Etikettarkiv: klarhet

Skriver mig till klarhet

Publicerad den av
2

Jag trillade ur mina Morning Pages som jag under perioder har kallat det dokument jag skriver i. Och namnet antyder intentionen, att tanken var att jag skulle skriva på morgonen. Det gjorde jag, ofta på paddan, men eftersom jag varken har dator, padda eller fån i sovrummet nattetid, och inte heller längre vill ha dessa ting i sovrummet utom vid särskilda tillfällen, så har jag halkat ur vanan att skriva av mig på morgonkvisten.

Men sedan Malin Lundskog delade sin skrivrutin så har jag, varje dag under maj månad, dragit på mig morgonrocken, satt mig i soffan, lyft locket till min MacBook och plockat fram mina Morning Pages. Skrivit dagens datum och rubriken Skrivrutin och satt fingrarna till tangenterna.

Har Malins skrivrutin inklistrad allra överst i mitt dokument, och än så länge följer jag hennes recept, med gott resultat. Kanske jag kommer Helenafiera den. Kanske inte. Framtiden lär utvisa. Så här beskriver Malin sin skrivrutin:
1) Jag skriver ner det jag känner, även om det är trötthet, ilska, nedstämdhet eller andra känslor som vi oftast bedömer som negativa och vill trycka undan.
2) Jag tackar för det jag har i mig och i livet och tar emot alla mina känslor och vänder dem till något jag har glädje av (oooo, det här var inte självklart från början …)
3) Jag sätter dagens intention (ibland kommer den allra allra först, men den kommer aldrig efter det här)
4) Jag förlåter! Både mig själv och andra för sådant som är sagt och gjort (eller inte sagt och gjort). Det här lättar verkligen upp!5) Jag läser igenom det jag har skrivit, för att det ska fastna i mig.

Inte nog med att det jag skriver väldigt tydligt, än så länge, varit enkom för mina ögon, så har jag dessutom flera av morgnarna lyckats skriva mig till klarhet, då saker har trillat på plats likväl som att idéer har fötts. På sex dagar har jag redan fått ut väldigt mycket av denna morgonrutin, så jag ska fortsätta minst månaden ut, så jag har lite mer att utvärdera experimentet på. 

Välbefinnandet – ett medfött grundläge

Publicerad den av
1

Hur fick du det så tyst där inne, frågade Larry King en swami, berättar Krista Tippett i ett On Being-avsnitt. Swamin (en vis man) svarade: Det är redan tyst. Vi fyller vårt inre med oväsen och en uppsjö tankar som snurrar runt runt och ger upphov till en massa oljud. Men i grunden är stillheten, friden, välbefinnandet.

Om det är vår grundinställning, och det tror jag stämmer, så är inte stillhet något vi behöver skapa. För det finns där. Redan. Alltid.

Tillåter jag mig att följa känslan? Känslan, som jag vill följa, som jag tror livet är skapt för; Välbefinnandet. Detta medfödda grundläge, utgångspunkten för allt mänskligt liv, som vi sen helt i onödan sliter som djur för att komplicera. Som vi tror vi måste skapa. Lugnet. Stillheten. Klarsikten. Som om det kommer utifrån och måste genereras, och hårt jobb ska det dessutom vara, annars är vi inte förtjänta av det. Som om…ytanSå knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget om det, för välbefinnandet är som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.

 

Det. Finns. Där. Alltid.
Släpp taget och låt det flyta till ytan.

Att bringa klarhet i livets nycker

Publicerad den av
Svara

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?

Kommit ur det

Publicerad den av
2

Morgonskrivandet. Har tappat bort det. Tycker om det. Känslan av att få ur mig… något. För jag vet sällan vad. Sätter mig bara, lägger fingrarna på tangentbordet och något dyker upp på skärmen. Ord, bildar meningar, stycken växer fram och till slut en rubrik. Och så där kan det fortsätta. Tills det tar slut. Eller tills något annan pockar på, ett åtagande, kroppens önskan efter den dagliga sjuan, eller behovet att kissa.

Men till dess. Att låta mig släppa fram de ord som bärs runt inom mig. Ibland får jag syn på dem och vill skriva bara därför. Om de dyker upp när jag inte har möjlighet att sätta mig så skriver jag ner tanken, skickar den till Evernote, att ta upp vid lämpligare och mer tillåtande tillfälle. Ibland är det som om det flödar ur mig, orden, intentionen, behovet att få ned på pränt något jag finner viktigt, vackert, förundransvärt eller bara svårbegripligt.

boldomaticpost_jag-skapar-mening-i-och-av-minJag skapar mening i och av min värld genom skrivandet. Får syn på mig. Mina tankar. Mina trossatser. De förutfattade meningarna jag har, mina förväntningar som biter mig i häcken när jag minst anar det. Förvirringen, och klarheten. Allt ryms inom mig, och allt omfattas av mitt skrivande. Hoppas jag i alla fall. Önskar att det är så. Att jag inte censurerar, utan låter orden komma som speglar var jag befinner mig, just i stunden.

Visst låter jag, ännu, vara opublicerat. För rått. För ont. För många andra inblandade. För privat. Just nu. Imorgon – vem vet?

Jag skriver det dock ändå. Skriver mig till klarhet, skriver mig till acceptans. Skriver av mig, och upplever – ofta – frid. Friden som kommer av att ha skapat synlighet för mig själv. Kanske bara ökad synlighet för hur stor min förvirring, eller förtvivlan, är. Men ändock. Ökad synlighet. Tydlighet. Klarsikt.

Och på morgonen är det som om det blir som allra mest omedelbart. Kopplingen, mellan mitt inre och universum, som starkas. Överföringen i nervsignalerna från hjärna till fingrar som allra snabbast.

Hade kommit ur det. Men nu, nu är jag i det. Igen. Sitter här, i ett becksvart sovrum med nedrullade rullgardiner. Paddans sken lyser upp täcket som värmer mig, där jag sitter, uppallad mot två kuddar i sängen, med Peaceful Piano på repeat som bakgrundston i rummet. Skriver och bygger kraft inför dagen som komma skall.

Svårare än så är det inte att komma i något, som jag kommit ur. Plocka upp den tappade stafettpinnen, och ta ett steg. Imorgon, ett steg till. Varför gör vi det svårare?

Det enkla vs det svåra

Publicerad den av
4

Läser Andrev Waldens text med rubriken: Håll ut, det här är viktigare än allting annat och snubblar över två rader som får världen att stanna upp, som för ett ögonblick.

BoldomaticPost_Det-ar-ENKELT-att-locka-fram

Ett ögonblick av tystnad, insikt, klarhet. Av igenkänning. Just så är det ju.

Och det är ju precis det jag strävar efter. Dvs, motsatsen. Det som är så mycket svårare. Att locka fram det bästa i människor. Inklusive mig själv.

Och i ett därpå följande ögonblick av självrannsakan så undrar jag hur väl jag egentligen lyckas, när jag tycker mig möta allt för mycket av det förstnämnda för att det ska kännas riktigt bra.

Jag får fortsätta öva helt enkelt, för min avsikt är solklar: Jag vill bidra till att skapa en bättre värld, för alla. Och det känns så givet att sättet vi kommer dit på är genom att vi blir allt mer av våra bästa Jag. Och det förunderliga med det är att det egentligen inte innebär en massa jobb och ansträngning, snarast tvärt om, för mig handlar det snarast om att hitta hem i mig själv. För mitt bästa Jag finns inom mig, det gäller bara att se, erkänna och våga visa det.

Hur möter du dagen? Vad är ditt val, i detta nu, mellan att locka fram det bästa eller det sämsta i människor, inklusive dig själv? Och Hur går du tillväga? Vilka ord, handlingar, rörelsemönster osv använder du? Och vilka väljer du bort?

Varför då?

Publicerad den av
Svara

Fröken Ann länkade till en krönika av Staffan Forssell, generaldirektör på Kulturrådet, där han berättar om de tre farligaste frågorna i världen:

Varför då?
Varför då?
Varför då?

Länkade artikeln vidare på Facebook och fick medhåll direkt från min vän, tänkar-ninjan Michael Sillion, som kommenterade:

Farliga frågor

I krönikan skriver Staffan följande:

”Det sägs att toleranta, dynamiska samhällen ska klara barnets tre svåra frågor: ”Varför då? Varför då? Varför då?” Barnet ifrågasätter och utforskar. Att kunna ifrågasätta gängse världsbilder och föreställningar är en av konstens uppgifter, att utmana våra invanda tankar, att våga prova och tänka nytt.”

Dessutom påstår han att ”Totalitära styren och ideologier avskyr varför-frågorna”.

Jag har de senaste åren blivit alltmer förtjust i frågan Varför och kommer att fortsätta ställa den frågan, i olika former och sammanhang. När människor vet sitt varför så händer något i dem, och det säger jag av egen erfarenhet.

Simon Sinek on whyNär jag kom på mitt varför så var det lite som att mentalt gå från att vara lite här och där, utan syfte, utan tydlighet, ganska tunnsått liksom, till att helt plötsligt få en extrem klarhet, tydlighet, ett fokus, som en laserstråle.

Jag frågar mig själv varför på daglig basis, på olika vis, och det hjälper mig att hålla mitt fokus tydligt i mitt sinne. Vad skulle hända om du började fråga varför då lite oftare?