Podcast 25/52 – a punch in the nose

Oops, I forgot. Sundays is my recommend-a-podcast-day here on the blog, and I simply forgot. Luckily, I can make up for it today. And I will make it up by giving you a punch in the nose… sort of. The one doing the punching is life though, and not me.

BoldomaticPost_Life-is-a-contact-sport-Its-aJonathan Fields runs Good Life Project, which is one of my top three podcasts (accompanied by On Being and One You Feed), and I often listen more than once to them. This specific pod first emerged as a blog post and if you don’t have 6 minutes to listen, take the time to read it. It’s well worth it!

So here’s Jonathan with a short riff on how life is a contact sport. If I am so afraid of what the contact might result in perhaps I also shirk away from life itself. I mean, in life, the occasional bruise and blister is certain to occur, and I might be unlucky enough to get a concussion or a broken bone, but I also might not. I don’t know in advance, do I?

Hiding, in a state of non-living, afraid of what might or might not happen if I engage. Desiring a warm welcoming hug. Dreading being punched in the nose.
And when dread and fear outgrows that which I desire and want, inaction is the likely outcome.

Is there anything more sad than a life not lived, on account of fear?

Dags att äga insikten

Har senaste veckorna sakteliga landat i en insikt, den har tyst tyst smugit sig inpå mig. Inte landat med ett brak, utan just tagit små myrsteg närmre mig. Nu är den här, fullt ut, och jag ser mig om, på min omgivning, min verklighet, genom filtret denna insikt ger mig. Och jag inser att det är dags att äga den. Insikten. Fullt ut. Handling krävs. För jag kan inte fortsätta som förut, saker måste förändras. 

Ödesmättat språk. 

Innebär ett skifte, i en viss del av mitt liv. Inte alla. I den mening att det framför allt är ett sammanhang jag befinner mig i, där gapet mellan det som är och det som jag vill omges av, är som allra störst. Och där, där ska jag börja agera. 

Under förra samtalet med min coach, fick jag kloka ord mig till del, då Carla, min coach, sa att jag inte måste agera. Men att jag får, och att jag kan. Men jag måste inte. Så den förändring jag står inför nu är inte en förändring jag måste genomföra. Men jag vill. Och jag ska. 

Men givetvis dyker det upp både hjärnspöken och tankemonster, inom mig, när jag tänkte på att agera, i tankar kring hur jag tar klivet på bästa sätt. Men vare sig hjärnspökena eller tankemonsterna är verkliga. De är, som hörs på orden, tankevarelser, som uppstår i min inre dialog. Och jag behöver inte låta mig förlamas av dem. Jag ser dem, erkänner dem, och väljer att inte bjuda in dem till någon längre stunds samkväm med mig. De kan få vandra vidare eller så löses de upp i intet…  

Så jag ger mig själv ett löfte, skickar ut det i det publika medvetandet och föresätter mig att agera. Twitter och Facebook är förresten ypperliga vägar där jag kan kasta ut saker i offentlighetens ljus, som gör det enklare för mig att stå för mitt ord till mig själv. För ja. Jag äger insikten, och ska agera därefter. Och samtidigt som det känns skrämmande, så är det också lite pirrigt. För vem vet vad det kommer leda till? När en dörr stängs, så öppnas kanhända en annan. När något tas bort, finns utrymme för annat. Och jag är väldigt nyfiken på vad detta andra kan visa sig vara. Något alldeles vidunderligt, kanske?

That which we do unto each other

Jon Stewart is clear about what his job entails, and on my birthday he chose to not do it on account of the Charleston church shootings. And boy does he do a good job of explaining why:

I honestly have nothing other than sadness that once again we have to peer into the abyss of the depraved violence that we do to each other and the nexus of a just gaping racial wound that will not heal yet we pretend doesn’t exist. I’m confident though that by acknowledging it—by staring into it—we still won’t do jack shit. That’s us. And that’s the part that blows my mind…

Like Jon Stewart, I can get absolutely paralyzed from the despair of witnessing that which we humans do unto each other. But I cannot allow myself to get stuck there; I chose not to stay there, because from that place I don’t have the ability to act. I freeze into nothingness there. That’s the place of doing jack shit.

I need to take the leap into hope, to love, because from that place I can act. And we all can. Act, I mean. We cannot save the world entire, by ourselves, but I can do my part. And you can do yours. Perhaps that’s the first step? The realization that my part plays a roll?

 

Med blommor i mitt hår…

Nä. Faktiskt inte. Det har regnat merparten av dagen. Nu börjar molntäcket brytas upp så kanske solen tittar fram…

Och jag är förkyld. Det känns. Men har turen att jag firar midsommar i ett sällskap där jag kunnat ta det lugnt. Har dock gosat lite med yngsta bonus-barnbarnet och det är få saker som är så njutbart som det!   

Utöver trettiotalet människor av alla åldrar som firar midsommar här, finns också en fyrfota kompis. Och Zac, som ligger vid mina fötter och håller mig sällskap i en stund av lite vila, har fått blommor i sin päls. Jag har lekt med Pixlr och den nya dubbel-exponeringsfunktionen.

Önskar dig och de dina en skön midsommar!

A steady stream of thoughts

So I couldn’t keep myself from quickly flicking through most of the birthday greetings on Facebook before going to bed.

And you know what? I sit here, writing this, with tears in my eyes. From joy. Feelings of gratitude, love and a great sense of peace. It might seem super soppy but I truly don’t care.

IMG_0149Here’s my take on it:
Hundreds upon hundreds of people, have taken the time to write me a greeting, long or short, on my birthday.

Some people I’ve never met physically. Some people I’ve known since the day I was born or shortly thereafter. Some I interact with on a daily, and sometimes almost hourly basis, and some very seldom. Maybe I write them a birthday greeting, and they write me one.

It doesn’t matter. It’s caring. It’s acknowledging of another person. It’s a message to me that I am seen. I am held. Yeah, it might only take a few seconds. But still, it’s seconds that could have been used otherwise. But all of you chose to give me those seconds. And hundreds upon hundreds of seconds turns into at least a few minutes. So on the day that was my birthday, I was in the minds – and sometimes in the hearts – of hundreds of people, for at least five minutes total.

Is it a wonder that I felt good the entire day? How could I not? With a steady stream of thoughts sent my way, what else is there, but to feel the love, the care, the wellwishes?

Vilken gåva!

Vilken gåva livet är. Har du tänkt på det?

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra dagen så fin!

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra min dag.

Jag har. Just nu. Efter en dag, en födelsedag till och med, denna min 43e, som varit så ofantligt fin. Maken sjöng för mig i morse (barnen är iväg). Sen har jag ägnat hela dagen åt att moderera Ny kraft i skolan med Ledarlyftet, med fyra människor som jag gläds åt att samarbeta med. Varmt tack Annhild Månsson, Johan Fredriksson, Stefan Knutsson och Stellan Nordahl för att ni bjöd in mig till ert samarbete, som nu är vårt! Det känns som vi fick en riktigt bra start tillsammans.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

En riktigt härlig startomgång fick vi idag med #nykraftiskolan, på Svaneholms Slott – vilka omgivningar! – med ett ganska lagom antal människor som verkligen var villiga att öppna upp och dela med sig under dagens samtal och övningar kring ledarskap, kring motivation, livslångt lärande och framför allt, kring värderingar. En sådan gåva.

Idag har jag blivit kramad må du tro! Bland annat av vännen Susanne Jönsson och nyvunna vännen Anna Brix Thomsen. Och som sagt - en dag på Svaneholms Slott i den miljön. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och kramar har jag fått! Bland annat av vännerna Susanne Jönsson och Anna Brix Thomsen, dessa pedagogiskt inspirerande människor. Och att få tillbringa en dag på Svaneholms Slott i den miljön är verkligen en gåva. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och Facebook-, Twitter-, mail-, SMS- och telefonhälsningar i parti och minut. Jag känner mig älskad. Och undrar om det känns extra mycket så, för att jag också är så mycket säkrare i min egen kärlek till mig. För det är jag. Jag är så glad i mig själv, och det gör det bra mycket enklare att bjuda på mig själv till de som vill. Inte pådyvla. Erbjuda. Möjliggöra.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Nästan 12 timmar efter att jag blev upplockad i morse återvände jag till en av maken tillagad smarrig tre-rätters middag. Nu är jag mätt, lite snurrig, väldigt trött och enormt tillfreds med livet ska du veta!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till - min make känner mig väl!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till – min make känner mig väl!

Så ja, vilken gåva livet är. Jag är oerhört privilegierad som lever ett så gott liv, på så många plan. Det är jag tacksam för. Därför vill jag skänka dig ett tack, från djupet av mitt hjärta, från mitt innersta skrymsle, från min själ. Tack. För att du delar med dig av dig och ditt liv, till mig. Och för att du vill vara en del av mitt liv. Tack.