Kategoriarkiv: 2015 #Blogg100

Vi letar i livet.

Publicerad den av
Svara
leta i livet

Klotter under SKYPE-samtalet.

Vi letar i livet, sa hon, över SKYPE. Och det slog an en sträng inom mig. Att leta i livet, så som jag hör det, handlar om att titta på helheten, hur det som sker i det yttre påverkar det inre, hur det som sker i det inre påverkar det yttre. Samspelet. Och hur man i det där, i dualiteten som hänger ihop, kan hitta ett centrum, ett origo, där de båda upplevelserna, det yttre och det inre, båda utgår från samma punkt. Alignment brukar man prata om på engelska, som handlar om att minska glappet mellan saker, här i förhållande till det inre och det yttre. Att vara i mitt centrum, när jag är med mig själv, i det inre, men också när jag är tillsammans med andra, i ett samspel.

Att leta i livet, påminner mig om att inte glömma bort att titta inåt. Det är lätt hänt. Ny bil. Nytt jobb. Flashig handväska. Lyxkryssning. Om jag bara får [lägg till valfritt ord] så kommer jag uppleva evig (som om något är evigt?) glädje, kärlek, uppskattning, njutning. Vi letar utanför oss. Jag med. Men mer sällan än tidigare. Allt mer inser jag vikten av att leta i livet, i mitt liv, i mitt inre liv, snarare än bland det utanpåliggande. För om stommen är rutten spelar det ingen roll hur tjusig fasad jag lägger på.

Att leta i livet påminner mig om att gå till roten, snarare än ägna mig åt symptomlindring.

Vad hör du i det – att leta i livet?

Detta blogginlägg, nummer 90 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

 

Var bor du?

Publicerad den av
Svara

En udda dag, riktigt fin, med ett möte som jag kommer minnas lång tid framöver. Känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att vika dagen åt det som dök upp. Åt att jag fick vara en kugge i maskineriet, tillsammans med en annan själ.

Nu lider dagen mot sitt slut, och har detta blogginlägg att publicera innan jag går till sängs.

nemihafiz

Nemi kliver fram i mitt sinne (från min Evernote, där jag bland annat samlar inspiration till blogginlägg), inspirerad av Hafiz, om vikten av att använda orden med vaksamhet, för de skapar huset du bor i. Under de senaste åren har jag blivit väldigt medveten om det där, och väljer mina ord med mycket större noggrannhet än tidigare. Tack vare det har mitt hus förändrats, och blir allt mer ett hus skapt av mitt medvetna jag, precis så som jag vill att det ska se ut, snarare än att jag omedvetet skapar det och är missnöjd med dess form. Så upplevde jag mitt liv tidigare. För huset är ju bara en metafor för livet.

Hur ser ditt hus ut?

Kraftinjektion?

Publicerad den av
Svara

Det är en ganska ny upplevelse för mig att låta livet levas genom mig, snarare än att försöka bestämma hur livet ska levas. Kryptiskt kanske? Jag menar så här: tidigare har jag försökt styra, ha koll på, kontrollera och överlag själv skapa mitt liv. Och med handen på hjärtat så har det gått ganska bra, generellt sett, men skillnaden mot att försöka vara öppen för det som vill hända i stunden, snarare än att själv bestämma vad som ska ske i stunden, är stor, riktigt stor. Men kanske det bara märks på insidan? Kanske det bara är min upplevelse av mitt liv som förändrats? Jag vet inte jag.

Men jag vet att det händer massa intressanta och udda saker som jag inte känner igen sedan tidigare. Till exempel satt jag på ett fik för ett jobbmöte för ett par veckor sen, då Stellan Nordahl ringde. Han frågade vad jag sysslade med, berättade det varpå han frågade om jag inte ville fortsätta fika på Kvadrats kontor, där han och några andra satt och jobbade och hade kommit på att ta kontakt med mig. Jomenvisst, sa jag, avslutade mitt möte och tog mig därefter bort till Kvadrat.

Väl där berättade Stellan, Annhild, Stefan och Johan om Ny kraft i skolan, en kraftfull inspirationsdag för lärare och skolledare. Vi fortsatte snacka lite grann och ett tu tre frågade Stellan om jag inte kunde moderera dagarna. Jomenvisst, sa jag, och sen fortsatte vi planera.

Ledarlyftet-grupp1

Där ett exempel på det jag menar, att låta livet levas genom mig, för jag lovar att jag inte kunnat planera den dagen på det viset! Så nu har jag ett spännande uppdrag framför mig, med en för mig ny utmaning och intressanta människor att lära känna.

Om dagen lockar dig, så anmäler du dig. Då ses vi snart, vilket jag ser fram emot. Dessutom vore jag väldigt tacksam om du sprider informationen vidare till andra du känner inom skolvärlden. För en kraftinjektion innan sommarlovet kan väl sitta bra?

Love. Is.

Publicerad den av
Svara

Love has no labels:

It’s been a while since I watched this the first time. So I just watched it again. And tears fall from my eyes. Because love is. No labels. No bias. It’s pure.

And still – sometimes I catch myself putting labels on love. Judging some relationships as being more true and hence worthy of admiration, and some relationships as less worthy, trying to figure out how it’s possible for love to exist in such circumstances.

That’s on of my biases on love. And I am glad I see it. Because awareness is a great first step towards getting rid of them.

Where does your bias concerning love lie?

Lost my run streak

Publicerad den av
2

Woke up, got my IPhone, and opened the Headspace app. Clicked on a 10 minute unguided meditation but it just froze, nothing really happened, the meditation wouldn’t download. Restarted the app, same thing, so I told myself I’ll do a ”meditation by bike” instead, as I had roughly an hour’s worth of bike riding to look forward to later that day.

Then I woke up again. The next morning. And realized I never did do my ”meditation by bike” and hence, I lost my run streak. I was up to 278 days in a row… and just realized I’d dropped down to zero again. headspaceAnd just as when my blog-every-day-in-a-row-streak was shot after blogging for almost a year without fail in October 2013, I just observed the fact that my run streak was gone. No chastising myself, no telling myself how incredibly stupid and forgetful I was, no moans of regret wishing that it hadn’t happened. Nothing of the sort. Just accepting the fact that I was down to zero, and being ok and absolutely at peace with it.

Because it is ok. The world hasn’t gone to pieces in the days since, and the only action I took was to meditate, when I’d woken up, and I’ve been doing it every day since, just like I was doing before the day I missed it. Can you imagine the amount of heartache and miserable denigrating self-talk I could have saved myself over the years if I had learned this at an earlier stage in my life?

 

Podcast 21/52 – Failure is your friend

Publicerad den av
Svara

I’ve had a lot of thoughts and conversations centered around the concept of failures, what it is, what it isn’t, why it affects us so much, and how we should look at it in order not to let fear of failure paralyze us. Hence, when I stumbled upon a new (for me) podcast, Freakonomics Radio, featuring an episode entitled Failure is your friend, they had me hooked already.

BoldomaticPost_The-quicker-you-fail-the-moreI haven’t even read the Freakonomics books, but I think there’s one in the book shelf upstairs. After having listened to this episode and one more, I’m definitely picking up the books as well. Because I really like this. They had a fun and kindhearted questioning take on the subject, and seem to be like that overall, which I find very refreshing.

So, not only do I here give you a new podcast, which makes me very happy, since I’ve been a bit introverted lately, listening to the same-old-same-old, but also a subject that I really care a lot for. I also give you an episode which I think is a valuable listen for most everyone.

The fear of failure can be paralyzing, and it has certainly affected me (more in the past than now, luckily!) and many I see around me as well. And I have yet to see that fear of failure serve individuals or humanity at large. On the contrary, many are the things without which our society would not be the same, that are a direct result of people failing well, failing fast, and failing productively.

Are you served by how you relate to failure?

När stödet i skolan brister

Publicerad den av
1

På #anhörigriksdagen i Varberg deltog Barn i Behov och gjorde stort intryck på alla deltagare. Jag träffade Cilla och Jessica som anhörigriksdagens första dag höll ett föredrag. Ett föredrag som ruskade om och ledde till en strid kö till BiBs monter där de som var intresserade kunde kolla hur just deras egna kommuner stod sig i den datainsamling som Cilla skapat under idogt och ihärdigt arbete. Helt sanslöst egentligen att hon tagit fram ett material baserat på data som de flesta av kommunerna inte ens kunde svara på rakt av, utan fick sätta folk på att leta fram siffror och fakta i rapporter och system.

Och bäst av allt så filmades föredraget så du kan titta på det du med:

Om du tvekar på om det är värt dryga 35 minuter av ditt liv så kan du ju lyssna till vad Mikael 6 år säger:

Jag står här i korridoren för jag förstör för hela klassen.

Vi kan inte ha det så här längre, eller hur?

Learning and unlearning

Publicerad den av
2

This is the most fascinating proof of how knowledge differs from understanding:

So amazing to witness the moment when he learns/unlearns, and how it seems to just click in place, somehow. Absolutely mind boggling how he actually had to unlearn something which he’s known for decades in order to learn the new way to ride a bike. It took him much longer than I thought it would, at that, and comparing that to the experience of his son…. Wow!

And yeah, I am deliberately vague, and hope you get curious enough to actually press play on the video above. This really is something worth spending a few minutes on! Ok?

Vatten, lille vän!

Publicerad den av
Svara

Läste ett inlägg på Facebook av Naturskyddsföreningen med ett tips på hur man kan säkra att bin och andra av våra livsviktiga pollinerare får möjlighet att dricka vatten, vilket tydligen är en av de svårigheter som de små krypen stöter på i sin vardag. Inte så konstigt kanske, så lite vattendrag som finns kvar, rent generellt. Och bina behöver just grunda vattendrag, för att inte drunkna. 

 

Instruktion: Bivattnare

 
Jag läste det där och blev överlycklig, eftersom jag har en stor skål med sonens spelkulor i pannrummet i källaren. Han ville inte skänka bort dem, men använder dem inte längre. Men nu kom ett par handfull spelkulor till användning, och fatet som maken hittade ställd vid sidan av en av containrarna på vår lilla återvinningsstation (där det givetvis inte borde stått, eftersom det inte är en förpackning) var alldeles lagom grunt.

 

Bivattnare hos familjen Roth

 
Dessutom finns det lite andra väldigt enkla och smarta tips för att göra livet enklare för våra vänner pollinerarna. Bland annat att plantera blommor, inhemska helst, och att undvika att använda gifter i din täppa, oavsett om den består av en blomlåda på fönsterkarmen, en balkong eller stora trädgården. Vad mer kan man göra för att göra livet lite drägligare för pollinerande insekter?

From the deepest despair to the highest hope

Publicerad den av
4

Yesterday at the Innate Health conference a man by the name of Dicken Bettinger spoke. And how he spoke. Dicken shared a few stories, one of which related to a troubled teen, and that’s the one that got to me, real hard. A few minutes in on his sharing my eyes started to tear up and by the end I was sobbing, uncontrollably.  

From a place of opposing feelings; from the deepest despair, that we, ordinary people, can innocently be so cruel to each other, to the highest hope, that if you are listened to, by someone who has an understanding of the way the world actually works (inside out), your life can change in an instant.

Does that sound too easy? As if I look at turning from despair to hope with just a thought as something too lightheartedly?

I ensure you I don’t. But I think you just like I, have experienced at least once in your life, a change of heart, where you go from one state of mind to another, in the blink of an eye, in the time it takes to think one thought.

There’s a quote from Sydney Banks that describes this perfectly:

Everybody, everybody, is only one thought away from whatever you’re looking for, if you can find that one thought. And that one thought — do you know what it is? It’s a state of thoughtlessness, thoughtlessness from the little personal mind. This is why people meditate. The second your mind quietens down, what you call divine mind, spiritual mind, spiritual intelligence, spiritual knowledge, true knowledge — all the same thing in different names — comes into being. And you get what you call an insight, that is a sight from within, deep past your personal mind, and all of a sudden, your world changes. 

That’s where my hope lies. In the fact that a change of heart, a shifting of the way I see and experience the world, can happen in a heartbeat, born by the wisdom contained within one thought. That’s hopeful. And I rejoice at the fact that even though I realized the other day that I will not be coming to this type of conferences again (for now at least), I was there yesterday for an experience that shook me to the core. In the very best of ways, mind you, because I only stayed in despair for a short time. The hopefulness of it all takes over in me, and from there, beautiful things can happen. Because I know that anything is possible. That’s the message for me, after these three days at the Innate Health conference: look to and come from love and understanding. Then anything is possible. Anything. Even the seemingly impossible. Such as turning from a world of despair into a world of hope, all of a sudden. Hopeful isn’t it?