Lätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.