Idag framträdde Zara Larsson på Stora Scenen på Malmöfestivalens avslutande kväll.
I ett av mellansnacken sa hon:
”Men så gulligt, där är en kille där borta [och så pekade hon ut i publikhavet] som tog med sig tomater. Tänk så fint. Han har gjort sig sånt besvär, gått till butiken och handlat tomater, kommit hit, ställt sig bland publiken, bara för att kunna kasta tomat på mig.”
”Men så gulligt, där är en kille där borta [och så pekade hon ut i publikhavet] som tog med sig tomater. Tänk så fint. Han har gjort sig sånt besvär, gått till butiken och handlat tomater, kommit hit, ställt sig bland publiken, bara för att kunna kasta tomat på mig.”
Och det var ju ett bra sätt att rycka på axlarna, men samtidigt känns det så vansinnigt snurrigt. Varför skulle man få för sig att kasta tomater på någon? Och inte minst på en konsert, gratis, öppen för alla, och därmed också väldigt enkel att inte gå på, om man nu inte uppskattar Zara och/eller hennes åsikter -för det verkar vara åsikterna och frispråkigheten som gör att folk går igång?
Vad är det som gör att människan dras till att uppehålla sig vid sådant som man inte tycker om, som man irriterar sig på, blir förbannad över, avskyr? Varför väljer man det, istället för att djupdyka i något som man älskar, något fascinerande och intressant, sådant som gör att man mår bra i hela kroppen och knoppen? Hur mycket energi går åt till det förstnämnda, som skulle kunna göra gott i världen om det lades på det sistnämnda istället?
HERO - the coach 
Världen är knäpp.
Nej, jag ändrar mig – en del är riktigt dumma i huvudet (och då menar jag verkligen inte Zara Larsson).
Ja. Jag håller med dig!
Tack för ett mycket bra inlägg..
Håller med dig precis…