Känslostormar

Publicerad den 12 februari, 2013 av Helena Roth

Så har hon gjort det igen, Anne-Marie Körling. Hon skriver om känslostormar, och dess eftermäle. Hon lyckas, med så få ord, förmedla faran med att reagera under pågående känslostorm. Oavsett om vi är förälder/barn eller lärare/elev eller chef/medarbetare eller vad vi nu månde vara till varandra. Så viktigt, så klokt och så givande att bara VARA i den stunden istället. Faran ligger ju i att vi inte agerar, utan snarare i att vi reagerar. Liten skillnad rent bokstavsmässigt, men en oerhörd skillnad i uttryck och avsikt.

När stormen väl bedarrat kan vi ta hand om eventuella skärvor, konsekvenser, åtgärder och handlingar. Om det behövs. Upplever själv att ofta när jag (eller den jag interagerar med) väl kommit ur känslostormen så ser jag att världen inte alls går under. Kanske behöver jag/vi inte agera överhuvudtaget.

Har själv brottats med detta oerhört mycket. Har en önskan att agera, medvetet och kärleksfullt, snarare än att reagera i affekt. Jag ångrar sällan mina aktiva handlingar, men mina reaktioner kan jag ibland känns att jag ångrar. Känner kanske att det blev fel, på ett sätt som varken gagnar mig eller andra. Dock har jag lärt mig att inte klanka ner på mig själv de gånger jag ångrar vad jag gjort/uttryckt/sagt. Jag tänker istället ”Oj då, nu blev det inte så bra. Det där kunde jag gjort annorlunda, nästa gång ska jag göra det.”. Kanske ska försöka slänga händerna i luften nästa gång och utropa: Så fascinerande!

Hur tänker du? Funderar du över skillnaden mellan att agera och reagera? Har du något tips på hur du klarar av att hantera känslostormar, som kanske kan hjälpa mig eller andra hantera våra?

JA

Publicerad den 11 februari, 2013 av Helena Roth

Att säga ja är ett val, en inställning, en attityd. Det kan bli en del av dig, om du medvetet strävar efter att göra det till ett mönster, som sätter sig i ryggraden på dig. För att det ska fungera måste du dock både vilja det, och vara villig att göra jobbet för att befästa vanan.

Christer Hellberg skriver om viljan att säga ja till framtiden, till nya saker som dyker upp, om att skapa ett samhälle som är hållbart på sikt. Har du inte upptäckt hans blogg än så rekommenderar jag att du kolla in den!

Sen finns det ju Benjamin Zander. Om du inte upptäckt honom än – gör det! Du kommer inte ångra dig. Han är en fantastiskt insiktsfull, och har bland annat insett att det mest givande sättet att hantera misstag, besvikelser, motgångar osv är på följande sätt:
Släng upp händerna i luften samtidigt som du glatt utbrister ”How fascinating!”. Försök ska du se – det är omöjligt att inte börja le, när du gör detta, oavsett om du missat bussen, spillde ut kaffekoppen eller gick miste om en stor order. Du kan ju välja mellan att se det antingen som avslut eller som avstamp. Benjamin är en stor förebild för mig vad gäller lärande, inte minst pga hans tankegångar till betygssystem. Hans grundtes är den här:

We might as well invent something that lights up our life and the life of the people around us! – Benjamin Zander

Det finns flera fantastiska klipp av Benjamin Zander som cirkulerar, just nu upptäckte jag ett nytt. Så jag sätter mig tillrätta och gör mig redo för en halvtimme av skratt, insikter och aha-upplevelser. Du kanske vill göra mig sällskap:

Vem eller vad har du stött på som gett dig nya insikter?
Jag hoppas du skriver en rad om det, eftersom jag så gärna upptäcker fler guldkorn!

Essens

Publicerad den 10 februari, 2013 av Helena Roth

Två email har landat i min inkorg senaste veckan, och deras gemensamma budskap föranleder min reflektion kring Essens. Alan Seales veckobrev handlade om att komma ihåg mitt VARFÖR, under rubriken When the going gets tough, remember your ”Why”. Sen dök följande enneagramtanke upp:

Jag upplever att det är viktigt att gå tillbaka till essensen, att hitta kärnan, sitt eget privata varför. Det är vackra ord som beskriver essens: Tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

Essens (av latinets essentia) avser i talspråk det väsentliga i något, tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

– Wikipedia

Varför gör jag vad jag gör? Varför gör du vad du gör? Vad är tingets kärna, i ditt liv?

När livet snurrar på är det lätt att glömma bort detta. Och det är då det är desto viktigare. Att komma ihåg sitt varför är ett sätt att förankra att det du Gör är i samklang med det du Är, det du Tror på. Alan Seale pratar och lever utifrån begreppen Doing och Being. Han ritar det som ett kors, där görandet ligger på den horisontella axeln och varandet på den vertikala. Den äkta magin uppstår när du rör dig i gränssnittet mellan de båda axlarna – när ditt görande är starkt förankrat i ditt varande och och ditt varande i sin tur omsätts i verklighet genom dina handlingar.

Om fler människor började fundera över varför de gör det som de gör, dvs, vilket varande är det som de uttrycker med sina handlingar – ja, då tror jag världen (och företag, organisationer, skolor osv) skulle se väldigt annorlunda ut. Jag tror fler människor då skulle våga leva sin dröm.

Vad inspirerar dig att reflektera över din essens? Använder du text, bild, film, stillhet, upplevelser? Tipsa mig gärna, eftersom jag gärna tar tankespjärn mot nya intryck.

Tankespjärn!

Publicerad den 6 februari, 2013 av Helena Roth

Vilket fantastiskt ord. Det kom till mig via en Twitterdialog om kravlöshet, vidare till ett inlägg som inspirerats av Helena von Schantz blogginlägg efter Anna Wahlgrens deltagande på Skavlan. På en kommentar från Anne-Marie Körling svarar Helena med det oerhört attraktiva begreppet tankespjärn.

Tankespjärn kommer bli mitt nya favoritord, jag lovar!

Jag riktigt känner hur min tanke växer och blir starkare när den får spjärna emot någons ord, eller någon annans handling. Jag får en inre bild av transformation när jag smakar på ordet tankespjärn, som en fjäril som kämpar för att ta sig ur en puppa.

Mina tankar tar mer och mer spjärn nuförtiden, eftersom jag inte bara läser, lyssnar & ser på andras ord & handlingar utan också väldigt aktivt deltar i en konversation – i såväl cyberrymd som köttvärld – för att skapa en hållbar framtid. När de tar spjärn så antingen stärks de eller försvagas. Under processen som sker, så transformerar mina tankar mig, i takt med att de växer, krymper, ändras, klonas och delas. Jag älskar det, så förändringsagent jag är!

Var tar dina tankar spjärn? Dela gärna med dig – kanske kan jag hitta nya fenomen att spjärna emot!

Kravlöshet?

Publicerad den 5 februari, 2013 av Helena Roth

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

Att jag bidrar till samhället
Att jag utmanar mig själv
Att jag lär dig något nytt varje dag
Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Publicerad den 4 februari, 2013 av Helena Roth

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighe t till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Malplacerad?

Publicerad den 3 februari, 2013 av Helena Roth

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Fysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!

MAN

Publicerad den 2 februari, 2013 av Helena Roth

Håller en 2-dagars kurs i Kvalitets- & Miljösystem för el- & automationsingenjörer vid en yrkeshögskola, och jag har bland annat gett eleverna några videoklipp att titta på. Senast bad jag eleverna skicka mig klipp som de vill dela med sig av till mig, och fick bland annat följande:

Om det endast vore en rolig animering vore det ju sin sak, men det tragiska är ju att det är så här stora delar av mänskligheten behandlat och behandlar Moder Jord. Stort tack Viktor för denna länken!

Har tidigare skrivit om meningen med mitt liv, och det handlar om att göra ett positivt avtryck. Därmed även sagt att jag försöker undvika att lämna ett alltför stort negativt avtryck baserat på mitt leverne. Vann en tävling som Hjordnära ordnade i höstas på temat ”Lämna ditt bästa miljötips”. Mitt tips löd ungefär så här:

Inse att det du gör spelar roll, hur mycket eller lite du än gör. Om det så är att återvinna glas och tidningar, ha en kompost i trädgården, använda energilampor, köpa ekologisk mat och åka kollektivt eller cykla när det är görbart – så gör det, för varje liten del bidrar positivt. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något!

Det är så jag själv tänker. Tittar jag på hur jag lever idag, jämfört med för bara 10 år sedan så är det en stor skillnad. Gör mycket mer idag av ”de små tingen” som alla bidrar till en hållbar framtid. Och min livskvalitet har definitivt inte blivit sämre av det, utan tvärt om!

Vad gör du, för att bidra till en hållbar framtid?

Tiondel

Publicerad den 1 februari, 2013 av Helena Roth

Svara

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001

Föralltid?

Publicerad den 27 januari, 2013 av Helena Roth

Missade #skolchatt på Twitter i torsdags, men lyckades fånga några guldkorn på slutet. Framför allt en intressant dialog lärare emellan om att spara på krutet, så de räcker till 67 års ålder. Blev lite fundersam över det där – för det kändes som resursslöseri. Och är det något jag inte är glad i så är det just det. För tänk – du kanske bara kommer vara lärare (eller lokförare, kommunikationsdirektör, ekonomiassistent osv) i fem år. Ska du då inte ge järnet av rädsla för att inte orka i just det yrket till pensionen?

Tror vi kommer se ett arbetsliv med mycket färre för-livet-yrkesval, och det tror jag är bra. Gör det du gör i ett antal år, bli riktigt riktigt bra på det – och då kan du inte hålla tillbaka inte! – och kasta dig sen ut till nya utmaningar. Gör detta nya ett antal år tills du blivit en hejjare även på detta, och då kastar du dig vidare igen. Upprepa önskat antal gånger.

Tänk så mycket du kan bidra med till vilken arbetsplats, företag, projekt, organisation som helst, med fler strängar på din lyra. Mångfald skapar merfald. Du kommer korsbefrukta både dig själv och andra, och vem vet vilka underbara skapelser det kan leda till? Annars kanske det blir så här – urtjusigt förvisso, men med ofantligt lite variation:

Jag uppfattade att twittrarna var rädda för att bränna ut sig, och det förespråkar jag givetvis inte. Det gagnar ingen. Givetvis gäller det att säkra mental och fysisk återhämtning så att du som människa kan bidra med så mycket som möjligt under så lång tid bara tänkas kan. Men jag tror faktiskt det är större fara att bränna ut sig om du fastnar i gamla hjulspår, än om du beger dig ut på nya vägar med jämna mellanrum.

På ett möte i fredags fick jag höra följande:

”Jag tror inte vi ska ha siktet inställt på slutstationen, utan snarast ta livet som att vi åker en hållplats i taget. Hoppa av, kolla runt, se vem som hänger där, och när du gjort/lärt ditt, så tar du dig till nästa hållplats.”

Vilken härlig tanke! I rörelse, men härvarande! Att leva i nuet, med en riktning framåt, det tror jag på. Vad tror du?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: reflektion