Adventslyft nr 19 – Iaktta

iakttaAtt IAKTTA är något jag gjort hela mitt liv. Som barn var jag den som står utanför sandlådan och tittar på barnen som leker i sanden, på gungorna och klätterställningen. Visst har jag ibland varit i sanden och lekt själv, gungat på gungorna och klättrat i klätterställningen. Men det känns som jag iakttagit mer än deltagit.

I 120 dagar har jag använt mig av appen Headspace och dess meditationer. Och när jag reflekterar kring vad Headspace ger mig, så är det just en daglig stund att iaktta mig själv. Att få syn på stillheten i mitt inre. Eller dess motsats.

Andy som är min ciceron under meditationerna har uppmuntrat mig att känna efter vilken känsla (emotion), sinnesstämning (sensation) och intention jag har då jag inleder meditationen. Och det är fascinerande vad jag upptäcker. Ibland är det fullkomlig ro, ett lugn utan like. Ibland är det som det kryper myror i kroppen på mig, det gör närmast fysiskt ont att sitta stilla och lyssna inåt. Ibland är min intention väldigt tydlig, andra gånger närmast höljd i dimslöjor.

Oavsett vad jag känner och vilken sinnesstämning jag är, så lyssnar jag. Och upptäcker nått. Ibland svävar fokus iväg gång på gång, och när jag upptäcker det så återgår jag till att hålla fokus. Andra gånger är fokus där utan minsta utfransning i kanten. Ingendera är mer rätt eller fel än det andra, ingendera är bättre eller sämre. Det bara är, på det vis som stunden är. Den är. Rätt upp och ned. Och när jag upptäcker den, för att jag iakttar, så blir kraften i Nuet oerhört tydlig.

Iaktta –  jaga påminns om Headspace, appen som jag njuter av att använda dagligdags, då jag får syn på stillheten i mitt inre. Eller dess motsats. Oavsett vilket så iakttar jag det. Utan dömande.
Iaktta – vem eller vad tänker du på?

Ensam i sällskap

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.20140513-110902.jpg

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

20140513-110908.jpgJag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

 

 

Just idag är jag stark

Detta är en låt som Kenta sjunger, som gått mig förbi, tills för något år sedan då maken letade upp den på YouTube. Och det är jag glad för, för nu plockar jag fram den med jämna mellanrum och boostar mig själv med den.

Känslan i detta framförandet ger mig ståpäls. Det ger mig styrka.

Vad gör dig stark?

Berätta din historia!

Fick en fråga hur man ska tänka 20131024-130959.jpginför ett framträdande – och precis som Dennis Westerberg sa på #skolvåren:s #afkMalmö, så säger jag, att det viktigaste är att du berättar din historia! Inte min, utan din. Gör det utifrån dig själv, var äkta, och våga skapa känslor hos publiken. Dela din resa, både oops-händelser och aha-ögonblick. När du är äkta så spelar det mindre roll exakt vad du säger, och hur du säger det för det som åhörarna minns är känslan du väckte i dem.

Vad är din berättelse?

Dålig förlorare

I kvällningen spelas det sockminton (badminton med hemmagjord boll av en socka och ett hårband) över klädstrecket på Gula Hönan.

20130710-201143.jpg

Det blir, än en gång, uppenbart att en i familjen är dålig förlorare. Allra mest tydligt är det i singel-sporter, i lagsportsammanhang märks det inte lika väl.

Funderar över vilken jobbig känsla det där är och undrar hur jag som förälder kan hjälpa/stötta.

Kommer inte eg på något. Mer än det vi gör. Spelar fair, inga läggmatcher här inte. Snackar om att inte vara så hård mot sig själv. Kramar om och låter känslan ebba ut av sig själv. Försöker föregå med gott exempel vid både vinster och förluster och skrattar bort båda med en klackspark, för det är så roligt att bara umgås. Och kanske än mer, försöker att bara leka och spela utan att tävla.

Kanske är det också så att det finns fler dåliga förlorare i familjen, som bara lärt sig dölja det bättre?

Men, det gör varken till eller från, tycker jag. Hur hanterar man dåliga förlorare? Har du något tips?