LIVET!!!!!

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?

Demokratiuppdraget

Följde med familjens yngste till skolan på förmiddagen, andre klass. Roligt och välkomnande. Inte minst de där ungarna som nyfiket frågar vems mamma jag är (de flesta känner till mig), frågar vad jag heter osv. När jag sa Helena, utbrast en tjej glatt ”Det heter min mamma med!”. Jag svarade ”Fint namn hon har!”, och en kille tittade lite pillemariskt på mig och sa ”Din mamma gjorde ett bra jobb när hon gav dig ditt namn.”. Jag flikade in att min pappa också varit med på det, men att jag höll med honom om det.

Under SO-lektionen skulle de börja nosa på frågan ”Vem bestämmer i Sverige?” och ungarna kom med många förslag, så som kungen, kejsaren, stadsministern, rektorn på vår skola osv. Till slut enades de, behjälpta av läraren, kring att det är folket som bestämmer. Teater-gruppspel följde på detta, då tre grupper skulle gestalta vardera monarki, antikens demokrati och (modern) demokrati.

Demokratirollspel

Demokratigruppen skrev om manus lite grann, så partiledare 2 (familjens yngste) förespråkade bandyklubbor till alla som gillar bandy och partiledare 3 bad folket rösta på honom så skulle han se till att vi skickade mer pengar till de fattiga. Bandyklubborna drog dock flest röster, så min son utropade sig till stadsminister, med ett stolt men samtidigt lite generat utrop. :-D

Ganska roligt att sitta med och lyssna, delta ibland, men mest iaktta.

Och så tänker jag, funderar och reflekterar. Ställer mig själv frågor som:
Hur mycket får eleverna verkligen vara med och bestämma över sin skola?
Var kommer barnen och ungdomarna in?

När de initialt skulle försöka förklara vad demokrati är dryftates elevråd, klassråd och matråd. Men hur mycket medbestämmande har eleverna verkligen i dessa råd? Mimmi Garpebring höll på att sätta ett tweet i halsen när jag skrev ”Avskaffa skendemokrati som elevråd!” i höstas. Men det jag menade var ju inte avskaffa elevråden, utan att se till att elevråd verkligen blir ställen där barn och ungdomar kan bli medbestämmande, på riktigt.

Det finns klassrum där det sitter skyltar som anger ordningregler som:
1) Sitt ner
2) Var tyst
3) Lyssna på läraren
4) osv

För vem finns dessa regler till? Är de till för eleverna eller personalen? Och vem har varit med och tagit fram dem? Finns det liknande regler på andra arbetsplatser (dvs, inte skolor)? Är det detta som avses med fostransuppdraget? Verkligen? Vad ska vi egentligen med skolan till?

Jag hoppas att #Skolvåren kommer att lyfta även på stenar som dessa, för här finns mycket att göra. Skolans demokratiuppdrag är ofantligt viktigt (viktigast?) och det finns mycket förbättringspotential här. Härligt, säger jag, som förändringsagent.

Rättigheter och skyldigheter. Inget att ta för givet och därför något som ständigt måste dryftas, tillsammans. Vilka frågor tycker du #Skolvåren behöver lyfta?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Förväntningar

Sista kursdagen på Yrkeshögskolan avklarad. Hållit fyra halvdagar för två klasser, dvs totalt åtta tillfällen. På fyra dagar, så varje dag har inneburit möjlighet till lärande och förbättring från förmiddagens pass till eftermiddagen.
Oerhört roligt att coacha och lotsa individer till insikt och personlig utveckling. För nog är det vad allt lärande handlar om egentligen, oavsett ämne? Eller tänker jag snurrigt?

Min kurs heter ‘Kvalitets- och miljösystem’. Kursledningen önskade en stark praktisk koppling och att nyttan framgår. Jag gör mitt bästa och tror jag lyckas nå fram till åtminstone 90% av eleverna. Utvärderingarna tyder på det.

Jag skulle inte vara jag om jag inte la in mycket dialog, utbyte, möjlighet till eget tänkande och praktiskt arbete. Det sistnämnda så konstruerat att det gagnar individen även utanför denna kursen. I livet.

Sista tillfället har vi bland annat pratat om förväntningar, något jag kommer skriva ännu mer om vid tillfälle. Eleverna hade oerhört låga förväntningar, ingen direkt sporre för mig där inte! Eleverna förklarade frånvaron av förväntningar bl.a. på att de inte fått veta något om kursen i förväg.

Jag nämnde hur tragiskt jag tycker det är – har vi sjunkit så lågt som samhälle/skolsystem att om vi inget vet mer än ‘inställ dig i sal x vid tidpunkt y’ så har vi INGA förväntningar? Hur är det möjligt? Varför förväntar jag mig inte att bli wow:ad av alla jag stöter på, oavsett om de är föreläsare, lärare, konsulter, hantverkare, tandläkare, butiksbiträde osv osv? Tänk vad som skulle hända med samhället om vi dessutom uttalade våra förväntningar!

20130225-170828.jpg
Sikta mot stjärnorna!

Jag hoppas jag bidragit till att ca 30 snart nyutexaminerade el- och automationsingenjörer går ut på praktik och i arbetslivet och uttalar sina förväntningar. Både på sina praktik- och/eller arbetsplatser och på sig själv!

Vad förväntar du sig av din omgivning och av dig själv?

Sportlovsbreak

Idag har varit en mor-son-dag. Far i huset arbetade, storasyster var hos ännu större storasyster och lillebror skulle avlevereras till momo efter kl 15. Så vi hade bestämt sedan ett par veckor att vi skulle ha en dag tillsammans, bara han och jag.20130220-183126.jpg

Vi började i stil, med lyxfrukost på hotell, härlig start på dagen! Rekommenderas varmt som ett enkelt sätt att piffa till vardagen!

Promenerade till biblioteket, där Mr B visade framfötterna, hör bara:
Mr B, 8 år, går fram till bibliotekarien & frågar var en viss bokserie står. Hon visar. Men alla böcker i serien är utlånade. Hon frågar om han vill beställa. Ja, den tredje boken vill jag 20130220-183744.jpgbeställa, säger Mr B, & följer med till disken igen. Har du ett lånekort? Javisst, säger han & tar fram det. När de fixat detta letar Mr B upp mig & skiner som en sol när han säger ‘Nu har jag beställt Den stora striden!’.
Efter en stund säger bibliotekarien till mig att det där klarade han finfint! Jo, säger jag, är stolt över hans tasigförsamhet!

Efter lunch körde vi norrut, destination Dunkers kulturhus. Sportlovspyssel i verkstan resulterade bland annat i dessa pins.

Färdigpysslade gick vi upp en våning till Nick Brandts fantastiska fotoutställning ‘On This Earth, A Shallow Falls’. 3 mars kommer utställningen kompletteras med tredje och sista delen fotografier i hans bokserie om tre och den är tillgänglig fram tom den 19 maj. Måste bara ta med resten av familjen dit också. Det är en utställning du INTE missa om du har möjlighet att se den – helt fantastiska bilder! Både mor & son var ense om detta! Dessutom fick man nedanstående plansch, som Mr B redan paxat till sitt rum.

20130220-183521.jpgMed undersköna bilder på näthinnan, fortsatte färden ytterligare ett par mil norrut. Gossen är nu avlevererad hos momo, där han ska spendera ett par lugna sköna dagar! Även för mig har detta varit en lugn och skön dag, där jag kunnat släppa #Skolvåren under några timmar, i trygg förvissning om att det rullar på alldeles utmärkt. Ibland är ett break precis det som krävs för att jag ska samla kraft att dra ytterligare ett par varv på slipstenen, vilket är vad som väntar imorgon! Vad gör du för att samla kraft?

Tankespjärn!

Vilket fantastiskt ord. Det kom till mig via en Twitterdialog om kravlöshet, vidare till ett inlägg som inspirerats av Helena von Schantz blogginlägg efter Anna Wahlgrens deltagande på Skavlan. På en kommentar från Anne-Marie Körling svarar Helena med det oerhört attraktiva begreppet tankespjärn.

Tankespjärn

Tankespjärn kommer bli mitt nya favoritord, jag lovar!

Jag riktigt känner hur min tanke växer och blir starkare när den får spjärna emot någons ord, eller någon annans handling. Jag får en inre bild av transformation när jag smakar på ordet tankespjärn, som en fjäril som kämpar för att ta sig ur en puppa.

Butterfly

Mina tankar tar mer och mer spjärn nuförtiden, eftersom jag inte bara läser, lyssnar & ser på andras ord & handlingar utan också väldigt aktivt deltar i en konversation – i såväl cyberrymd som köttvärld – för att skapa en hållbar framtid. När de tar spjärn så antingen stärks de eller försvagas. Under processen som sker, så transformerar mina tankar mig, i takt med att de växer, krymper, ändras, klonas och delas. Jag älskar det, så förändringsagent jag är!

Var tar dina tankar spjärn? Dela gärna med dig – kanske kan jag hitta nya fenomen att spjärna emot!

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Malplacerad?

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Mössan som sticker utFysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!

MAN

Håller en 2-dagars kurs i Kvalitets- & Miljösystem för el- & automationsingenjörer vid en yrkeshögskola, och jag har bland annat gett eleverna några videoklipp att titta på. Senast bad jag eleverna skicka mig klipp som de vill dela med sig av till mig, och fick bland annat följande:

Om det endast vore en rolig animering vore det ju sin sak, men det tragiska är ju att det är så här stora delar av mänskligheten behandlat och behandlar Moder Jord. Stort tack Viktor för denna länken!

Har tidigare skrivit om meningen med mitt liv, och det handlar om att göra ett positivt avtryck. Därmed även sagt att jag försöker undvika att lämna ett alltför stort negativt avtryck baserat på mitt leverne. Vann en tävling som Hjordnära ordnade i höstas på temat ”Lämna ditt bästa miljötips”. Mitt tips löd ungefär så här:

Inse att det du gör spelar roll, hur mycket eller lite du än gör. Om det så är att återvinna glas och tidningar, ha en kompost i trädgården, använda energilampor, köpa ekologisk mat och åka kollektivt eller cykla när det är görbart – så gör det, för varje liten del bidrar positivt. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något!

Det är så jag själv tänker. Tittar jag på hur jag lever idag, jämfört med för bara 10 år sedan så är det en stor skillnad. Gör mycket mer idag av ”de små tingen” som alla bidrar till en hållbar framtid. Och min livskvalitet har definitivt inte blivit sämre av det, utan tvärt om!

Vad gör du, för att bidra till en hållbar framtid?