Visualiseringsövning

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Radartornet - hur ska jag kunna veta vad som komma skall?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.

Våga kasta loss

Fick en uppgift igår som består i att beskriva ett drömscenario, ur min personliga synvinkel. Ska bli roligt att kasta mig över uppgiften, men också utmanande eftersom jag har så mycket jag tycker och tänker i frågan.

En av de svåraste sakerna med denna uppgift är att kasta loss från det som finns idag. Strukturen. Systemet. Reglerna – både de uttalade och outtalade. Organisationen. Utövandet. Allt som sitter i väggarna. Alla förutfattade meningar.

Och häri ligger verkligen utmaningen. Att ifrågasätta det som är – för att försöka komma till kärnan av det hela. Att våga leka fritt i mitt huvud, i tanken och på papper. Kanske utan att jag har en aning om hur det är görbart i verkligheten. Just dit ska jag! Det är så jag utmanar på riktigt!

För att hitta essensen i mina tankar och idéer, behöver jag både känna mig själv väl, och vara villig att stretcha mina egna uppfattningar. Att ta mig till yttersta kanten av min egen förmåga att tänka fritt, det är dit jag ska.

Most of us won’t let ourselves believe something can happen unless we can see ahead of time how all the pieces are going to fit together. – Lynn Grabhorn

Jag möter detta argument dagligen. Människor som frågar hur min vision ska kunna förverkligas. Och jag svarar att jag har idéer men inget färdigt recept än. Och jag vill faktiskt inte ha det heller, för visionen, eller syftet, måste bli tydligare först. Måste först veta vad det är som ska byggas innan vi tillsammans bestämmer utseende på huset. Det kanske inte ens ska bli ett hus, vad vet väl vi!

Sia in i framtidenMen bara för att jag idag inte har en susning om hur någonting ska kunna åstadkommas betyder ju inte att jag inte åtminstone ska tänka tanken!

Idag ska jag tydliggöra min bild av framtiden, som för enkelhetens skull sätts till 2020. Till min hjälp tar jag en liten visualiseringsövning (dagens bonusinlägg). Jag ska beskriva ett framtida drömscenario, där jag försöker att inte begränsa mig utifrån mina 2013-kunskaper, eftersom jag helt saknar faktiska 2020-kunskaper och erfarenheter. Men jag kan beskriva ett 2020 i känslor. Och den bilden kan jag försöka rita lite tydligare. Faran med det är att jag begränsar min bild av framtiden, och det är jag försiktig med att göra. Men lite tydligare, det kan jag göra den. Och det ska jag göra.

Vad har du för bild av framtiden? Vilken känsla vill du omge dig med 2020?

Offerkoftan

På Twitter har jag och några andra fört en diskussion om offerkoftor. Vad är de, varför finns det, hur används de och vad är motsatsen. Intressant som alltid att delta i dessa dialoger där det finns oerhört mycket lärande, åtminstone för mig. Att ha 140 tecken på mig (mindre ju fler som deltar i den specifika konversationen, eftersom deras användarnamn då tar upp en del av dessa 140 tecken) gör att jag tvingas koka ner mina tankar till få ord. Utmaningen är att ändå få det förståeligt, och därav blir det ibland en liten följetång av tweets, som jag oftast binder samman med -> eller >.

När jag så idag läste följande stycke i en bok så mindes jag vår konversation igen:

20130325-121411.jpgTittar jag tillbaka på mitt liv så har jag varit ganska snabb att dra på mig offerkoftan.
Nån annans fel att jag tvingades flytta.
Nån annans fel att jag inte trivdes i nya staden.
Nån annans fel att jag var stressad på jobbet.
Nån annans fel att jag blev sur i ett förhållande.
Nån annans…. ja, ni förstår poängen va?

Jag ska inte säga att offerkoftan aldrig kommer på nuförtiden, men den gör det definitivt bra sällan, och under extremt korta stunder. Den passar mig inte längre, känns obekväm, dålig passform. Tidigare satt den som en smäck, men gud ske lov att jag vant mig av att dra den på mig vid minsta motgång.

I boken jag läste var det en av karaktärerna som bodde i sin offerkofta, och det är snarast så att jag har svårt att se hur jag, och andra, kan låta oss duperas så. Att leva sitt liv med ett filter för ögonen som förvränger verkligheten. Som gör att vi inte ser vare sig vår egen storhet eller våra rädslor. Där vi låter någon annan sätta sig i förarsätet. Det är ett förminskat liv, som jag inte önskar någon. Det är samtidigt ett liv som ställer krav på individen. Och jag både vet och förstår att vi av olika skäl inte alltid klarar av att sitta i förarsätet, med allt vad det innebär.

Vågbrytaren hjälper när stormen kommerAtt välja att inte dra på offerkoftan innebär för mig att jag tar mitt ansvar, att jag undviker att stoppa huvudet i sanden, att jag möter stormen när den kommer. Och det är ju det som är livet. Eller? Hur tänker du?

Cirkeln sluts

Låg och läste i sängen när jag slogs av en insikt.

En av de saker jag är mest ihärdig med vad gäller #skolvåren är att det inte finns ett sätt som är rätt sätt, utan det finns många olika sätt, som är bra för olika individer. Vi är alla olika och vi behöver därför olika saker för att växa och utvecklas.

Mindes jag tillbaka till min tid som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, i USA. Lincoln är en frikyrklig stad, kanske kan jämföras med Jönköping. Min värdfamilj var sjundedags adventister, om jag minns rätt (det är några år sen vid detta laget!). Jag var en sextonårig svensk tonårstjej fullt övertygad om att jag visste allt och att jag alltid hade rätt dessutom. Lätt kulturkrock vill jag lova.

En av de första kvällarna hamnade jag i en diskussion om religion med min värdfamilj, främst med värdmamman Janene. Jag hade läst eller lyssnat till Jonas Gardell på sommaren innan jag reste över Atlanten. Han pratade om religiösa som envist bedyrar att just deras gud är den enda sanna guden, och la till att det omöjligt kan stämma…

”…för tänk om då eskimåerna skulle ha rätt och Gud är en isbjörn. Hur förvånade alla andra skulle bli!”

Det där tog jag fasta vid, och min argumentation med min värdfamilj rörde sig kring det faktum att jag anser det helt ok att säga att min gud är rätt för mig, men inte att jag därmed har rätt att säga till någon annan att deras gud är fel. Det är bara annorlunda.

Dvs, det finns inte en gud som är rätt gud, det kan finnas många olika gudar, eller avsaknad av gudar för den delen, som är rätt för olika individer. Mångfald!

Cirkeln slutes

Och när jag insåg det, där jag låg och läste min bok, så var det som om cirkeln slöts. Tänk att jag som 16-åring, odrägligt självsäker och full av mig själv, ändock bergfast trodde på något som jag nu, ett kvarts sekel senare, tror lika fullt på:

Det finns inte ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt. Och ditt sätt. Och hens sätt.

Det finns andra som tror som jag, och de som tror som du osv. Och det är ok. Men vad ska det till för att vi ska acceptera olikheter, utan att värdera dem utifrån en påhittad rangordning? Vad ska det till för att vi ska kunna se att det verkligen finns olika sätt att nå samma mål, och att det är ok? Vad tror du?

(Och om ni undrade: Min värdpappa tog mig åt sidan dagen efter vår diskussion och sa nått i stil med:
”Du kanske ska tänka på vad du diskuterar med Janene, hon är inte van vid så frispråkiga tonåringar. Religion är ett känsligt ämne vet du.”.)

Vårtecken

Ja, vårtecken kan man få leta långt efter så här den 22 mars, när snön ligger vit ute och det småsnöar. Men solen skiner, fåglarna sjunger och under snötäcket finns knoppande växtkraft. Om det har jag själv skrivit och visat i bildform tidigare. För en vecka sen skrev min son följande blogginlägg:

Vårtecken enligt Mr BSå nog kommer våren – om det hyser jag inga tvivel alls!

Vad gäller gossens bloggande är det ganska roligt att iaktta hur han hantera det hela. För det första är det hans egen idé att blogga, han fick tjata en vecka eller två innan vi tog oss tid att tillsammans starta den. När den väl var igång frågade jag vad hans tankar är men bloggen. Den är i första hand till för nära och kära, och han har som uttalat mål att skriva ett par två-tre gånger per vecka. Och det gör han nästan, oftast på alldeles eget bevåg. Detta blogginlägg visste jag inte ens om att han filade på, utan det trillade in i min Reader.

Jag uppmuntrar båda barnens bloggande, eftersom jag kan se hur det kan gagna dem. Det ger också utrymme till diskussioner med dem om hur man ska tänka, vad kan/bör man lägga upp, vad är av intresse för andra osv. Sen ger det ju en vana vid lite reflektion, och ger träning i att formulera sig, försöka hålla en röd tråd, sätta rubrik osv. Dessutom tycker jag det är viktigt att barnen (och vi vuxna!) lär oss att bli producenter och inte bara konsumenter på nätet.

Bloggar du, eller dina barn? Hur går dina tankar i frågan producent och/eller konsument på nätet?

Rädslorna

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

#fskchatt

Det finns #skolchatt, #fskchatt (förskolechatt alltså) och #fpchatt (fritidspedagogikchatt) på Twitter, och vardera chatt har sin tid och dag. För att det ska ge något så bestäms ämne innan chatten inleds, och häromdagen gick det ut ett upprop om förslag på ämnen till förskolechatt. Jag svarade:

Förslag förskolechattEfter att vi bollat det där fram och tillbaka några gånger så blev det spikat. Så torsdagen den 21 mars kl 21 kommer ämnet på förskolechatt att vara just:

Ämne för förskolechatt 21 marsDet ska bli intressant att delta i #fskchatt på torsdag – jag hoppas även du vill delta! Är du intresserad av barn och ungdomars lärande och skolutveckling, så är Twitter ett ypperligt ställe att finnas på.

Jag lovade Fredrik Larsson att skriva några rader om vad jag egentligen menade när jag skrev detta, så här kommer det:

I nuläget ligger #skolvåren ständigt längst fram på hornhinnan för mig, och det är så klart ursprunget även till min fråga till #fskchatt. Tittar jag på förskolan som koncept så ser jag framför mig ett lärande där barns stjärnögon (för att använda Lou Rosslings uttryck) verkligen får gnistra i hög utsträckning. Det syns också i nedanstående klipp från Malmö Stad:

Frågorna i mig är många, bland annat följande:
Hur kan stjärnögonen fortsätta tindra och gnistra upp genom hela skolsystemet, ut i arbetslivet och aldrig släckas?
Hur kan förskolans gnistrande stjärnögon få fortleva och uppmuntras?
Vad är det med förskola som gör att barns nyfikenhet och upptäckarglädje inte bara får fortleva utan i hög grad uppmuntras och frodas?
Vad är den där essensen? Handlar det om att barnet är i fokus?
Och hur kan vi ta med essensen in i resten av skolsystemet?
Tindrande stjärnögon – vad kan de ge i ett högre perspektiv?
Hur kan det bidra till att hållbart lärande samhälle?

Hur tänker du?

Lyckan

Det är roligt med uppskattning. Men lyckas gör man för sig själv och med dem man tycker om.

Så sa Lars Winnerbäck i sitt första sommarprogram från den 7 juli 2000. Lyssna till de sista fem minuterna, hörvärt!

Han berättar hur folk säger till honom att han lyckats, och frågar hur det känns. Och vad är egentligen att lyckas? Är det att en massa människor vet vem man är? Att man sitter i morgonsoffor, eller figurerar på löpsedlar? Att man står på valbar plats till någon politisk position? Har 5000 vänner på Facebook och 10 000 Twitter-följare?

Tror du det finns människor som ”lyckats” med ovanstående, men som ändå inte känner sig lyckade? Det tror jag. Nä, det vet jag till och med.Here's nothing

Vad är egentligen lycka? Har Winnerbäck rätt?

Jag tror han är inne på något av vikt. Lycka är en känsla som kommer inifrån, som handlar om mig, inte om någon annan. Ska fundera lite mer kring detta, för jag hittar inte riktigt orden. Kan du hjälpa mig? Vad är lycka för dig?

Handlingskraft

Handlingskraft. Handling utförd med kraft? Kraftfull handling?

Oavsett vilket, så är det en god egenskap att besitta. Just nu samarbetar jag i #skolvåren med tre enormt handlingskraftiga människor, som imponerar på mig dagligen och stundligen.

Handlingskraften gör att vi inte fastnar i svårigheter och eventuella bekymmer, utan vi tar oss förbi, över, under, runt om. Dessutom kommer vi ut på andra sidan, stärkta av erfarenheten.

Snöblomman står pall

Som med det mesta kan det så klart bli för mycket av det goda ibland, men i stort umgås jag mycket hellre med handlingskraftiga människor än dess motsats (handlingsförlamade?). Detta val av umgänge gör dessutom att livet sällan stagnerar och blir tråkigt. 🙂

Vad är den största fördelen med handlingskraft, tycker du?

Lärdom

Kim Renée Coté skrev i en Facebook-grupp för coacher om att hon är en levande lärdom. Kim sa detta på engelska, och det gör sig så mycket bättre så:

I AM a Living Lesson – Kim Renée Coté

Jag läste detta och kände att det slog an en sträng i mig – för visst är var och en av oss unik i den lärdom och vishet vi tagit till oss. Och inte bara tagit till oss, utan som vi uttrycker, i ord och handling, i färg och form, beroende på uttrycksmedel. Jag är formad av de erfarenheter jag gått genom. De bildar basen som jag står på. De uttrycks i nuet, i ord och handling, i varande och görande.

Vad gäller framtiden består ju den bara av en hel radda nu staplade på varandra, som jag tror Micke Gunnarsson skrivit någonstans. Jag bygger alltså min framtid ett ögonblick i taget. Därför känns det viktigt att verkligen erkänna ”I AM a living lesson”, i nuets varande och görande.

I AM a Living Lesson

Vad tänker du när du ser ”I AM a living lesson”?
Slår det an en sträng i dig också?
Eller har du något annat citat som du vill dela med dig av?