I guess I never stopped

Publicerad den av
Svara

While flying Norwegian to Los Angeles I was browsing the inflight magazine, and stumbled across an article about Sverker Johansson, the worlds most prolific writer, having published more than three million Wikipedia articles. Or rather, he’s done a bunch, but then he created a bot that scans databases, creating articles on the go.

Anyway, this Swede seems to be one of those people with a mind that expands in all areas at once. He has degrees in multiple fields, and said: ”From the age of five, I was curious about everything – I kept asking ‘Why?’, and I guess I never stopped.”

Sverker Johansspn
I just love that, and to a certain degree regret that I did stop. Because I did. Somewhere along the line as a growing child, or a young adolecent, I stopped asking why. Luckily, I started asking that question again a few years ago, and it’s taken my life on a ride I never dreamed of.

But what can I do to get my kids back to question-mode? Because, although it pains me greatly, I think they have stopped, to a large extent… at least it seems to me as if much of their natural curiosity have disappeared (or perhaps retreated within, to a safer place, ready to come out if and when the time and setting is right?). And even though I am asking…. I really know the answer, which is for me to be my curious self. That’s the only thing I can do!

I also have a feeling it’s actually very unnatural for humankind NOT to ask questions of why, how, what for and so on. Would we have evolved as far as we have otherwise?

Oh! Wondrous thought: Would we perhaps have made an even better job of our human evolutionary endeavors if more people had kept their question-mode alive and kicking?

Mästerpackaren!

Publicerad den av
5

Nja, det kanske är att ta i lite grann, men ärligt talat blev jag nöjd med mig själv när jag checkade in för en 10-dagars resa där jag checkar in ett bagage som väger 7,5 kg. Inklusive väskan. Sen har jag en liten ryggsäck med kamera, puttepadda, en kofta och lite smått och gott, på kanske 3 kg totalt, så jag reser iväg med ca 10 kg packning.

Mästerpackaren

Jag minns första gången jag packade riktigt medvetet, då jag och min då 8 månader gamla dotter skulle till Thailand och besöka hennes morbror i 2 veckors tid. Siffran 13 kg svävar i mitt minne, men det låter nästan lite väl bra, men, det är inte helt omöjligt ärligt talat. Mycket mer var det inte i alla fall, och då inkluderade det dotterns resesäng.

Men sedan dess har jag finslipat min packningsförmåga ytterligare och jag har några tricks som jag tänkte dela med mig av:
1) Bestäm dig för att packa i en liten resväska.

2) Kolla väderprognosen för resmålet så du inte behöver packa en massa bra-att-ha-kläder för ifall-ifall-väder. OBS – att välja bort solskyddsstiftet inför en resa till Sunny California är dock mindre smart…

3) Ta med dig lite tvättmedel (överkurs är en portabel liten tvättlina, har inte tagit klivet hit själv än!) så kan du handtvätta underkläder och plagg efter hand under resan. Detta betyder också att jag bara packar en fyra-fem ombyten av underkläder.

4) Färgkoordinera! Denna vändan blir en vit/blå-resa för min del, där jag har med 3 byxor och 4 toppar, som alla är fullt ut kombinerbara. Och ärligt talat kunde jag gott klarat mig med två byxor och tre toppar, men det kändes som jag behövde fylla ut väskan lite. Jag lägger ut kläderna på sängen när jag planerar min packning och säkerställer att allt kan användas tillsammans.

5) Galaklänningen får stryka på foten. Nu är detta inte en stor grej för mig, eftersom jag rent generellt är ganska ointresserad av kläder och mode, men istället för att ha med nått ”snyggt om jag ska på en lite snofsigare middag” så ser jag till att någon av mina kombinationer är snygg nog för att duga även om jag ska på något lite finare. (Enda undantaget var när vi faktiskt var bjudna just på galamiddag på St Johns College i Cambridge, där bror min numera huserar. Fast min gala-outfit bestod av en indisk salwar kameez som inte tar stor plats ändå så det var lugnt den gången med!)

6) Använd alltid reseförpackningar på hygienartiklar! Det går inte åt så mycket shampoo, balsam och tandkräm under en resa så du behöver ha med dig dina ordinarie förpackningar. Finns ingen anledning att tynga ner ditt bagage (och därmed använda mer flygbränsle t ex, alldeles i onödan) med det! Sen är jag ju behjälpt även här av mitt smink-ointresse, så själv packar jag endast det allra mest nödvändiga i necessären. Ja, necessär har jag mer eller mindre ratat det med, kör med 1 liters ziplock-påsar istället, eftersom jag så ofta undviker att checka in mitt bagage. Så behöver jag aldrig tänka på den saken heller!

7) Lägg ut en sarong i resväskan när du ska börja packa, som du sen sveper om packningen så den ligger innesluten som i en liten inre kokong. Omutifall att olyckan är framme och din resväskas låsanordning går sönder eller nått, så ökar dina chanser att få med dig alla saker hem ändå, om det ligger säkrat av en sarong (eller ett underlakan). För väskan ska verkligen gå sönder rejält för att sarong-kokongen inte ska räcka till att hålla allt samlat.

8) När du väl ska packa så kör flygvärdinnepackning, dvs rulla allting! Det är inte klokt vilken skillnad det gör. Hjälpte svägerskan packa urvuxna barnkläder som skulle till yngre kusiner, och vi vek och vek och fyllde resväskan, modell större. Minst en fjärdedel av allt som skulle med låg kvar på golvet när vi mer än rågat resväskan. Så kom jag att tänka på rull-knepet (som jag inte använt tidigare) och minsann om det inte gjorde susen! Allt åkte ur väskan, rullades och lades ned i väskan igen. Och yup! Allt gick ned, och väskan var ändå inte så rådag som den var när vi vek packningen.

9) Packa ner en sjal! Jag har alltid med mig en sjal, oavsett vilket väder det är på resmålet. En lättare sjal värmer mer än man tror, och ska jag till resmål med icke-sommar-temperaturer så åker min yllesjal med, som är världsbäst och har räddat oss mången gång. Den dubblerar även som täcke/kudde vid behov!

10) Notera när du packar upp vid hemkomst om du har oanvända kläder/saker med dig hem. Detta är en av de främsta metoderna jag har till att kunna fortsätta fintrimma och minimera min packning! För det ger mig svart på vitt på vad som behövs/inte behövs, och så kalibrerar jag liksom om min packningshjärna.

Jag drömmer om den dagen så familjen ger sig iväg på resor med enkom en rygga var, så som Leo Baubata bloggat om att han och hans familj gör. Men vi har en liten bit kvar till dess. Men det är sällan vi checkar bagage längre, när familjen är på flygande fot, oavsett reslängd. Bara det är ganska skönt faktiskt!

Men kanske du har några andra bra packningsknep att dela med dig av till mig, som kan göra att jag närmar mig mitt minimalistiska mål?

Trött

Publicerad den av
Svara

Sitter på planet till Los Angeles och sista helgen av Supercoach Academy 2014. Tänk som tiden går. Utom just när man sitter på ett transatlantiskt flygplan så klart, för det är onekligen något av det segaste som finns. Testar Norwegians Dreamliners som flyger direkt mellan Köpenhamn och Los Angeles, vilket visserligen innebär en låååååång flygtur på dryga elva timmar, men i gengäld gör att jag slapp byta någonstans i Europa för fortsatt flygning över Atlanten. Den kortare totala restiden väger mer än väl upp för obehaget att sitta stilla så här länge i ett svep.

image

I skrivande stund är det 52 minuter kvar till landning och det kryper av trötthet i mina ben. Närmast olidligt. Lite har jag mig själv att skylla för jag har inte sovit alls. Bidde inte så bara. För första gången någonsin flyger jag Premium (och det var ändå bland de absolut billigaste alternativen för överfarten) och har bred stol, som är ganska rejält tippbar, så jag har legat ner och vilat en stund, trots att jag aldrig somnade.

Planet lyfte vid tre-tiden på eftermiddagen och vi landar vid fem/sex-snåret på kvällen, så snart ska jag få gå och lägga mig ändå. Fast det där är bra underligt – här reser jag i ett halvt dygn, och ändå kommer jag fram bara ”någon timme efter jag lyfte” liksom. Nackdelen med det är ju just tidsskillnaden som är hela nio timmar. Det kan bli tufft. Och denna gången har jag bara en dag att acklimatisera mig innan det är dags för kursen, så håll tummarna för att jag lyckas hålla mig klar i knoppen på torsdag!

image

(Lite tillägg: här redo för sängen, igårkväll, och nu när jag publicerar detta har jag sovit gott en hel lång natt! Bra start på min USA-vistelse!)

Har du någon huskur för hur man på bästa sätt klarar av jetlag?

Listen/Read/Watch – Sept ’14

Publicerad den av
2

Read a beautiful post on Born Happy the other day, and got inspired. Figured why not create a playlist of the month just like Lian did, and let you in on what moves me this month, when it comes to listening, reading and watching! So here it goes:

Listen
Last year and the previous 5 or so were my blog reading years, but I’ve not followed a single blog continously during 2014. Instead, 2014 has been a pod-year for me, when I’ve listened to more pod talks than ever before! This month I’m heavily into The one you feed, and three talks stand out especially for me. I’ve listened to them all more than once, and hear different things each time. The episodes with Lama Kathy Wesley, Timber Hawkeye and Jonathan Fields are all great choices to get yourself acquianted with The one you feed.

Read
OK, so I’m not a proliferent blog reader anymore, but that doesn’t mean I don’t read. I do. Books. Loads of books. I have been turning to fiction again lately, since my head starts spinning with new thought when I read non-fiction at bed time. A book that really made an impact on me was The Buddha in the attic by Julie Otsuka. It’s a strange read, but it captured me from page one, and made me feel as if I had to keep on reading. A little bit like I have to keep on breathing. That urge to draw one more breath, when the air has left my lungs, was the urge I had while reading this book. I just wanted to read one more page, hear the voice of yet one more – anonymous – Japanese bride. The book opened me up to a moment in history which I have not given much thought before.

Watch
Watched the movie Pay it forward with my two children last Friday. The eldest was amazed that I had never seen it before, but I just haven’t gotten around to it. Now I have though, and boy were we crying our eyes out at the end of the movie. It’s a lovely little film, because of the general message, which is paying it forward, meaning (in this film) to do something (big) for three other people, who in turn have to do something (big) for three other people and so on. It’s a concept I am fond of, and believe in, mostly because I see it as a way to jolt me into being human, rather than doing human. Why? Well, because what stops me from being human is usually just my thoughts. Thoughts of ”Oh, well I can’t make a difference, can I?”, ”What will this person think if I do something for them?” or even worse ”What might someone else think…”. Know what I mean? When I am being human, I connect to that which connects us all, all the time, and acts on it. Big or small, doesn’t really matter to me, but just being that person makes a difference.

Listen Read Watch

What have you been listening to, reading or watching this past month, that you’d like to share? Won’t you please write a comment (please write on on Lian’s original post as well, spreading your playlist to a larger audience as well!) and give us your best tips, ok?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Publicerad den av
2

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

 

 

Dare to ask!

Publicerad den av
1

I’m discovering something new about myself as I’ve begun to play a game in my coaching, which also means I am pushing my edges by asking for things I’ve never even dreamed of daring to ask. And I discover lots of things as I do this.

pushing at the edge

Firstly that the edge (within me, the one saying ”No Helena, you most definitely cannot ask for That!”) I perceive is a figment of my imagination, created by thought, but it is not and will never be the Truth, something real. It’s made up.

Secondly that I don’t die for asking. No matter how much my inner voice tries to tell me I must not ask for outrageous things. On the contrary actually. Asking makes me feel as if I live even more. And it makes me laugh, as the made-up-edge is pushed a bit further within my imaginary world.

Thirdly it’s a great way to collect No’s. That may sound very strange, but listen to this: Yes lives in the land of No. So if I go in search for the No’s, and even cherish them when I meet them, I’ll gladly go in search for more No’s. And you know what? Somewhere within all those No’s there will be a Yes. And the more No’s I collect, the more Yes’es I’ll encounter!

So, here’s to me asking and asking and asking some more, discovering where my edges are and challenging them, cherishing every No I meet along the way!

What are you afraid of asking for?

Ge mig För-politik, tack!

Publicerad den av
1

En vän la upp en liten betraktelse kring stundande val på Facebook i morse, och jag blev lite inspirerad och gjorde en liten efterlysning, eller vad man nu ska kalla det:
För-politik tack!Fnittrar lite åt mig själv nu när jag läser det igen, för jag gör ju just som jag skriver. Jag börjar i Mot och landar i ett För. Och jag tror ofta det kan vara en bra väg att gå, men det är inte den enda vägen. Mig händer det ofta att jag helt enkelt bara är För, utan att jag måste ha upplevt en frustrerad, irriterad, missnöjd Mot-känsla först. Och lika ofta är det just där jag börjar. Jag stannar dock sällan kvar länge i Mot-känslor nu för tiden, för jag personligen mår sällan bra av dem, de ger mig inte energi, utan dränerar mig snarast. Och varför ska jag klamra mig fast vid tankar som väcker dylika känslor i mig, det är inte vettigt på något plan alls.

Åter till sakfrågan dock – vad upplever du att de politiska partierna är För? Vilka visioner strävar de till? Vilket samhälle uppfattar du att de önskar se, som bygger på För-krafter, snarare än Mot-krafter?

Who are you?

Publicerad den av
Svara

I’ve been in a weird dream/awake-state during part of the night, and… really, it’s like I’ve been in that hightened awareness state for the past weeks or so. I’m living in a world where something pops now and again, it’s like a new bubble opens up to me, and life expands.

I can see the shift coming, I can hear it, smell it, feel it and almost touch it. Even though it most definitely is not something tangible. But it’s like Prince Ea stated in the video I wrote about, when he asked:

In the deepest sense possible – who are you?

Who are you?

 

That’s where those bubbles reside, within that deepest sense of me, the me that is not solely my Ego, but is also that. The me that is not limited by the physical boundaries that I perceive when I look at my  body, but is also that. The me that is a part of all that is, while at the same time bringing a unique flavour to that oneness. It is all of that and it is still more.

And I have to tell you, it is humbling to sense that larger me. It is not something I boast about, but rather I’d like to share with you, the wonder and marvel I feel about what it is I am experiencing.

A friend wrote about the special times we are living in since 2012, where the connection to ”who we truly are” in that deepest sense possible, is more accessible. As if the veil is thinning, as if the oneness itself is assisting in making a bigger shift possible. Perhaps it’s the shift Prince Ea also talks about, where mankind can finally turn into kind man, looking from the inside out, rather than the outside in.

I’m just gonna sit with that one for a while. Because, I fear I’m not making a whole lot of sense, I’m not even sure I grasp this myself. But I woke up just knowing I had to get this out of my system before going about my business of the day. That way this stepping stone is there, in print, making it possible for me to revisit it, and see what state of mind I was at, at this very moment. Or perhaps I’ll never allude to it again, who knows. And who cares, really?

And yet, the question remains:
In the deepest sense possible – who are you?

Brainwashed on all levels

Publicerad den av
4

Michael Neill just shared a video clip on Facebook, I watched it while brushing my teeth and I just knew I had to share this with you all, because it sent goose bumps (or God bumps, as a friend calls it!) all down my body. Talk about wisdom, deep deep wisdom ringing oh so true, speaking to me, all of me:

Prince Ea talks about opening to new possibilities, about a mankind brainwashed on all levels, beliving what our culture has told us, forgetting that we create that culture, each and every day, and hence, it’s within each of us to change it, to transform it. He speaks about war and violence perhaps creating short term results, but never, NEVER, getting to any lasting solution.

And he says something else as well, something filled with hope, something that sent shivers down my entire body. He speaks about the chance I have, and you have, and we have, of making a real difference, if we just stop, question that which we have been told to be the truth, and start to look within, looking for that which is looking to the outside. Look for the answer to the question of who I am, who you are, in the deepest sense of the word.

And with hope he states that when more of mankind find the deepest answer to that question, we can transform into kind man.

I’m floored. I’m wowed. And yet, this is not new to me. This is what I believe, and have believed for a couple of years at least. But sometimes a message is delivered in a way that just cuts to the core of me. And this was one of those times. I will carry this with me today. And tomorrow.

And so – the question remains:
In the deepest sense possible, who are you?

Givmildhet

Publicerad den av
Svara

En FB-vän la upp en länk på Facebook till ett klipp som verkligen berörde hen. Jag blev nyfiken, och föll för det även jag:

Hur kan det komma sig att de som, till synes, har mindre, har lättare att dela med sig av det som de trots allt har? Vad är det som gör att de som lever i ett – synbart – överflöde har svårare att skänka något? Och stämmer detta? Valideras hypoteser som dessa av klipp som detta, eller finns det mer hårdfakta bakom? Någon som vet?

I helgen berättade en britt att han läst att Sverige är det land vars befolkning ger allra mest till välgörenhet, typ 1 % av vår inkomst. Han tyckte det var något att vara riktigt stolt över, men själv blev jag lite misstänksam. Stämmer det där verkligen? Är det så? Ger vi ”så mycket”? Och är det verkligen mest i världen? Någon som kan upplysa mig?

Och vad handlar det om, för den delen, det där med att skänka pengar till behövande? Ger du? Oavsett om du svarar ja eller nej på frågan, varför har du valt just det?

Jag ger själv, både till tiggare och till olika föreningar/rörelser, som Läkare utan gränser, Greenpeace, Rädda Barnen och allt vad det är. Om jag funderar lite djupare på varför jag gör det så är det väl ett antal olika skäl. Varför jag ger till tiggare har jag skrivit om förut. Men organisationerna får främst för att jag vill ge kontinuerligt stöd. Är månads”skänkare” till de flesta av dem, sedan brukar jag köpa Action Aid-presenter och ge bort istället för en blomma eller gå-bort-present, eller vid uppvaktningar. De jag stödjer utför ett viktigt arbete, enligt mig. Men det slog mig just att jag kanske inte tänkt tanken hela vägen, när jag valt vilka jag stöttar. Jag brukar dela in det i två kategorier, de som åtgärdar ett akut problem (föder de svältande, katastrofhjälp osv) eller de som arbetar med att åtgärda rotorsaken (som t ex Hungerprojektet gör i sitt arbete med att inte bara avhjälpa akut hunger utan genom att arbeta långsiktigt med att helt utrota hunger). Har dock inte funderat närmre på hur fördelningen i dessa kategorier är bland de vars arbete jag stödjer regelbundet. Ska nog göra det.

Tänk att ett klipp på ett par minuter kan få igång min hjärnverksamhet på detta viset. Går du också igång?