Nattåget

Har du åkt nattåg någon gång? Jag har gjort det med jämna mellanrum under hela mitt liv. Första gången som jag minns var jag 13 år och på väg till Oslo tillsammans med min mamma. Det var ett gammalt tåg, med riktigt fina sängar, bäddade med riktiga lakan osv. Kändes rogivande och tryggt att sakta vaggas till sömns av tågets rytmiska framfart.

Har även åkt till Jokkmokks marknad två gånger med nattåg. Två helt olika upplevelser. Första gången tillsammans med en god vän. Jag hade precis blivit gravid med min förstfödda och mådde tjyvtjockt. Andra gången med hela familjen; vilket äventyr! Rekommenderar varmt ett besök på Jokkmokks marknad!

Nu har jag även upplevt nattåg tur och retur Nederländerna. Ett härligt sätt att transportera mig till/från Global Summit for Transformational Leaders & Coaches. Öppnar för upp- respektive nedrampning så att skiftet mellan vanliga vardagen och fyra-dagars-mötet underlättas. På nedvägen var jag stressad så hjärtat klappade snabbt snabbt. Hade jag inte åkt när jag åkte, utan tagit flyget morgonen därpå istället, hade stressen fortsatt ännu närmre inpå toppmötet. Som det var nu hann min kropp och knopp med att varva ner en smula, något som det långsammare transportsättet möjliggjorde.

20130312-203627.jpg

Hemvägen gick smidigt som få – och det knackande ljud som störde min sömn på nedvägen var helt borta, så jag sov riktigt gott. Men riktigt så mysigt som de gamla sovvagnarna, det är det inte. Dock kanske det fanns en dyrare form av sovvagn, och kanhända den hade varit mer i klass med tonårsminnet.

Fast jag känner att just upptäckten av skillnaderna mellan händelser och upplevelser är lite grann av tjusningen med det hela? Gör jag bara likadant hela tiden blir det ju ingen utveckling, av varken mig eller upplevelsen. Det är ju det som gör Memory Lane så härlig att vandra nedför. Håller du med?

Lyckan

Det är roligt med uppskattning. Men lyckas gör man för sig själv och med dem man tycker om.

Så sa Lars Winnerbäck i sitt första sommarprogram från den 7 juli 2000. Lyssna till de sista fem minuterna, hörvärt!

Han berättar hur folk säger till honom att han lyckats, och frågar hur det känns. Och vad är egentligen att lyckas? Är det att en massa människor vet vem man är? Att man sitter i morgonsoffor, eller figurerar på löpsedlar? Att man står på valbar plats till någon politisk position? Har 5000 vänner på Facebook och 10 000 Twitter-följare?

Tror du det finns människor som ”lyckats” med ovanstående, men som ändå inte känner sig lyckade? Det tror jag. Nä, det vet jag till och med.Here's nothing

Vad är egentligen lycka? Har Winnerbäck rätt?

Jag tror han är inne på något av vikt. Lycka är en känsla som kommer inifrån, som handlar om mig, inte om någon annan. Ska fundera lite mer kring detta, för jag hittar inte riktigt orden. Kan du hjälpa mig? Vad är lycka för dig?

Handlingskraft

Handlingskraft. Handling utförd med kraft? Kraftfull handling?

Oavsett vilket, så är det en god egenskap att besitta. Just nu samarbetar jag i #skolvåren med tre enormt handlingskraftiga människor, som imponerar på mig dagligen och stundligen.

Handlingskraften gör att vi inte fastnar i svårigheter och eventuella bekymmer, utan vi tar oss förbi, över, under, runt om. Dessutom kommer vi ut på andra sidan, stärkta av erfarenheten.

Snöblomman står pall

Som med det mesta kan det så klart bli för mycket av det goda ibland, men i stort umgås jag mycket hellre med handlingskraftiga människor än dess motsats (handlingsförlamade?). Detta val av umgänge gör dessutom att livet sällan stagnerar och blir tråkigt. 🙂

Vad är den största fördelen med handlingskraft, tycker du?

Lärdom

Kim Renée Coté skrev i en Facebook-grupp för coacher om att hon är en levande lärdom. Kim sa detta på engelska, och det gör sig så mycket bättre så:

I AM a Living Lesson – Kim Renée Coté

Jag läste detta och kände att det slog an en sträng i mig – för visst är var och en av oss unik i den lärdom och vishet vi tagit till oss. Och inte bara tagit till oss, utan som vi uttrycker, i ord och handling, i färg och form, beroende på uttrycksmedel. Jag är formad av de erfarenheter jag gått genom. De bildar basen som jag står på. De uttrycks i nuet, i ord och handling, i varande och görande.

Vad gäller framtiden består ju den bara av en hel radda nu staplade på varandra, som jag tror Micke Gunnarsson skrivit någonstans. Jag bygger alltså min framtid ett ögonblick i taget. Därför känns det viktigt att verkligen erkänna ”I AM a living lesson”, i nuets varande och görande.

I AM a Living Lesson

Vad tänker du när du ser ”I AM a living lesson”?
Slår det an en sträng i dig också?
Eller har du något annat citat som du vill dela med dig av?

Nedtryckt?

Charlotte Rudenstam delade LIVET!!!!!Facebook och det gav mig ännu en insikt. Tack för hjälpen Charlotte!

Det finns människor som inte får en kick av att läsa det inlägget, utan istället upplever dess motsats, att de blir nedtryckta. Människor som inte alls gillar tankespjärn, som stänger ner vid ord som att kämpa för livet. Och det är helt ok. Till och med riktigt riktigt bra. För vi behöver mångfalden. Mångfald ger merfald.

Insikten jag fick var att jag inte skriver för alla. Jag skriver först och främst för mig själv. Jag vet hur olika vi människor är. Alla går inte igång på tankespjärn. Men jag gör. Och jag tror det finns fler än jag som gör det. Så jag skriver först och främst för att jag lär mig så mycket av skrivandet (som inte kan ske utan reflektion). Om det sen gör att någon annan också får ut något av det, så är det superbra. Om det är någon som blir knäckt, nedtryckt eller deppig av detta, så utgår jag från att de letar vidare efter något som gör dem upplyfta, peppade och energifyllda. För givetvis är det inte min avsikt att sänka någon.

Men jag kan ju inte sluta skriva det som jag mår bra av för att det kan finnas någon som det inte faller i smaken. Finns massvis med texter, bloggar, artiklar, böcker, TV-program, filmer, musik och skådespel som jag tycker om. Och lika många som jag inte tycker om. Men utan spännvidd hade det ju inte funnits något för var och en. Och jag vet ju inte heller vad jag gillar/inte gillar (eller ännu hellre, vad som gagnar mig, eller inte gagnar mig) förrän jag har vågat testa, och därför behövs ett brett utbud.

Det jag ser, hör, läser och upplever är skapat för att tillfredsställa skaparens behov – och om jag sen hamnar på rätt film, eller lånar rätt bok, så får även jag mina behov tillgodosedda. Men ibland lämnar jag bion innan sluttexten rullar, lämnar tillbaka boken halvvägs oläst, för att just denna film, denna bok inte gagnade mig, just nu.

Beroende på vädersträck behöver vi olika packning!

Beroende på vilket vädersträck just jag reser mot behöver jag olika saker i min packning. Likadant är det i livet. Vi har olika behov. Och jag tror att det finns de som gagnas av att läsa ett eller annat inlägg på min blogg. Men ALLA mår inte bra av samma saker, alla BEHÖVER inte samma saker. Jag kan inte göra mer än ge vidare sådant som jag gagnas av. På det viset hittar vi förhoppningsvis alla vår tribe!

Vad gagnas du av? Vilka behov kan du få uppfyllda av att läsa ett blogginlägg som berör dig på något vis?

Grodduo

Jag skrattar så jag trillar av stolen när jag ser denna:

Just här försöker den skrämmas, säger maken. Lyckas så där, får jag väl säga. Mer än så skriver jag inte, för du måste uppleva det själv!

Jag gillar grodor. Deras skönsång om våren är underbart upplyftande. Snart dyker detta upp igen i min omedelbara omgivning och jag längtar:

Jag kan riktigt känna hur livsandarna börjar röra på sig, det spritter i kropp och själ, jag får en ännu starkare längtan efter att få vara ute, rikta ansiktet mot solen, börja gräva i trädgården, fundera över vad som ska planteras i trädgårdslandet, osv.
Vad är ditt främsta vårtecken?

Pannkakan!

Jobbar hemma i dagarna två, ja, det gör jag ofta nuförtiden. Men dessa dagar har jag haft sällskap av familjens minsting som hostade så räligt natten till tisdag. Lika bra han får vara hemma och tillfriskna i lugn och ro.

Det spritter dock i benen på honom, för han är inte sjuk direkt. Därför bestämde han sig för att vi skulle ha pannkakor till lunch. Eftersom jag gnölade om att steka dem, så gick han till butiken och handlade istället. Sagt och gjort.

Mycket nöjd åtta-åring kom hem efter avklarat förvärv och ropade glatt att jag MÅSTE komma. Han ledde mig ut till krokusarna och vitsipporna som exploderat i trädgården bara på någon dag.

20130306-121441.jpg

Sen fixade vi pannkakslunch, med banan, keso, kanel och jordnötssmör, i olika kombinationer. Satt som en smäck.

20130306-120519.jpg

Detta lilla minibreak var precis vad jag behövde idag! Vad behöver du idag?

Flippen

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

teaching is not telling

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?

Komplement

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Vårsolen strålar och visar vägen

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

Livsviktigt

I höstas tittade jag första gången på Tim ‘Mac’ Macartney som berättade om barnens eld, eller The Children’s Fire. Det är en fantastisk berättelse.

Nu utgår jag från att du tittat på ovanstående klipp, för resten av texten blir svårbegriplig om du inte gjort det.

Det är livsviktigt att vi gemensamt tar vårt ansvar. Vi behöver, var och en av oss, hålla fokus på det som är riktigt viktigt, och det är att tänka på att vi i varje tanke, varje ord och varje handling möjliggör att barnens eld kan fortsätta brinna:

The childrens fire must burn

Barnens eld kommer bara kunna fortsätta brinna om vi gemensamt tar vårt ansvar och säkrar det. Ett sätt att göra det är att ställa frågan Var kommer barnen in?
Det är skrämmande så sällan barns perspektiv (dvs, på riktigt, inte hur vi vuxna tycker att det borde vara för att vara bäst för barnen) verkligen lyfts fram. Vi kan göra skillnad, genom att ställa frågan, och dessutom bjuda in barnen och ungdomarna i dialog kring nuet och framtiden.

Om du tittar på ditt arbete, ideella insatser och din personliga sfär, var kommer barnen in? Har du dem i åtanke? Vad skulle hända om du ställde frågan?