Kvart i fyra i lördags anlände vi till Slagthuset, jag och Alma, efter att ha trotsat regn, hagel, kastvindar och ruggans väder. Mötte upp syster och ställde oss i den ganska långa kön till En Droppe Midnatt, föreställningen av och med Jason ”Timbuktu” Diakité i regi av Farnaz Arbabi.

Bänkade oss och väntade förhoppningsfulla (märk väl – förhoppnings- snarast än förväntansfulla! För mig en enorm skillnad!) på att all publik skulle bänka sig i den fullsatta salongen, så att föreställningen kunde dra igång. Och drog igång gjorde den sannerligen. 

Vilken show! 
Skickliga musiker, fantastisk backdrop med illustrationer och animeringar av David Giese, vissa av låtar går rätt in i hjärtat mitt (låtarna måste väl ändå snart gå att lyssna till på Spotify – någon som vet?) och så berättelsen då. Hög igenkänning med boken, och samtidigt… annorlunda! I boken får kvinnorna i Jasons liv större plats än i scenföreställningen. Föreställningen berikas däremot av att Madubuko Diakités röst, som också är tydlig i boken, här faktiskt blir till, på riktigt.

Rekommenderar varmt boken. Och rekommenderar lika varmt föreställningen! De är båda riktigt bra – och samtidigt väldigt olika varandra, så en jämförelse dem emellan känns helt onödig, till skillnad från mången filmatiserad bok.

Nya datum är släppta för föreställningen, i både Stockholm och Malmö, och därmed finns ingen ursäkt för att inte passa på. Så: Se den. Läs den. Gör både ock – och bänka dig sedan, liksom jag, i ivrig väntan på plattan En Droppe Midnatt, för Jason, ärligt talat, detta är för bra för att inte släppas också som musikalbum! Kanske är det en god idé att gå och se föreställningen en gång till själv, medan jag väntar på skivan?