Ibland springer tankarna iväg med mig, jag blir engagerad, upprörd, berörd och ibland också riktigt dränerad, frustrerad, irriterad. I en stund som den, då jag inte själv mäktar med att ta mig ur mina tankar och därmed känslor, så ber jag om hjälp. Jag räcker ut en hand och frågar om hjälp, stöd, uppbackning och uppmuntran, för att därigenom lättare och snabbare kunna ta mig tillbaka till tankar och känslor som gagnar mig.

Dessutom har jag sedan länge – tacka gudarna för det! – fått min inre domare att sluta banka på mig själv, inifrån. Och det gör stor skillnad ska du veta.

Jag ser det inte som ett tecken på svaghet att be om hjälp, utan snarast som en styrka. Ensam är inte starkast, och jag är tacksam över att jag har vävt en så stark väv av relationer som bär mig då jag ber om det, i ömsesidig visshet att det kommer ett tillfälle då det är ombytta roller.

Hur gör du när du fastnar i ett tankespår som gör dig olycklig?