tar ett till. Öppnar WordPress på ett nytt inlägg och börjar knattra på tangentbordet.Utzoomade fotonBläddrade bland mina foton, på jakt efter en bild på en speciell rabarberdessert jag gör, som jag tänkte delta i Månadens gröna med. Hittade den inte, men medan jag zoomade ut i Bilder så ser jag det. Livet. Mitt liv. Och ett tu tre så framstår det som närmast fantastiskt, förunderligt, vilket privilegierat liv jag lever.Utzoomat år i bilder

Zoomade ut ännu ett steg. Ett helt års bilder får plats på datorskärmen. Minnen. Så många minnesvärda stunder av nu. Vissa finns här, förevigade, kanske bleknar de med tiden, och berättelsen bakom löses upp, försvinner. Men fotot finns – kanske – kvar, längre? För någon annan att titta på, lägga sin egen berättelse till, skapa sin egen uppfattning om.

Andra minnesvärda stunder finns bara kvar i mig. Förevigade i mig, inuti. Även de bleknar med tiden, om jag inte ibland lyfter fram den till ytan, tittar på dem, återberättar historien bakom. Vissa berättelser släpper jag taget om. Låter minnet sakta lösas upp i sina beståndsdelar, bli till stjärnstoft igen. Några minnen berättar jag framöver på ett annat vis, ur ett annat perspektiv, och som genom ett magiskt trick, förändras minnet. Somliga extra betydelsefulla minnen omhuldar jag, njuter av berättelsen, av känslan bakom, vill inte förändra den, tappa taget om den, se den lösas upp och försvinna som i dis. Möjligen broderar jag ut den istället, så minnesbilden blir än starkare, än färgrikare.

Minnen.
Av stjärnstoft – för det är vad vi är skapta av. Du. Jag. Vi.

Livet.
Så fantastiskt. Förunderligt.

…hennes bild av livet.

Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet.
Om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. 

Så skrev en gång Karin Boye.trädet

Letar upp en bild av ett vackert träd. Gillar det jag ser.
Undrar om T känner igen det. Trädet alltså.

havet

Letar vidare i fotosamlingen. Hittar en dramatisk bild av ett rullande hav, som kanske P kan känna igen. Gillar även det.

Om jag orkat hade jag letat fram en av mina favoritbilder av en väg, för sådana har jag också. Tror jag hade gillat den bilden med. Den enda jag vet med mig att jag inte gillar, inte hade gillat, och inte vill gilla, är fältslaget. Kanske för att jag tagit mig förbi den livssynen. Har levt så. Vill inte göra det igen.

Men väg, träd, hav. Alla lockar. På olika vis. Vad säger det om mig månne?

Med nya ögon i Malmö

Har ni tänkt på det, att det aldrig är enklare att se sin stad med nya ögon än då man har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?körsbärsblom

Igår gick jag en walk n talk med den norrländska präriens gudinna [tack Olle för din gärning – den har gett mig mycket, inklusive fraser som den norrländska präriens gudinna. Kunde inte låta bli att skicka med dig ett tack och en tanke].slottet

Gick från Centralstationen förbi Malmö Live, till Slottsträdgården och Slottsparken, promenerade runt runt, under klarblå himmel, smakade på nyutsprungna bokblad – syrligt, ton av citrus och len i texturen, smakar vår! -, ankungar, Ljusets Kalender och slottet.

Idag, efter en färd ToR till Kastrup, Pisa-picnic på Ribban, med vännen Rachel från USA som begår Sverige-premiär. Roligt! Vädret lika ljuvligt, mumsade hummus, morotsstavar, surdegsbröd med Saint Agur i Turning Torsos siluett i bakgrunden, innan vi vandrade över den lilla bron mellan Hundrastplatsen och Västra Hamnen.torson

Inte var vi ensamma att köpa en bägare glass på Bar Italia inte, men snabbt gick det att bli serverade och sen satt vi där och njöt på trädtrapporna längs kustlinjen. Jag, dottern och vännen från USA som följt mig i dryga tjugo års tid. Vi träffades i ett onlineforum kring Native Americans, då jag sökt mig dit för att samla information inför en uppsats till en sommarkurs i Socialantropologi. Rachel kunde svara på en fråga och peka mig vidare, och på den vägen är det. Sedan dess är vi vänner, som endast träffats fysiskt två gånger. Idag och för två år sedan i New York.skymning

Middag hemma, hela familjen, och Rachel. Mycket snack, skratt och utforskande, innan vi, proppmätta, gick en långsam kvällspromenad i skymningen. Bulltofta är vackert och körsbärsträden pockar på uppmärksamhet, tillsammans med Lucas, bäckens porlande, lillebrors eviga tunnlande med den medhavda fotbollen och min önskan att plocka kirskål, nässlor, löktrav.

Stunder som dessa gör mig tacksam. Tacksam över vänskaper av olika nyans, som tar världen till min hemstad. Som gör att jag får syn på mitt Malmö. Ser staden. Som vore det jag som såg den för första gången. Gläds åt det jag ser.

Har du tänkt på det, att det aldrig är enklare att se din stad med nya ögon än då du har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?

Ibland…

grodorIbland… är det bättre att vara tyst.
Har du också upptäckt det?

I stunder då känslorna svallar, då kan det vara bättre att vara tyst.

I stunder då jag vet att om jag öppnar munnen hoppar det grodor ur den. Grodor jag inte kan ta tillbaka, för har de väl hoppat ur, så har de.

AAAAARRRRRGGGGGGHHHHHHHHHH!

I sådana stunder blir jag glad om jag lyckas förmå mig att hålla tyst. Att vänta ut det dåliga humöret, irritationen, frustrationen, ilskan, besvikelsen.

Ibland lyckas jag. Ibland inte.

Och det är ok. På riktigt.
För det är på något vis det som gör mig (oss?) mänsklig(a), inte sant?