Månadsarkiv: april 2017

#blogg100 – I morgon ta spjärn.

Publicerad den av
7

Det är en udda bok, Någonstans finns viljan. Udda i det oerhört medvetna och vackert sammansatta och täta språket. I upplägget, en slags dokumentär uppblandad med filosofiska diskussioner, samtidigt skriven i en jag-form som bjuder in mig till något som redan finns inom mig. Tycker om.

”En vilja utan fäste idag kan i morgon ta spjärn; den kan bli starkare och stämma med det inre och det yttre. Det kräver emellertid att medvetenheten redan finns. 

Detta har jag nu äntligen lärt.”

När insikten slår till, eller smyger sig på – spelar ingen roll vilket – så sker just det. Att viljan tar spjärn. Helt plötsligt så bara finns det något där, något som – om jag låter det – bär ett frö till att ställa livet på sin spets. Vissa insikter innebär snarast små kursjusteringar, och de är lika välkomna de. Men de där som är lätta att sätta fingret på, att komma ihåg, att berätta om, är ofta – för min del åtminstone – av den andra typen. Av ställa-livet-på-sin-spets-typen.

Kan vara skrämmande. Om jag inte vill, inte är redo för livsomställningar av sällan skådat slag, om min anknytning till berättelsen jag levt innan är alltför stark och jag räds vad som kommer ske om jag släpper taget om det jag trott mig vara genom berättelsen jag definierat mig genom, för att kunna börja något nytt.

Kan också vara enormt befriande, förlösande. Helt plötsligt blir livet förståeligt, ses i ett klarare sken, pusselbitar som faller på plats och bilden framträder, tydligt och komplett.

Om medvetenheten finns… skriver Lennart Strandberg. Medvetenheten kring vad, som för mig, är förståelsen för livet. Hur det fungerar. Och varför. Vilka de ingående komponenterna är, hur de samspelar och vad de och det betyder för mig och livet jag lever. Medvetenheten som säger mig, att förmågan till insikt är av vikt. Att det är själva förmågan – att vi i vilken stund som helst, kan komma till insikt – som är avgörande. Av mycket större vikt än insikterna i sig. För de kommer. Och det är det mest fantastiska med att vara människa. Att vi kan komma till insikt. 

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 42 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Ta hand om de sköra.

Publicerad den av
7

”Ta hand om de sköra när de är det.”

Så säger Larry Leksell. En man jag aldrig hört talas om innan jag plockade upp boken Någonstans finns viljan.

I en mening, med nio – mestadels väldigt korta – ord, ger herr Leksell mig en ledstjärna. Så enkelt. Ta hand om de sköra när de är det. Inte innan. Inte efter. Inte locka till inlärd hjälplöshet, utan utifrån behoven i stunden, precis här och nu, givet vad jag förmår.

Var det inte precis vad #openstockholm visade i fredags?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 40 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Glöm inte saven.

Publicerad den av
2

Efter Born to run plockade jag fram en bok jag fick i gåva för ett år sedan, eller två, av dess redaktör. Någonstans finns viljan, av Lennart Strandberg. Vackert språk, intressant ämne, och redan i förordet gnistrande stjärnstoff som låter mina tankar fara vida omkring.

De två första styckena i Karin Boyes bikt Unga viljor viner (ur För trädets skull, 1935) minner mig om händelsen i Stockholm, och när jag söker på nätet får jag läsa den i sin helhet:

”Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång

emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
”Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.”

Måhända finner du, liksom jag,
både vila och förståelse,
förtvivlan och hopp, i dessa rader.
Och jag ber dig, vad du än gör idag, var du än befinner dig: glöm inte saven.

❤

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 39 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Sök och du skall finna.

Publicerad den av
3

Häromkvällen tittade jag på Sök och du skall finna på SVTPlay.

Hur ska jag beskriva programmet?
Kanske som en av film ackompanjerad och förgylld podcast, som en förlängd arm till tre av mina favorit podcast-serier: Människan och maskinen, Kunskapens Träd, och Myter & Mysterier. Framför allt de två serierna sistnämnda har jag lyssnat på om och om igen. Per Johansson och Eric Schüldt har gjort mig sällskap mången timme, i trädgård, på cykel, med stickning i hand och ute på långsamma plockarpromenader på Bulltofta.

Igenkänningen hög, efter alla dessa timmar i sällskap med de två, men också glädjen och uppskattningen. I Sök och du skall finna blir de än tydligare, talar klarspråk, säger det som ofta nosats på, men inte så ofta uttalats så uttryckligt som i filmen.

”Tanke skapar världen och säger ‘det var inte jag’.”
Så säger David Bohm, och sammanfattar på sätt och vis Sök och du skall finna i en kort mening.
Uppdelningen i en inre och en yttre värld.
Alltings ursprung. I det inre.
Hur mätbarhetskulten lett moderna människan på villospår…. samtidigt som fantasins kraft måhända tar större plats i våra dagliga liv än någonsin tidigare.

Kopplingen till det som Bortom tanke i stor utsträckning handlar om, är för mig tydlig. Och betryggande på något vis. Jag förvånas inte av Pers slutsatser, utan de landar inom mig, tryggt omhuldade av hela mitt jag – av både mitt lilla stora j/Jag. Känslan av att pusselbitarna trillar på plats, för allt fler människor, som förmår vara öppna, för det som utgör så stor del av att vara människa, och därmed förmår leva. Hela livet. Hela människan.

”Tanke skapar världen och säger ‘det var inte jag’.”
Tjusningen ligger i insikten att jag inte behöver lyssna till det som sägs.
För tanke skapar världen.
Punkt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 37 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Förfluten version av mig.

Publicerad den av
6

Patrik ställer en fråga i boken Bortom tanke som jag inte vet hur jag ska kunna besvara: ”Vem är du om du inte får titta i dina minnen?”

Han fortsätter och säger precis det som jag känner, inombords, när jag försöker besvara frågan:
”Prova att ställa dig den frågan och lägg märkt till hur svårt det är att svara på – hur lätt det är att börja beskriva sig själv ur en förfluten version av sig själv.”

Tafatt angriper jag frågan vem jag är om jag inte får titta i mina minnen… och världen blir till ett gungfly. Världen som jag känner den, där så mycket baserar sig på allt jag har i bagaget.

Just nu. Det är dithän frågan pekar mig.
Just nu… är jag en 44-årig kvinna, som sitter i min säng och skriver, efter en skönt långsam morgon, med Headspace, ett par kapitel ur boken Born to run, med utsikt över trädtoppar och skorstenen på grannhuset.

Men vad säger det liksom?
Inte ett dyft.

Han säger dock inte att jag inte får titta framåt.
Så… jag är också en 44-årig kvinna som idag ska på tre projektmöten av olika karaktär, alla inom ramen för det projekt i läkemedelsbranschen jag arbetat med de senaste fyra åren….

App app app!! Där kom ju det förflutna ikapp mig trots allt. *sudda sudda*

Hm.
Det här är inte lätt.
Tankespjärn av högsta rang, så här en tisdagmorgon då sopbilen bullrar på gatan utanför mitt hus. Då katten högljutt jamat Släpp ut mig, barnen vaknat och tagit sig till skolan efter ett par sömndruckna God morgon, och grannarnas träd blommar vitt och fyller ut hela utsikten utanför mitt ena sovrumsfönster.

Vem är jag om jag inte får titta i mina minnen?
Jag vet faktiskt inte.

Den jag är, det jag gör.
Där är jag ju. I det. Varandet och görandet.
Men i ögonblicket Nu så får det ju bara plats en pytteliten del av allt varande och görande som jag har kapacitet till, allt som ryms inom mig. Hur förmedlar jag det, utan att titta till det som varit?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 35 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att ha någon annans svar.

Publicerad den av
1

”Att falla för frestelsen att tro att jag kan ha någon annans svar, kan i värsta fall betyda att den som frågar berövas möjligheten att själv erfara sitt svar. Därför blir en av de väsentligaste uppgifterna för mig som har ansvar att uppmärksamt värna det fria området från slutgiltiga svar. En sådan uppmärksamhet ska inte minst riktas mot min egen önskan att få det avgörande ordet. Förmår jag detta kan detta innebära att man kommer i ett nytt förhållande till själva frågandet.”

Ojojoj, vilken liten guldgruva det där stycket visade sig vara. Igenkänning en masse, ja gisses så mycket igenkänning. Av den där typen som gör att jag ålar mig lite som en mask på kroken; obekvämt, vill definitivt vara någon annanstans, var som helst utom just här.

I att tro att jag har svaret, som definitivt kommer göra all skillnad för dig. Svaret, som jag besitter, som gör att du inte ens behöver lyssna vidare efter ditt eget svar. Ju mer jag lär mig om mig själv, och om människan, om coaching, lyssnandets konst, och kraften i tystnad, desto mindre benägen är jag dock i tron att jag har – och har rätten att förmedla – någon annans svar.

Och önskan att få det avgörande ordet…. mmm. Hög igenkänning på den med. *suck*

Den önskan dyker upp. Igen och igen. Å andra sidan får jag syn på det, igen och igen, och – tror jag åtminstone – så händer det allt oftare att jag faktiskt inte trillar i fällan att vilja få sista ordet. Tycker det är lättare när det gäller icke närstående personer, av någon anledning. I jobbsituationer är det inte alls lika svårt att bara släppa taget, låta det bli som det blir, utan att känna det där behovet att trycka till, genom att leverera något dräpande, eller bara grymt definitivt, som en sista mening, en sorti som effektivt tystar allt och alla runtomkring. Och det är ju paradoxalt, för det är ju egentligen så att jag allra helst i n t e vill trycka till nära och kära (ja, ingen egentligen, så klart..). Och ändå är det där det kan vara som svårast. Hur kommer det sig?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 33 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – När förståelsen förändrar oss.

Publicerad den av
2

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Tänk på den där meningen. Verkligen gå på djupet. Vad säger den? Stämmer det? Kan det verkligen vara så? Är det inte lite väl enkelt? Eller för svårt kanske?

Det är när förståelsen förändrar oss.
Testa och se om det stämmer, ta lite vanliga vardagliga ”sanningar” som florerar.
Jag vet att det är bra att röra på mig. Rör jag tillräckligt mycket på mig för det?
Jag vet att det är bra att äta sunt, inte för mycket, inte för lite, inte för ensidigt. Äter jag sunt för det?
Jag vet att det inte är bra att röka. Har jag slutat röka för det?
Jag vet att det inte är bra att flyga med tanke på klimathotet. Har jag slutat, eller dragit ner på mitt flygande för det?
Jag vet att det är bra att återvinna konservburkar och tidningar, glödlampor och inte minst batterier. Gör jag det, fullt ut, för det?

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Slut efter den dagliga morgon-Sjuan

För egen del så stämmer det. Jag kan se hur vissa saker har skiftat i mitt liv, från en intellektuell förståelse, till en faktisk, levd och upplevd förståelse. Som dessutom, i de allra flesta fall (alla?) inte är tillnärmelsevis så jobbigt som det är att vara fast i ”förstadiet”, då jag vet allt jag borde, skulle, måste, men likförbannat inte lyckas förmå mig till alla dessa borden, skullen och måsten.

Så hur sker skiftet då?
Ja, däri ligger kanske utmaningen?
Och precis som med det mesta, så är det sant att skiftet sker när det sker. När insikten slår in. När beslutet fattas, och världen upplevs från en annan utgångspunkt, där det som tidigare var, liksom bara löses upp, som dimma. Och ju mer jag ”gör” för att putta mig själv över från ett paradigm till ett annat, desto mer sätter jag mig själv i vägen för det som kommer att ske. När det sker. Helt av sig själv.

Har du, liksom jag, upplevt denna typen av paradigmskifte inom dig själv, som gör att världen helt plötsligt ter sig helt annorlunda, och det är svårt att ens förstå att man nånsin upplevt den på ett annat vis?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 32 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.