Vilar
i ovissheten.
Värmen
i varandet.
Livet.
Andas.
Och släpper taget…
#lyrikfredag
Svara
Kategoriarkiv: Lärandeprocess
Att ge mig hän
Idag har varit en ljuvlig dag, vars härlighet växte fram successivt, för att jag lät det ske.
Hade en CoachWalk inbokad i morse, något som alltid ger mig en kick inför resten av dagen. Därefter väckte jag sonen, innan jag cyklade till stan för ett fika-möte om ett av projekten jag arbetar med, ett projekt som ligger mig så varmt om hjärtat. Angeläget till tusen. Känns viktigt och stort.
Mr B hade studiedag och var ledig från skolan, så igår när jag nämnde att jag hade ett möte inne i stan, kom han på att han ju kunde ta sig upp till stan och köra lite PokémonGo under tiden. Så efter mötet sammanstrålande jag och Mr B vid stadsbiblioteket, och sen var den stora Pokémon-jakten igång. Som vi gått staden runt, under ivrigt samtal, tagit Poké-stop efter Poké-stop, samlat på oss Weedles, Rattatas, Voltorbs och alla deras kompisar. Vi har kläckt ägg – jag fick en Snorlax i mitt 10k-ägg, något B blev vansinnigt avundsglad över – och levlat upp, nosat Pikachu själv i hasorna men tyvärr smet hen utan att vi fick en chans att börja kasta bollar på hen, vi har tagit över gym till höger och vänster, fajtats (jag fick min första vinst!) och revive:at våra utslagna Pokémons, samtidigt som vi käkat lunch på Slottsträdgårdens café, plurrat vid Scandiabadet i Västra Hamnen, och lyxat till det med lite glass innan vi styrde kosan åter mot Stadsbiblioteket och min cykel.
Vi har njutit av livet.
Av leken.
Av solsken och ljumma vindar, av hav och land.
Av varandras sällskap.
En alldeles, alldeles ljuvlig dag – bättre kunde den inte blivit.
Vilken ynnest, och lyx, att ha både möjlighet och förmåga att ta tillvara på stunder som dessa! Att ge mig hän, att släppa att-göra-listor och åtaganden, och bara vara.
Att ge värme
Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Med värme, kärlek, omsorg, vill jag möta mig, och världen. Den lilla, likväl som den stora.
Det är lätt att svara med kyla, när jag mötas av den. Men… om jag vill värme – då får jag ju vara det. Det valet är mitt.
Det innebär också att jag kanske ger värme, även när returen ger kyla. Så jag blir som en mänsklig värmeväxlare, som omvandlar det kalla till varmt. Skickar – medvetet, enträget, kärleksfullt – ut mer varmt i världen, i hopp att det gör det kalla något mindre kallt. Att det kan värma, något lite, där vindar viner kallt och kylan breder ut sig.
Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Mitt val.
Kanske är det där ett sånt där principval. Ett val som jag gör en gång, och sen inte behöver göra, igen. För det är gjort. Jag. Väljer. Värme.
Och visst. Jag vet att det kommer stunder då jag saknar resurser att ge värme. Det är ok. Men med grunden lagd *värme* är det enklare att komma tillbaka dit, när resurserna byggs upp igen. Då slipper jag slösa energi på att fatta ett beslut i varje stund – varmt nu? eller kallt? eller? – för valet *värme* är redan fattat.
Ditt val?
Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel
Ja, det är titeln på boken jag är medförfattare till. Slutklämmen kom till under en händelserik resa till Linköping (bland annat fick vi åka bärgare), då stora delar av gänget bakom boken sammanstrålade ett par timmar.
Det har varit en fantastiskt utmanande och givande resa och den är långt från slut, bara för att boken nu finns fysiskt. För det gör den – bilden till höger är tagen av tryckeriet – och med lite tur kommer jag faktiskt hålla ett exemplar av boken i min hand redan imorgon. Om du beställer den nu får du den i händerna innan det egentliga utgivningsdatumet den 21 september.
Boken MEDVETNA VAL – från offerkofta till möjlighetsmantel ger, i kapitel efter kapitel, möjlighet till perspektivskiften (och det är, såvitt jag förstår mig själv, det enda som möjliggör varaktig utveckling och expansion) inom ett otal områden.
Stellan Nordahl inleder med att beskriva medvetna val-modellen, och därefter följer ett antal kapitel där Stellan och vi övriga sex medförfattare ger en inblick i hur modellen kan användas inom olika ämnesområden såsom ledarskap, hälsa, verksamhetsutveckling, lärande och livssyn.
Genom att köpa Medvetna val, bidrar du till livsbejakande strategier på barnsjukhusen i Sverige. Vi lämnar 30 kr per bok till Stiftelsen loveisabiblioteket som arbetar med att tillhandahålla livsbejakande litteratur till viktiga vuxna i barnens närhet. Beställer du idag så bjuder vi dessutom på frakten, och om du svarar på lite frågor får du 10% rabatt utöver det. Och förresten, vi blir väldigt glada om du går in och gillar vår Facebook-sida, där du kan följa den fortsatta resan, för som sagt, den har precis bara börjat! Följer du med?
Är du lika WEIRD som jag?
Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.
”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.”
Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:
”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”
Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:
”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”
WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:
“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”
Det är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.
Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.
Vad hör du?
Det börjar bra!
Tre elever, en lärare, fyra gitarrer. Fyrtio minuter.
Varannan måndagkväll.
Så ser upplägget för höstens gitarrkurs ut.
Ikväll var det kursstart och vi körde följande ackord D, G och A som vi lärde oss tack vare Born in the USA och Still haven’t found what I’m looking for.
Nu ska jag fila ner naglarna och börja traggla. Och traggla. Och traggla lite till. Är taggad till tusen och är så glad för att jag hojtade när tillfälle yppade sig. Samtidigt vet jag att det är en utmaning, inte minst att få fingrarna att lyda. Det är inte alla ackord som är helt enkla, har jag insett för länge sen.
Detta är en av höstens utmaningar. Det finns andra. För mig. För dig med?
Men hallå, tåget har gått!
Helgens äventyr innefattade besök hos proffsiga Ihab på SwedenMobile i syfte att införskaffa mobil till Mr B.
Mobil införskaffades, men SMA hade inte skal och skyddsfilm till glaset, varpå maken och Mr B börjar leta och hittar ett lämpligt skal. Uppgiften slussas vidare till mig, som letar upp en bra skyddsfilm. 
Dags att beställa.
Beställer.
Leverans om 3-5 arbetsdagar eller nått.
Och vad ser jag nu i mitt Facebook-flöde, om inte en sponsrad annons på just den typ av skal som vi valda. Men poängen jag vill göra än den här:
Om jag bara kollar runt och inte köper, så visst, då kan jag förstå varför algoritmerna visar mig fler val, men när jag tryckt på KÖP-knappen så är jag klar. Jag behövde köpa ett skal, ett skal är köpt. Punkt. Tåget har gått.
Som jag önskar att någon la till denna aspekten i de där algoritmerna som arbetar febrilt i bakgrunden. Det vore väl fullt möjligt va? Eller är jag den enda som retar mig på sånt här? Jag tar ett till exempel, bara för att verkligen visa vad jag menar: Vi köpte en värmedriven kaminfläkt i vintras, något som känns som en pryl som håller ungefär en livstid eller två. Samma sak där. Dök upp i flödet i flera veckor efter att maken tryckt på KÖP-knappen. Som om vi skulle behöva två?
*suck*
Andas ut, långsamt, och inser att kanske, bara kanske, är det så att i en tid av ohämmad konsumtion så är vi kanske de enda som retar oss på att flödet fylls av reklam för sånt vi redan införskaffat och därmed är klara med. Fast.. nä, nu blev det väl deppigt, ärligt talat. Klart vi inte är de enda som stört oss på detta, eller hur?
Min Gerbera!
Vilket ljuvligt sommarprojekt! Har deltagit i en knit-along, dvs ett sticka-tillsammans-fast-åndå-var-för-sig-projekt, Organic Summer KAL16 organiserad av Organic Knitters. Du kan hitta oerhört vackra bilder på sjalen i fråga, Gerbera, ett mönster skapt av Linnea Ornstein, under hashtaggen #OrganicSummerKAL16, på t ex Instagram.
Jag köpte två härvor vardera av garnet Cheeky Merino Joy från Rosy Green Wool, i färgerna Wild mallow och Arctic sea. Den sistnämnda är färgen jag valde att börja med. 
Jag inledde på väg till Almedalen med att nysta garnhärvan jag hade med mig, och satt ett par kvällar på Gotland och stickade. Och repade upp. Stickade, repade upp. Kom längre än tidigare, men sen smög det sig ändå, repa upp. Till slut insåg jag att stickmarkörer var ett måste, så jag smet inom en liten mysig garnbutik i Visby och köpte markörer. Nånstans där drog jag upp och började om för sista gången.
Och sen gick det äntligen vägen. Men jag vet inte hur många gånger jag kontrollräknat och varit tvungen att backa bandet en bit för att få rätt på det hela. Hade sticket med under vår sommarsemester till Seattle/Vancouver.
Under sommarsemestern stickade jag både på tåg och flyg, och sakta men säkert har sjalen vuxit fram. Men det var först när vi kom hem som det tog fart på riktigt. Kanske också för att då kom ett par av de lite enklare delarna av mönstret, som inte krävde fullt lika koncentration som början och slutet.
Men efterhand insåg jag svårigheten i att komma ihåg exakt var jag var, så jag började skriva upp vilken rad jag var på. Här kan du se sjalens framväxt senaste månaden:
Diagram B klart. 9/7
Klar med rad 25 avig. 14/7
Diagram C klart. Klar med rad 37 avig. 16/7
Klar med rad 47 avig. 18/7
Klar med rad 61 avig – på tåget 21JUL
Klar med diagram D – 27/7 på flyget
Klar m avig rad 81 – 28/7 på flyget
Klar m avig rad 93 – 31/7
Klar m rad 99 – 2/8 Västra Hamnen
Klar m rad 107 – 2/8
Diagram E klart – 3/8
Klar med avig 119 – 3/8
Klar med rät 126 – 5/8
Klar med 135 avig – 6/8
Klar m diagram F – 7/8
Klar m varv 141 – 7/8
Klar m avig 143 – 8/8
Klar m avig 145 – 9/8
Klar m varv 146 – 10AUG
Halvvägs varv 148 – 11/8 bussen till Sjöbo
Klar m varv 149 – 11/8 bussen till Malmö
Klar m varv 152 – 11/8
Klar m varv 157 – 12/8
Klar! Avmaskad! 13AUG
Blockad – 14AUG
Idag är sista dagen att delta i den utlottning av garn som arrangören av #OrganicSummerKAL16 ordnat, så igårkväll stickade jag så det stod härliga till och maskade av. Imorse fäste jag trådar, blötade sjalen och blockade den, dvs spände ut den i fuktigt tillstånd så den får sin vackra form och mönstret riktigt kommer till sin rätt. Nu sitter jag här och väntar ivrigt på att den ska torka, men det kan nog dröja ett tag till innan den torkat ordentligt. Lovar att lägga upp ett foto på den färdiga sjalen när den är i bruk (tillägg 20160816: se foto nedan på färdig sjal).
Det är länge sedan jag stickade på allvar, de senaste tio åren har det blivit några handledsvärmare med jämna mellanrum och en och annan mössa, samt lite disktrasor, ett projekt jag inledde i våras. Perfekt gå-bort-present, kan jag meddela, och funkar finfint. Bortsett från att jag alltså inte stickat något större på ett eller två decennier, så har jag aldrig stickat ett mönster som krävt så mycket av mig som detta. Himla roligt att skapa med händerna, att se hur det växer fram, ögla för ögla. Fascinerande! Och jag bleknar vid tanken på att hitta på ett mönster som detta… Linnea, du och andra mönsterskapare har min stora vördnad för jobbet ni gör!
Den stora frågan är om jag ska börja på nästa Gerbera bums eller om jag istället ska börja på den damtröja i ljuvligt ullgarn som jag definitivt inte tänkt köpa under Almedalsveckan, men det gick liksom inte att motstå. Vad tycker du jag ska sätta händerna i härnäst?
Fruktläder!
Har de senaste dagarna lekt med att göra fruktläder i olika smaker. Använder färska bär av olika slag som jag mixar med lite torkad frukt, för att bryta av det syrliga. Har hittills testat att göra fruktläder av vildplommon, krusbär och svarta vinbär samt röda vinbär. Har en tork men den har konkava/konvexa ollor, så jag tycker inte det funkar så bra att torka just fruktläder med den, så jag har använt ugn istället. Läste lite olika tips och recept på nätet innan jag drog igång, men sen har jag experimenterat vilt.
Ovanstående fruktläder är gjort på ca 1 liter röda vinbär som jag pureade i min NutriBullet med två nävar russin för att bryta av det syrliga en liten smula. När smeten verkar tillräckligt jämn och tjock, så hällde jag ut den jämnt på en plåt med bakplåtspapper, ca 3 mm tjockt lager. In i ugn på femtio grader, med luckan lite öppen så fukten kan rymma. Om du står ut med fläktljudet är varmluftsugn att föredra. När det inte längre fastnar på fingret och känns ”torrt” är det klart. Det kan ta ett bra tag innan dess, så bli inte förskräckt om det inte verkar hända något de första timmarna. När jag bedömer att det är klart drar jag loss lädret från bakplåtspappret, rullar ihop och klipper i lagom storlek. Förvarar i burk i kylen.
Det smakar som syrliga vingummi, ärligt talat, men innehåller endast två ingredienser. Snacka om win på den!
Kraschen!
Läste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.
Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.
På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!
HERO - the coach 