Kategoriarkiv: Kultur

A Symphony of Energy

Publicerad den av
3

Spontaneously throughout the Summit for Human Potential Realisation, a Symphony of Energy has come into being. Not once. Not twice. Many times. All Symphonies totally unique, never to be repeated again.

Someone starts to hum. Or sing. Or ding a spoon against a glass. A clap of hands, the stomp of a foot. One by one, souls join in. Adding their own tune, tone, rhythm, movement to the symphony. Expanding it. Turning it into something more, something else. Transforming it. Enriching it. There are no rights or wrong, there just is, what is. Nothing more. Nothing else. And yet, in the moment of collective cocreation of a Symphony of Energy, there is everything. The entire universe condenses into the space opening up to it, held within the dancing humming singing clapping energy, like a group of young children happily bouncing about on a flowering field in summer, laughing, skipping, doing cart-wheels and clapping hands, peals of laughter and excited shouts of joy filling the air waves.

Sorry, too busy living, no time to pose for you.

”Sorry, too busy living life to pose for you, and by the way I see my friend over there!”, said the Peacock, dancing away on the castle grounds.

It’s one of the strongest sensations I bring with me as I head home after the close of the summit, this amazing feeling of co-creating a symphony of energy together with others. Amazing.

All made possible out of the generosity and willingness of individuals to surrender, collectively, to what wants to happen, in the here and the now. To dance and play, to live, to love, to be.

I’m sitting here writing this, remembering, feeling the Symphony of Energy within me, the memory resided in me, fully, in Body, Mind and Soul alike. Tears well up in my eyes, gratitude pulses through me. The feeling that comes to me, strongly, enforcing its message, shouting out loud, proud and happy.

The massage is clear. As I take it in, I know it to be true, and my gratitude multiplies:

I live.

In need of stillness

Publicerad den av
3

Second full (and also the last) day of the Summit for Human Potential Realization is coming to a close and I am in need of stillness.Vanessa Jane Smith of Crafting Connection has been the visual facilitator throughout the summit and as always, it’s absolutely amazing having someone of her ability and talent capturing the words, feelings and energies of what is happening and turning it into something visual. And beautiful!

Right now, after 2,5 days of intense experiences and emotions, I feel an urge to do just what this little figure (drawn by Vanessa on day 1, a small sample of her artistry) is doing. Sitting on a beach, overlooking the faraway mountains, contemplating life, reflecting, integrating, being in the stillness. Know that feeling?

Podcast 38/52 – Stillness

Publicerad den av
1

I remember the first time I came across Pico Iyer. He gave a TED Talk on The Art of Stillness that captivated me. His words, his way of showing up in the world, his message. All captivating, and performed in such a way, that something opened up within me.

Stillness was never a word I used to describe myself. Before. Perhaps I’ve been more still in a bodily manner, but definitely not mentally. Mental chatter, constant, busy busy, chatting away at all times. Never knowing how to shut it up, or to stop paying attention to it. Never a still moment. Almost.

Now. I revere the stillness that I find, now and again, often on a daily basis. Meditating for instance. But also in micro moments throughout the day, discovering something beautiful, sensing a smell, or a sound, or even the absence of sound. Captivated, for just a microsecond, as if time stops, ceases to exist, like pressing a pause-button.

Pico Iyer also had a conversation with Krista Tippett, On Being, on the Art of Stillness, and I thought it would be an excellent companion to the reflections on being aware, that have dominated the blog this week. Pico Iyer travels the world, and then travels within his inner world, deciphering the first kind of travels through the second. In a sense, becoming more aware of what goes on outside, by a raised awareness of what goes on inside. travel to be moved

This is what my life journey have started to feel like, a travel, a journey of discovery, of expansion as well as stabilization, of awareness. And the more I travel, roaming the landscape and continents within, the more I am moved by moments of pure presence, in me, as well as outside of me.

Today I will be traveling, and Pico is spot on. I am not traveling for the sake of moving around, I am traveling with the hope of being moved. And I know I will be.

Why do you travel?

 

Podcast 37/52 – mindblowing podcast on intelligence

Publicerad den av
Svara

Oh. Perhaps you are getting fed up with the podcast tips I’m providing every Sunday. It’s almost solely Good Life Project or On Being that I’ve featured lately. But heck, those two shows are simply so good. Honestly, if you have yet to actually click on one of the links I’m inserting into these podcast tip blog posts, you really should give it a go.

And, yeah, of course, you’ve probably guessed by now that I’m gonna write about one of these shows today as well. And you’re right. I will. You see, I’ve been listening over and over to an extremely fascinating conversation between Krista Tippett and educator Mike Rose on the intelligence present in all kinds of work.

Mindblowing. Mike describes the intelligence of a waitress, and made me realize what a fenomenal memory many waitresses have. The intelligence of a plumber, who perhaps works in limited surroundings, making it impossible to actually see with his or her eyes what the issue is, but through the help of probing fingers and an ability to paint an internal picture, can solve it. There’s beauty and, indeed, intelligence in all the millions of different work activities that goes on, through out the day and night, all over the world.

MindblowingI’m even fascinated by my fascination over this! And I’ve got a treat saved up for myself as well. There’s an unedited version of their conversation that I’ve yet to listen to. Oh goodie!

Anyway, check it out, and please pay extra attention the last 10-15 minutes of the episode, as Mike and Krista then touch upon a topic very close to my heart, that of the purpose of education, of learning, of schooling. I usually twitterify the question as #WhySchool, and, guess how happy I got when I heard Mike speak about why he thinks it’s so important to be very clear about the purpose of schooling and education. Oh, and if you want to, please let me know what pops up for you as you listen to this episode. Id love to hear your thoughts on the topics raised in this show. Ok?

Det vänder. Nu.

Publicerad den av
6

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?

Podcast 36/52 – Be a better person

Publicerad den av
2

Wanna make better stuff? Be a better person, Jonathan Fields says at the beginning of this weeks podcast tip of the Good Life Project (yet again a tip from GLP. Actually this is the third in a row – so if you haven’t listened to an episode yet, just do. They a_r_e really good, most of them!).

BoldomaticPost_Wanna-make-better-stuff-Be-a

Now, this is a Good Life Riff, meaning it’s only about five minutes long. Still. It’s worth listening to, and it sure puts a spin on things for me. Jonathan tells a story about guitars and guitar-makers in the riff, and says ”You can’t keep your personality outside of the work”. It’s said about handmade guitars, but does it stop there? Isn’t that true for all work done by a human being?

 

 

Ömsom sol, ömsom regn

Publicerad den av
2

En dag fylld av både solsken och regn, så mitt nyinköpta regnställ från Clas Ohlson kom sannerligen till användning bums!

regn och solFikat med finaste Wivan ❤ som flyger på nya äventyr imorgon, gått på fotbollsmatch mellan FC Rosengård mot KIF Örebro DFF på Malmö IP (2-1 till hemmalaget) tillsammans med maken, åt därefter kvällsmat med densamme på Noodlemarket på Triangeln, innan han tog sig till Sir Toby’s för att se Sverige-Ryssland-matchen och jag cyklade (i regn och regnställ) till Entré för att gå på bio. Solo. Osäker på om jag någonsin gått på bio ensam förut. Kanske möjligen någon gång. Förunderligt!

Såg Insidan ut av Disney/Pixar. Lite gullig. Och på sätt och vis visar den precis som det är, tror jag. I skallen våra alltså. Bortsett från att det är bra många fler än fem känslor som ”slåss om kontrollbordet” så klart. Och med den väsentliga skillnaden att det inte bara är känslorna som kan titta på mig via sin storbildsskärm, jag kan dessutom titta på dem samtidigt. Och det sistnämnda är faktiskt något av det största jag kommit till insikt om. Jag upplever det jag upplever, men kan samtidigt bevittna mig själv under upplevelsen.

Tvetydigt, och kanske lite svårt att förstå. Har du läst Eckhart Tolles beskrivning av sitt aha-ögonblick, så vet du kanske vad jag menar? Just nu gäspar jag dock stort så jag tänker inte ens försöka ge mig in på att försöka förklara hur jag egentligen menar. En annan dag kantänka?

 

Podcast 35/52 – the big questions

Publicerad den av
Svara

harvestListened to Good Life Project with Jonathan Fields in conversation with Dale Partridge when I was out picking wild plums, blackberries, dewberries and hazelnuts in the recreational area just across the street from my home. Dale and Jonathan proved to be great companions for my harvest walk, and once more, once it finished I had the urge to press play and start all over again.

There are so many questions one can ask oneself, on the life we lead. Questions that Dale and Jonathan ask and talk about in this episode. Big questions, that might actually be the common thread of most of the podcasts I share here. I like listening to podcasts that make me question e-v-e-r-y-t-h-i-n-g about life, in general and specifically about my own life. Questions of happiness, relationships, health, and what is really important to us. Questions that perhaps were impossible for the average Joe and Jane to ask for most of humanity, but that a huge number of people can ask themselves in the times we live right now. Not all, unfortunately, since there are many who suffer from famine, from inequalities, from war and terror. But let’s face it – if you are reading this, you’re almost certainly a part of the millions that can ask these questions. Question is – are you?

The Forecaster

Publicerad den av
Svara

So I watched the DOX documentary ArmstrongThe Forecaster this week (available another 18 days on SVT Play for you swedes out there). First half fairly technical with regards to financial strategies and transactions, zooming way above my understanding of the financial world.

But still. A must-see.
Not because I know what he says is true. Not because I am in any way capable of judging the trustworthiness of his model. I have no clue as to his pi-model and whether or not it really works the way this documentary depicts it…. But it sure makes me think. It’s as if we live false lives. Lives where we have lost all sense of value and worth, and what is really important is so far off into the horizon we cannot even see it. BoldomaticPost_We-are-graced-with-idiots-Mar

It reminds me of the podcast where Dov Seidman, in the final Q&A if my memory serves me right, says that it’s up to us: We, the voters, have to stop listening to politicians that speak in short-term goals, and listen to, and elect, those with a longer vision. His example is JFK with his famous goal of ”we’re gonna put a man on the moon within the next decade”. JFK planned for something to be accomplished after his possible two terms as president of the USA.

When did you last hear a politician, prime minister, president, declare a (worthy) goal 10-20-50-100 years on? How often does it happen? Do they put action to their words? And even more important, because I can do naught but change what I do: Do I put action to my words?

Visa er kärlek, Malmö!

Publicerad den av
Svara

Så här med 1,5 dygns distans till upplevelsen på Swedbank Stadion i Malmö då MFF tog sig till Champions League genom att spela 2-0 mot Celtic (när de behövde vinna med ett mål för att säkra avancemang), så är det främst två saker som sticker ut:

  1. Stämningen. Hjärtklappningen. Glädjen i att se så många ställa sig bakom sitt lag och fullkomligt lyfta fram dem, med sång och klapp, trummor och hejarop. Riktigt riktigt härligt att stå mitt i det där, som en urkraft som väller över mig. Och vet du – inte en bengal i sikte (förrän när vi efter matchen utanför gick mot våra cyklar, då sprakade det till när någon tände på en bengal…), och stämningen blev inte ett uns sämre pga avsaknaden av dem!
    MFF Celtic
  2. Kärleken, se 1. Och dess motsats, hatet. Kanske för starkt ord att använda, men ärligt talat, varför möta motståndarna med burop och visslingar när de kliver in på plan? Att vilja heja fram sitt eget lag, det är jag helt med på, men måste man möta motståndarlaget med hån för det? Om man inte förmår heja på motståndarlaget, och det kan jag köpa, varför inte visa dem respekt åtminstone? Hån, hat, förnedring. Vi är större än så. Både som individer och som grupp. Vi kan bättre. MFFs klack är känd för att i stort vara en positiv kraft, som peppar (egna laget) snarare än trycker ned (motståndarlaget), och det är verkligen något att arbeta vidare på.
    MFF Celtic twitter

Genom att visa kärlek och hålla fokus där, skapas den våg av kärlek och kämparanda som lyfter MFFs spelare och får dem att vilja göra sitt allra yttersta. Och är man intresserad av fotboll är det ju det man vill, eller hur?