Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Bara fötter

Publicerad den av
2

barfotaDet finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?

Den högljudda tystnaden

Publicerad den av
Svara

TEDxAlmedalen. Andra gången, för min del. Första gången jag fick plats var 2013, andra gången 2016. Gripande. Lärorikt. Inspirerande och tankeväckande. Sista talaren för året går på. Och sen… den högljudda tystnaden la sig som en tung tjock matta över trädgården där TEDxAlmedalen utspelar sig.

Knäpptyst. Så tyst att det blir påtagligt. Så tyst att tystnaden blir till, tar form, blir ett ting, något man kan ta på. Daniel Boyacioglu

Allt om eld.
Daniel Boyacioglu.
Poet. Brandman.

Ska handla bok.
Allt om eld – den ska bli min.
Din?

Bara i Almedalen!

Publicerad den av
Svara

Eller. Det vet jag ju inte. Men det känns så. Som att det bara är i Almedalen som jag knatar förbi än den ena kändisen och höjdaren efter den andre, stöter på vänner och bekanta från när och fjärran, och merparten är sådana jag aldrig träffat i köttet förut. Och att jag sitter på ett seminarium i Syre-tältet om Hur långt sträcker sig människans ansvar? med ärkebiskop Antje Jackelén och Lars Anders Johansson från Timbro, mitt framför dem, twittrande för glatta livet. Ett par timmar senare har de båda både gillat och retweetat ett antal tweets med klokskaper de yppade under seminariet, och dessutom fick jag ett svar från Antje: 


Lägg därtill att #skolvåren:s tredje walk n talk (sista chansen på torsdag kl 10:30) blev riktigt bra trots regn vid starten och att jag fick plats på morgondagens TEDxAlmedalen. Ännu en riktigt bra dag med andra ord!

När tiden försvinner

Publicerad den av
4

Så sitter jag här, i lugn och ro, vilar mina trötta fötter och höfter efter en dag knatandes fram och tillbaka på de stenlagda gatorna i gamla Visby. Tänker att ”Jag ska bara…” och sen ska jag knoppa in, tidigt, och samla kraft till ytterligare två och en halv dags knatande i Almedalen.

Men så började jag titta på alla bilder från dagen. För självfallet träffade jag massvis med fina människor på gatorna i Almedalen även idag. Här ser du några av de jag kramat om idag. 


Beppe Singer. Snyggaste tischan i Almedalen (på Simon). Karl från Polstjärna. Johan Lange. Karin, Ola, Åsa och Michael Sillion. Och så #skolvåren och Almedalens alldeles egen pressfotograf Joakim Berndes, som tarvar ett alldeles eget blogginlägg vad det lider! 

Och sen skulle bara fixa det första videoklippet av mig och Sara, som varken uppvärmda eller uppsjungna, gav oss i kast med att öva på kulning i Almedalen idag, som vi lovade varandra på kursen förra veckan. Och sen ville jag fixa det andra också så klart. Glad och lite överraskad blev jag dessutom över att våra röster trots allt bar åtminstone några hundra meter, som Ola avslöjade för oss på Twitter:


Och när jag väl tittade på de där klippen (som jag inte orkar bråka med WordPress-appen om för att bädda in dem…) så tänkte jag att den lilla snutten Fy skämme dig skulle passa så väl som en GIF. Så då fick jag ju lära mig att skapa en dylik… Och när den väl var klar så blev jag besviken eftersom det var en ljudlös GIF. *Tänkte inte på det!* 

Så jag får jobba vidare på just det projektet.​ Men håll till godo med ljudklippet så länge (lägger in en brasklapp. Osäker på om klippet faktiskt följer med blogginlägget eller inte. Ser underligt ut i förhandsvisningen…) Lite kul är det allt?

​

​
Nu sitter jag här fyra timmar senare, har fortfarande inte börjat göra mig i ordning för kvällen, och undrar vad det var som hände. Var försvann tiden? 

Lev livet!

Publicerad den av
Svara

Ute på promenad runt Femöre i bästa Susannes sällskap, på detta mitt pitstop i Oxelösund på vägen till Almedalen, dit jag ankommer imorgon. #skolvåren gör Almedalen för fjärde året i rad och det ska bli oerhört roligt att få komma tillbaka till Almedalsveckan efter ett års uppehåll.

Utanför Skärgårdsvåfflan/Boda Camp står detta elskåp med visdomsord från Meta, som jag inte kunde undgå att fotografera. Fast egentligen undrar jag om jag inte egentligen tänker ”Lev livet och släpp taget!” Eller kanske ”Lev livet genom att släppa taget!”. Med ”släpp taget” tänker jag då på kontroll, den där önskan att veta allt, att ha koll på rubb och stubb, att vara väl förberedd, aldrig bli överraskad, alltid vara on top. 

Jag garanterar er att det är så jag tar mig an Almedalen – genom att leva livet och släppa taget – jag har som föresats att vara öppen, nyfiken och mottaglig, har inte ens tillstymelsen till ambition att späcka mina dagar med seminarier och prorampunkter, utan kommer ge mycket utrymme för reflektion. 

Är du där så hoppas jag vi ses på en walk n talk med #skolvåren och Fler Unga eller för den delen på den panel om var beslutsfattare samlar underlag för beslut som jag kommer delta i på torsdagen, hos Innovizion. 

Samklang i nuet

Publicerad den av
7

Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.

I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.

Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!

Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar  och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!

Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.

Lockrop och vallvisor

Publicerad den av
1

Vilken dag! 

Tror faktiskt jag nöjer mig med det omdömet. 

Och med följande minnesanteckning, så jag vet var jag har texterna omutifallatt de faller ur mitt muskelminne efter dagens innötning: 
Ser fram emot vad morgondagen bär med sig, efter att ha sovit en natt på alla dessa intryck och nya ljudbilder som framtonat i och ur kroppen min idag. Att finna nya röster inom mig – och samtidigt återknyta till min barndoms ”kattspråk” som jag nu inser använder samma register och teknik som kulning gör – det ger mersmak. Har dessutom fått en helt annat relation till trallande efter kursdagen. 

Och så har jag och Sara dessutom ägnat ett par timmar åt projektspånande – mer skrivande kommer det bli framöver, var så säker!

Vilken dag, med andra ord!

Kurs i kulning dagarna två

Publicerad den av
2

Ligger i sängen i rummet på Pensionat Stenshuvud och gläds åt att – tillsammans med Sara – ha två dagars Kurs i kulning framför mig. 

Vad kulning är? Lyssna här!Tur det finns kossor på Bulltofta som jag kan öva mig på när jag kommer hem. 

Vilken ynnest att både ha möjlighet att gå på en kurs som denna, som jag går enkom för att det lockar mig så enormt, och att faktiskt välja att göra det. Utan Saras initiativ – hon bokade kurs och rum på Pensionatet och meddelade mig att det fanns en ledig säng till mig – så skulle det nog förblivit en sån där Oh, så läckert det hade varit!-tanke. Men nu blev det mer än så!

Nu ligger jag här efter en timmes gitarr-plinkeplonkande tillsammans med Sara, nyfiket öppen och förhoppningsfull om två intensiva och innehållsrika dagar då jag kommer lära känna min röst på ett helt nytt sätt. 

När valde du senast att göra något för dig bara precis för att du har lust till det?

Hade tänkt…

Publicerad den av
1

…blogga på #cleanse4expansion idag eftersom vi röjde i pannrummet igår.

Men. Jag. Pallar. Inte.

Jag har varit ute på jobb hela dagen, i för mig väldigt ovan miljö, och jag är slut i rutan helt enkelt. Så det blir ingen pannrumsblogg och definitivt inte något djupsinnigt eller tankeväckande blogginlägg heller.

För. Jag. Pallar. Inte.fabriksarbetaren

Men under merparten av dagen har jag dock haft en glimt i ögat, som synes. Vad ger du mig för den looken så säg?

Och vet du, att det emellanåt inte blir som jag tänkt – det tycker jag är lite av tjusningen med livet. Åtminstone har jag kommit till en punkt i livet då jag alltsomoftast verkligen är helt ok med att det som händer händer, oaktat vad jag tycker borde hända. Är du där med?

 

Ta hand om våra unga

Publicerad den av
Svara

Har lyssnat till några podavsnitt av Människor och migration, avsnitt som handlar om barn och unga som kommit hit, barn och unga på flykt. På flykt undan terror, fattigdom, risk för tvångsrekrytering till krigande förband, och mycket mycket meet. Ensamkommande. Papperslösa.

Ligger på en sjal, på en gräsplätt i Pildammsparken, lyssnar och får magknip. Magknip av något som känns allt för nära mig, idag, som God Man till tre ensamkommande. Mitt ena Gode Barn har varit här tillräckligt länge för att ha fått permanent uppehållstillstånd, men nu, efter att ha lyssnat till vad det nya lagrådsförslaget säger, så undrar jag om de andra kommer få stanna, ens på tillfälligt uppehållstillstånd. Om möjligheten att få stanna på grund av synnerligen ömmande skäl försvinner…. Och man inte är kvotflyktingar, ja, då verkar det omöjligt. Permanent uppehållstillstånd ska endast ges, enligt förslaget, till kvotflyktingar, inga andra. Hör du. I n g a andra.

Men… Hur kommer det gå till? Hur är det möjligt?
Min lille, som är ensam i världen… Vad kommer det bli av honom?

Räds. Får magknip.

Tar reda på mer. Knipet i magen lättar, en smula, men endast en smula, när jag börjar ana att det nya lagförslaget när det röstas genom som värst kommer gälla retroaktivt från november, då det lades. Alla som kommit innan kommer bedömas utifrån det befintliga lagrummet.

Andas ut. En smula. Hoppas jag har rätt, för då ligger mina Gode Barn på rätt sida gränsen. Och förfasas sedan… över alla de som kommit hit efter november. Vad ska det bli av dem? Hur många barn och unga kommer inte drabbas ofantligt hårt av detta?

våra ungaSitter här, skränande måsar, solen som värmer på ryggen, tittar på sädesgässen som simmar förbi, med en handfull små ulliga unga emellan sig. För det är vad vårt uppdrag är, som vuxna. Att ta hand om de små ulliga. Att värna dem, skydda dem, låta dem växa och frodas, i trygghet, i kärlek, med omsorg, som både ställer krav och slösar oändligt förbehållslöst med kärlek.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. Och ja, där hoppas jag verkligen att människan – som ju så gärna ser sig själv som det mest utvecklade djuret på planeten, ja, kanske tom stående över djuren – förstår att just det, att ta hand om allas våra ungar, oaktat om de är våra via blodsband eller ej, är vad som särskiljer oss. Det är där vi sticker ut – kan sticka ut! Genom att inse vikten, värdet, i att värna de unga, allas våra unga.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga.