AnonymNätkärlek

Som en reaktion på näthatet, som belysts av Uppdrag Granskning, fick ett gäng om fem personer nog. Bestämde sig för att hatet inte ska få sprida sina mörka skuggor (på nätet), utan kärleken ska trumfa allt. Och de är på god väg!

På sidan anonymnatkarlek.se kan du välja mellan ett antal kärleksfulla meddelanden. När du valt en text som slår an en ton hos dig, fyller du i en epost-adress och trycker på SKICKA. Sen tar Anonym Nätkärlek automatiskt över arbetet. 🙂

Så här kan det se ut:

anonymnatkarlek.se

Jag blev väldigt glad över att läsa detta och gick bums in och skickade lite egen kärlek vidare. Testa – kanske du blir lika begiven på det som jag! Givetvis går det lika bra att skicka lite #nätkärlek utan att vara anonym också, du kan ju till exempel skicka ett mail, posta ett brev eller vykort, knappa in ett SMS eller lägga en hälsning på någons Facebooksida. Jag lovar – det gör gott!

Hur sprider du kärlek i världen?

Följsamhet

Jag skrev i helgen om att jag bett mina elever på en yrkeshögskola att skicka mig klipp som de skulle vilja dela, och fick ett fantastiskt dansklipp i mailen.

Detta klipp är från en Jack and Jill-tävling, vilket betyder att paret just lottats att bli danspartners och de vet inte heller vilken låt de ska dansa till. Håller med Karolina i hennes bedömning av det hela:

Lyssna på texten! Här krävs balans, smidighet, snabbtänkthet, uppmärksamhet på den andra. Maxad hjärngympa helt enkelt!

Jag har under mina lektioner haft hjärngympa med 30-40 minuters mellanrum, för att stimulera lärande under en halv dag, och just det snappade Karolina upp. Helt sanslöst att de kan vara så följsamma och samtidigt få det att se så fantastiskt bra ut! Improvisationsdans kan man ju kalla det för (skrev jag innan jag googlade det och insåg att det begreppet faktiskt existerar. Inte säker på att det avser just detta, men tror ni förstår benämningen ändå!).

Att de får det att se så enkelt ut, är för mig ett bevis på att detta är två mycket skickliga dansare, som verkligen behärskar detta område. Inte för inte som man brukar säga att det krävs en riktig expert för att få det att se enkelt ut. Börjar fundera över vad jag behärskar på detta vis, så att jag skulle kunna improvisera med sådan uppenbar lätthet. Får suga på den karamellen.

Inom vilket/vilka områden ser du på dig själv som en mästare?

#Nätkärlek

Som en konsekvens av människors tankar och känslor efter Uppdrag Gransknings omtalade Män som näthatar kvinnor (även kortversionen ger en bra bild av vad det handlar om) så reagerar bland annat bloggosfären, med en motreaktion som går under benämningen #nätkärlek. Även #Blogg100 skapar en egen tagg för detta, som benämns #Blogg100love. I FB-gruppen för #Blogg100-deltagare kom uppmaningen att sprida nedanstående bild, för att på det viset inspirera till kärlekshandlingen att meddela utsatta att vi är ofantligt många som står på deras sida och vill göra allt för att uppmuntra dem till att fortsätta arbeta, trots sin utsatthet:

Välj kärleken

Charlotte skriver bra om det hela, precis som en hel radänga andra bloggare – stort tack ska ni ha allesammans, för att ni så tydligt säger ifrån! För jag tror det är enda vägen fram om vi tillsammans ska kunna motverka sådana här hat-yttringar. Att vi pratar om det, att vi inte accepterar det, att vi säger ifrån. Och att vi gör det på Facebook, Twitter, i bloggkommentarer, artiklar, insändare, i fikasoffor och kring lunchbufféer, vid fredagsmyset och i skolorna. Överallt. Vi måste, precis som Jakob Mjöbring skriver, lysa upp dunkla gömmor och sprida ljuset, visa att vi inte vill ha en värld där det är ok för någon, oavsett uttrycksform, att hata på det där viset. För det är inte den framtid jag vill ha – och jag tror det är en överväldigande majoritet som håller med mig i det. Vad tror du? Vilken typ av samhälle vill du ha?

Hjärtat

Nu ska jag skriva ett mail till en journalist eller två med lite äkta uppskattning! Gör det du med! Fram för mer kärlek. Punkt.

Tankespjärn!

Vilket fantastiskt ord. Det kom till mig via en Twitterdialog om kravlöshet, vidare till ett inlägg som inspirerats av Helena von Schantz blogginlägg efter Anna Wahlgrens deltagande på Skavlan. På en kommentar från Anne-Marie Körling svarar Helena med det oerhört attraktiva begreppet tankespjärn.

Tankespjärn

Tankespjärn kommer bli mitt nya favoritord, jag lovar!

Jag riktigt känner hur min tanke växer och blir starkare när den får spjärna emot någons ord, eller någon annans handling. Jag får en inre bild av transformation när jag smakar på ordet tankespjärn, som en fjäril som kämpar för att ta sig ur en puppa.

Butterfly

Mina tankar tar mer och mer spjärn nuförtiden, eftersom jag inte bara läser, lyssnar & ser på andras ord & handlingar utan också väldigt aktivt deltar i en konversation – i såväl cyberrymd som köttvärld – för att skapa en hållbar framtid. När de tar spjärn så antingen stärks de eller försvagas. Under processen som sker, så transformerar mina tankar mig, i takt med att de växer, krymper, ändras, klonas och delas. Jag älskar det, så förändringsagent jag är!

Var tar dina tankar spjärn? Dela gärna med dig – kanske kan jag hitta nya fenomen att spjärna emot!

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Malplacerad?

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Mössan som sticker utFysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!

MAN

Håller en 2-dagars kurs i Kvalitets- & Miljösystem för el- & automationsingenjörer vid en yrkeshögskola, och jag har bland annat gett eleverna några videoklipp att titta på. Senast bad jag eleverna skicka mig klipp som de vill dela med sig av till mig, och fick bland annat följande:

Om det endast vore en rolig animering vore det ju sin sak, men det tragiska är ju att det är så här stora delar av mänskligheten behandlat och behandlar Moder Jord. Stort tack Viktor för denna länken!

Har tidigare skrivit om meningen med mitt liv, och det handlar om att göra ett positivt avtryck. Därmed även sagt att jag försöker undvika att lämna ett alltför stort negativt avtryck baserat på mitt leverne. Vann en tävling som Hjordnära ordnade i höstas på temat ”Lämna ditt bästa miljötips”. Mitt tips löd ungefär så här:

Inse att det du gör spelar roll, hur mycket eller lite du än gör. Om det så är att återvinna glas och tidningar, ha en kompost i trädgården, använda energilampor, köpa ekologisk mat och åka kollektivt eller cykla när det är görbart – så gör det, för varje liten del bidrar positivt. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något!

Det är så jag själv tänker. Tittar jag på hur jag lever idag, jämfört med för bara 10 år sedan så är det en stor skillnad. Gör mycket mer idag av ”de små tingen” som alla bidrar till en hållbar framtid. Och min livskvalitet har definitivt inte blivit sämre av det, utan tvärt om!

Vad gör du, för att bidra till en hållbar framtid?

Tiondel

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Effektiv barriär - som går att forcera

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001