Idag framträdde Zara Larsson på Stora Scenen på Malmöfestivalens avslutande kväll.

”Men så gulligt, där är en kille där borta [och så pekade hon ut i publikhavet] som tog med sig tomater. Tänk så fint. Han har gjort sig sånt besvär, gått till butiken och handlat tomater, kommit hit, ställt sig bland publiken, bara för att kunna kasta tomat på mig.”

Vad är det som gör att människan dras till att uppehålla sig vid sådant som man inte tycker om, som man irriterar sig på, blir förbannad över, avskyr? Varför väljer man det, istället för att djupdyka i något som man älskar, något fascinerande och intressant, sådant som gör att man mår bra i hela kroppen och knoppen? Hur mycket energi går åt till det förstnämnda, som skulle kunna göra gott i världen om det lades på det sistnämnda istället?
I’m at day 368 today, so I will just keep on going. One day at a time. And it’s interesting to do this, every day, because of my observations from day to day. Sometimes I am so tired, weak, my body heavy and almost immovable, making it feel very hard. Other days I am bouncing around, feeling light and strong, pushing myself and loving it. But I don’t do my seven-routine based on my daily mood. If I did, I would not be at a full year of daily seven’s, not even close! My daily seven-routine is done from another angle, from my desire to treat my body good, to give it a bit of a workout every day, stretching my muscles, getting my heart pumping, pushing my limits.
However, I will share one of the highlights of the day, namely
After lunch, the topic Derek mused on was: 
I truly enjoyed the conversation around hope, how it can be passive, being something I wish for, but honestly don’t take any steps to making it come true. And how it can be active, when I give it a bit more flesh, if I transform it into a vision, into something more than a simple wish.
There is just too much beauty, wonder, insight and laughter





