Idag har jag och min kompanjon Ulf djupdykt ner i Varför: Vad är syftet med det vi gör? Varför gör vi det vi gör? Vi har slagit in på en för oss okänd väg, ska skapa något nytt med utgångspunkt i flera befintliga verksamheter/drivkrafter, och därför kändes det viktigt att börja med att säkra att vi vet var vår gemensamma utgångspunkt är, vad den är, och varför det är viktigt för oss båda.
Utifrån detta öppnade vi upp för ofantligt många möjliga Vad och Hur, med vilda idéer kopplat till grundbulten som för oss båda är: Att göra världen lite bättre. Under lunchen hann vi med att dryfta ett antal frågor och funderingar kring varför världen funkar som den gör, och hur det skulle kunna fungera istället. Bättre än idag, landade vi i, utan större åthävor.
Vi konkretiserade oss också så klart, landade i vad nästa steg är och vilka aktiviteter som ska göras tills vi kör nästa spånskiva om en månads tid. Har ett stort A3 fyllt med aktiviteter som jag ska åtgärda, och har redan bockat av fyra av dem. Ser med spänning fram emot vad som komma skall – för det kittlar verkligen, det är något som vill bli till, som vill bli av, nu! Känner du igen den känslan? När man liksom bara rider på vågen, till skillnad från tafatta försök att få igång en våg, eller än värre, stoppa en framrusande dylik?
Etikettarkiv: #Blogg100
No elephants in 10 years?
Did you know that elephants and rhinos are killed at a rate that will have them extinct in ten years? I didn’t. And boy do I ever want to help stop that from happening. So when I stumbled upon Air Shepherds, I knew I wanted to support the endeavor, which just might be the saving grace of elephants and rhinos, with a little luck and a lot of help from me, you, and everyone else!

Image courtesy of Air Shepherds
Air Shepherds uses drones and supercomputers to stop poaching, and the results have been amazing! To quote from the IndieGogo-page, where I hope you’ll also pledge to help air shepherds stop more poachers, this is what’s happened where Air Shapherds have operated:
”Poachers operate under the cover of night, and until now, rangers have not had an effective way to find them before they kill. We fly drones, unmanned aerial vehicles (UAVs) that have infrared cameras and GPS on them and can send back thermal images of animals . . . and poachers. They’re electric, silent and invisible but provide the information operators use to rapidly vector rangers to the location of the poacher before he kills.
It works. Flying in one area where as many as 19 rhinos were killed each month, there have been no deaths – for six months. None at all.”
Amazing results. Zero poaching. This sure is a beautiful marriage of technology and human endeavor! And I for one sure want to do what I can to stop elephants and rhinos from going extinct during my lifetime – for manmade reasons! – so I have pledged a sum of money and hope you’ll do the same. I also urge you to spread the word, to help make this crowdfunding campaign a successful one. I for one am rooting for The Lindbergh Foundation getting a lot of money from this campaign, making it possible to set up new Air Shepherd-teams all over Africa in areas where poachers are ruthlessly killing elephants and rhinos.

There is nothing like witnessing nature in all its grandeur, but we are destroying it at an alarming rate. Perhaps our scientific accomplishments can ensure our grand-children and future generations to come will also be able to sense the miracle of life so present in the wilderness?
Att spara eller inte spara, det är frågan!
Jag håller ju på med ett omöjlighetsprojekt som jag döpt till #cleanse4expansion, som handlar om att rensa genom hela mitt fysiska hem och mitt digitala viste, samt blogga om det. Dottern rensade ut allt från sitt rum i helgen som hon inte längre ser fyller någon funktion i hennes liv och jag går nu igenom IKEA-kass på IKEA-kass för att se om det är något som lillebror, bonusbarnbarn eller andra kan ha glädje av.
Mitt bland böcker, trasiga hörlurar, urvuxna kläder och kortlekar låg en hög med skolkataloger från i princip hela hennes grundskoletid. Utsorterade. Osentimentalt, på det där viset som hon är, dottern min.
Men där blev det liv på mina tankemonster ska du veta! Så pass velig kände jag mig att jag tog ett foto och la ut på Instagram, Facebook och Twitter, med frågan om jag ska kasta dem (utsorterade som de är av dottern min) eller om jag ska spara dem till henne, för den händelse hon ångrar sig och någon gång i framtiden skulle vilja sitta och bläddra i dem (ofta till mycken skratt och pinsamhet, enligt min personliga upplevelse!)?
Och gisses vilket engagemang det drog igång. Inte säker på om jag nånsin fått så mycket kommentarer och tankar på något inlägg. Majoriteten verkar helt klart säga spara, men det finns förslag om digitala alternativ (scanna och kasta de fysiska katalogerna) och några få som säger kasta dem.
Och jag? Tja, jag är fast i limbo fortfarande. Och eftersom jag är där, tänker jag att det kanske är läge att lägga dem bland fotoalbumen och ta itu med dem vad det lider. För tydligtvis är jag inte riktigt klar i tanken i detta nu.
Jag väljer dock i detta nu att lägga frågan om skolkatalogernas varande eller icke-varande åt sidan för stunden. Tänker att jag kommer att veta vad jag ska göra när tanken klarnar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.
Har du sparat dina gamla skolkataloger? Och så undrar jag om det är lika vanligt att karlar sparar sina gamla skolkataloger, som det är att kvinnor gör det? Vad tror du?
Detta blogginlägg, nummer 30 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige.
Varför ekologiskt?
Förbluffas och förundras av hur olika vi tänker, vi människor. Inom ramen för allt, egentligen, men det exempel som kommer till mig handlar om ekologisk mat, närmare bestämt bananer. Mötte nämligen en människa som ansåg att det var helt meningslöst att köpa ekologiska bananer. Hens argument för påståendet var att skalet är så tjockt så det spelar ingen roll när du äter dem. Det vill säga, oavsett om en banan odlas ekologiskt eller konventionellt, så spelade det ingen roll då eventuella gifter och bekämpningsmedel tränger inte in i själva bananens fruktkött pga skalets tjocklek.
Men gud så dumt!
Ursäkta mitt utbrott, men ärligt….
Jag slog mig för pannan, och kunde inte hejda mig, utan kläckte ur mig:
Men det handlar väl inte bara om dig? Det handlar ju om de som arbetar på bananplantagen, med odling och skörd av bananerna. Tror du inte det spelar roll för dem?
Var i sällskap med en person som likt mig slog sig för pannan, och uttryckte samma förundrade tankegång som min.
Och det är nu jag skulle vilja förvåna er alla med att säga att det var den unga, välutbildade och karriärsdrivna kvinnan som uttryckte sig så klumpigt, och den äldre vite mannen, i slutskedet av sin yrkeskarriär som, likt mig, slog sig för pannan. Tyvärr kan jag inte det. För då hade jag ljugit. Jag hoppas dock att det faktiskt skulle ha kunnat vara så. Jag vet faktiskt att det kunde ha varit så, för det finns äldre herrar som tänker mindre utifrån sitt eget ego och sin egen bekvämlighet, och yngre kvinnor som överhuvudtaget inte bryr sig om något annat än sig själva och sin egen vinning. Så klart. Hela spektrat finns, även i min bekantskapskrets, och därför skiter jag i vem som sa vad, och släpper den tankebanan. Den leder bara in mig i en återvändsgränd.
Men grundfrågan kvarstår – varför ska jag välja ekologiskt odlad mat?
För mig är det ganska tydligt att det är en oerhört mångfacetterad fråga, som det inte finns ett svar på (vilket det väldigt sällan finns, för den delen). Jag kan rabbla upp en rad aspekter, som jag valt att lägga vikt vid, relevanta och betydelsefulla för mig som gör att jag, i görligaste mån, väljer att köpa ekologiskt odlad mat (och kläder, skor, möbler osv), och gärna Fair Trade-märkt och/eller närproducerat på det.
Aspekter som arbetsförhållande för lantbrukarna (Big boys gone Bananas!), transportväg och -sätt (närproducerat? Flyg- eller båttransport? Skeppat till ett centrallager, eller möjligt att köpa tre meter från växthuset i gårdsbutiken?), energiåtgång vid odling (växthusodling i ett nordligt liggande land, eller längre söderut, så växthuset kräver mindre/ingen uppvärmning eller extra belysning?), mängd och typ av bekämpningsmedel under odling, näringsinnehåll och eventuella rester av bekämpningsmedel eller tungmetaller i matvaran, anrikning av eventuella gifter i naturen, typ av emballage (gärna så lite som möjligt, för är det nått jag ogillar är det att se två ekologiska äpplen nogsamt invirade i lite silkespapper, lagda i ett formgjutet plasttråg och sedan förseglade i cellofan/plast!), är varan i säsong just nu eller ej, osv osv osv.
Är det per automatik så att en ekologisk vara är bäst på alla dessa aspekter? Säkerligen inte. Men jag tror *min utgångspunkt är ju att tro gott om mina medmänniskor* att många som valt att satsa på ekologiska grödor har tänkt till, kring dessa och närliggande frågor, både en och två gånger. Och det blir avgörande för mig.
Är jag slaviskt trogen detta då? Nä, så klart inte. Jag gör undantag. Ibland. Men finns valet, så väljer jag oftast ekologiskt.
Hur går dina tankar i frågan om ekologisk mat eller inte?
Välj med omsorg
Har en trave med Good News Magazine som jag inte kommit mig för med att läsa. Än. Nu läser jag en artikel eller två vid lunchen, och lämnar därefter dem vidare till min bonusson, som bett mig samla tidskrifter som han tar med till lunchrummet på jobbet. En god idé tycker jag, och drömmer om att det blir vältummade exemplar av Good News Magazine innan de till slut, sönderlästa, hamnar i pappersåterminningen.
Läser nummer 13/2014 och kommer till sista artikeln, många sidor lång, om Daniel Mendoza och hans egen berättelse. Daniel är mannen bakom Good News Magazine, och som läsare är jag ofantligt tacksam över att han fattade beslutet att låta publicera sin egen berättelse, trots sin tveksamhet till det.
Nadia Dyberg som intervjuar Daniel och skriver artikeln gör ett bra jobb med att beskriva Daniels upplevelser, men också sina egna. Hennes reflektioner berikar texten om Daniel.
Och jag påminns om flera saker, där de främsta är ynnesten att vara född i Sverige, till föräldrar som är mänskliga och långt från perfekta, men som definitivt inte har brottats med samma typ av demoner som Daniels föräldrar. Att min uppväxt varit en trygg uppväxt, med upprivande händelser så som skilsmässor och flyttar, men likväl, alltid en varm säng att krypa ner i, mat på bordet och rena kläder i garderoben, med föräldrar och andra viktiga vuxna runt mig.
Och så slås jag av det allra mest fantastiska av allt: att människan inte definieras av sin berättelse. Utan människan definieras av sina handlingar. Och det finns alltid ett val. Daniels tatuering lyder Välj med omsorg. Sällan har väl tretton bokstäver sammanstrålat till något så betydelsefullt: I varje stund har jag ett val, vem jag vill vara, hur jag vill vara, vad jag vill säga, vad jag vill göra. Använd ditt val, det är ditt, och ingen annans.
Välj. Med omsorg.
På det viset kan vi förändra världen och sprida gott. Good news, right?
Boys and girls
Boys and girls. Blue versus pink. Cars against dolls. Rowdy or mild-tempered. How we almost expect a teenage boy to have scruffy clothes and stink of sweat, while we would be horrified if it was a teenage girl. Excusing certain behavior with ”boys will be boys”, while expecting girls to help fellow boys in Kindergarten put on gloves, tie their shoes and zip up jackets.
I could go on forever, listing things, habits, colors and much more, that for some reason have been deemed either to be for boys. Or for girls. Men and women too, of course.
I don’t want to do that though.
What I want to do is have you read this article: 10 Words Every Girl Should Learn. And once you’ve done that, you read this article as well: Beating the Toy Aisle Blues (and Pinks).
Read them?
I read them, and went bonkers. Then I stumbled upon this as well:

Oh. I just remembered another example of the absurd world we live in, as well. I read another article (or a Facebook-update?) the other day, about a lady who had stopped moving over whenever she came upon people when walking, to see what would happen. Guess what she found out? Women move over. Men do to. But not all of them. I think she was up to a count of having collided with 26 men (and zero women), when she shared her observation with the world. And you know what? I actually tried it out the other day, when I was talking a walk in the park close to home. I was walking along, came upon a man coming at me, and I suddenly got it into my head to try it out for myself! We would have collided if he hadn’t moved, which he did, in the last instant. I am grateful for him for moving over, but what I found most interesting was how uncomfortable it felt NOT to move over. Extremely uncomfortable.
So. There I go. I am a person who moves over. Which in itself is not a bad trait, not at all. But it’s interesting, the feeling I got when I didn’t. When I was hell bound on standing my ground so to speak. Makes me think about my own behavior, how much of it which is truly Me, and how much is culturally accepted behaviors I’ve learnt the hard way, which might, or might not, serve me, but which I perform automatically, without giving it any thought. Makes me think of the way of the world, and the culture I am a part of co-creating on a daily basis, moment by moment.
Oh well. There’s plenty do to in the world, to make it a better place, a place where I can be me. Regardless of what that means (within moral and legal constraints of course – unless the law is discriminating itself, which unfortunately is the case in many places where for instance homosexuality is outlawed, just to name but one absurd example). Being me. And a place where you can be you. Period.
So. Here’s a challenge (or rather, many!). For me. Definitely. But perhaps also for you? I’m gonna observe my surroundings for a few days, to see if I can spot this:

Hobbe ger Kalle nått att tänka på

Hobbe ger även mig något att tänka på. Tävlan, ständigt denna tävlan. Mot vem? Varför?
Möt varje handling som vore den ny

Inflygning till Kastrup – bälte, stol, bord: Check!
När jag skriver detta sitter jag på flyget på väg hem från Hamburg. Småskrattar för mig själv när den manliga flygvärdinnan ber oss spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp borden.
Han lyckas få med hela radängan – som ändock är ganska många ord, du har säkert hört den själv – i en enda utandning, åtminstone är det så jag upplever det. Först drog han harangen på engelska, varpå jag småfnittrade. Sen kom den på svenska, och jag fnittrade än mer, eftersom det lät likadant.
Och så slog det mig – vissa saker har jag svårt att ta till mig, när de uttalas på det där sättet, som om han sagt det sjuhundramiljarder gånger förut. Vilket han säkert har. Men det låter nästan som vitt brus. Jag lyssnade visserligen denna gången, men tror egentligen jag hörde vad han sa mer utifrån mitt eget minne av alla gånger jag flugit, snarare än att jag hörde vad han specifikt sa, just i stunden.
Och jag vet inte jag, jag vill nog inte gå så långt som till att säga ”Möt varje sak/handling som vore den ny för dig” för det vette hundan om jag vill möta en kirurg som verkar vara gröngöling på jobbet…. men samtidigt vill jag definitivt inte möta en kirurg som är så luttrad att hen inte ser mig, utan bara de tidigare tretusen patienterna hen mött under sin yrkeskarriär. Så kanske det ändå ligger något i det?
Jag vet åtminstone att det hade låtit väldigt mycket proffsigare om flygvärdinnan uttalat den där harangen med lite inlevelse, snarare än närmast automatiserat, som något som bara ska göras. Frågan som väcks i mig är följande:
Finns det egentligen något ställe eller något tillfälle, där inlevelse och en känsla av nyfikenhet/glädje/iver hade varit till nackdel?
Jag, en kugge i maskineriet
Hör sonen hosta som attans, samtidigt som jag skickar ett mail till hans mentor där jag säger att jag frånvaroanmält honom i Skola24, att hans hosta har förvärrats, och undrar om det är något han ska arbeta med hemma, under tiden han tillfrisknar.
Hinner skicka på SÄND innan det slår mig:
Vad sysslar jag med?
Snacka om att vara en kugge i maskineriet i det absurda systemet som Kenth Hedevåg belyser så fantastiskt väl i De saknade eleverna. Där individen finns till för systemet, snarare än tvärt om (vilket är alla systems utgångspunkt!).
Min son är sjuk. Hostar, snörvlar, har huvudvärk, med ett tydligt påverkat allmäntillstånd.
Och då ska han plugga, alltså?
Då får jag för mig att fråga hans lärare efter hemuppgifter?
*amen skjut mig*
Nä, förresten. Gör inte det, snälla.
Men varför hamnar jag där?
Är det inte ganska absurt med ett system som springer förbi oss, så att man hamnar efter om man är sjuk? Där jag inte vill att han ska halka efter, så jag ber om hemuppgifter, som om det egentligen är möjligt att halka efter sin egen utveckling? Det är det ju inte. Jag utvecklas som jag utvecklas. Det är ju i jämförelse med andra, klasskamrater, årsbarnen, som han möjligen halkar efter… samtidigt som det så klart finns så enormt stor spridning, så halkar han efter är han säkert fortfarande långt före vissa och i kölvattnet av de som är ”framför” honom.
*aaarrrggghhhh*
Vaddå framför eller bakom honom? Han är ju där han är. Han är just nu på just den plats han är, kunskapsmässigt, emotionellt, fysiskt, psykosocialt. Varken mer eller mindre. Och alla andra också. Men i förhållande till en normalfördelningskurva över svenska tioåringar och en läroplan, så duger, eller duger det inte att vara där han är. (Duger och duger? Åtminstone ska det värderas huruvida det är OK eller inte OK att vara där han är.) Där ska han helt plötsligt bedömas utifrån om han når målen eller ej.
(Och med tanke på sonens förmågor, så vet jag faktiskt inte vilka mål det är? Vad är målet? Att han ska nå E i alla ämnen? Eller A i alla ämnen? Eller är det målet som sätts på utvecklingssamtalen, som endast gäller något enstaka ämne, och där läraren själv i höstas, under utvecklingssamtalet, sa ”Vi har satt generella mål i svenska och engelska, inga andra mål…. och nu när jag läser dessa så ser jag att de målen har du redan uppnått.”. Jaha – ska han sättas på paus då eller? Vilka mål ska han arbeta för att nå då? Men detta var bara en liten parentes, för något som kanske tarvar ett alldeles eget blogginlägg.)
Nåväl. Maken har också varit däckad här hemma, och jag kan gladeligen säga att jag inte märkt någon impuls hos mig själv att kontakta hans chef för att se vilka hemuppgifter han skulle kunna hantera, så han inte ”kommer efter på jobb”. Och faktiskt tror jag han undvikit det i ganska hög utsträckning själv också, för han har helt enkelt inte varit kapabel att arbeta. Men det som skulle gjorts, när han sovit sig frisk, har antingen gjorts av någon annan i görligaste mån, eller så väntar det snällt på hans återkomst till jobb.
Men för sonen fungerar det ju inte så. Det han missar, det missar han liksom. Han får väl försöka komma ikapp helt enkelt, dvs dubbelarbeta, när han kommer tillbaka till skolan.
(Och jo visst, maken kanske också får en känsla av att behöva dubbelarbeta ett tag. Det kan jag inte säga något om egentligen, men han är en klok individ som för länge sen insåg att han kommer aldrig ”bli klar” så han jobbar de 40 timmar han får betalt för helt enkelt. Så nej, jag tror faktiskt inte han kommer att dubbelarbeta. Men prioritera om lite grann, det gör han måhända.)
Det som sonen skulle lärt sig denna veckan då han varit sjuk, det har klassen redan tagit sig förbi, medan han var hemma. Men är det inte han som ska lära sig det? Och vilken sits sätts inte lärare i, när det ju ständigt är någon elev som är sjuk, bortrest eller av annan anledning missar lektionstid? Att en lärare ska kunna bistå varje elev och då också se till att varje individ går igenom allt som ska gås igenom, i ett numerärt förhållande av en lärare – trettio elever, det låter sig näppeligen göras va?
Men hur kan det komma sig att vi än idag sitter fast i ett skolsystem som verkar bygga på systemets förmåga att få igenom en majoritet elever med hyfsad kunskap?
Varför har vi inte designat ett lärandesystem som bygger på att varje individ har sin egen och alldeles unika resa? Där jag som lärande individ inte ska liknas vid en ensam båt på ett öde hav, utan någon annan i sikte, utan snarast som en av båtarna i en armada av båtar, där jag kan samverka och samspela (samsegla?) med alla runt omkring mig, men samtidigt är kapten i min egen båt. Där jag inte kan segla förbi mig själv, och inte heller halka efter mig själv, för jag är just precis där jag är, på min läranderesa. Ett system där de som kan hjälpa mig på vägen, lära mig just min båts nyckfullheter, styrkor och svagheter, inte samtidigt ska ta hand om tiotals/hundratals andra människor, utan har möjlighet att bistå mig så som jag behöver det?
Som tur är har jag inte fått något svar från sonens lärare, och skulle jag fått det, så hoppas jag att jag haft sinnesnärvaro nog att släppa det. Istället har han fokuserat på att bli frisk, och med lite tur så är det skolan som gäller för hans del imorgon. Det kryper lite i kroppen på honom nu efter en knapp vecka hemma, och han längtar till sina vänner.
*andas ut, och tänker att det nog ska gå bra för sonen, fast hans mamma är en kugge i maskineriet, men så påminns jag plötsligt om det absurda…*
Kenth nämnde det i De saknade eleverna, och jag har även samtalat med en förälder vars barn var sjuk och hemma från skolan en längre period. Om jag förstått det rätt, så kan en elev inte vara deltidssjukskriven nämligen. Antingen är man så sjuk att man är hemma/inlagd på sjukhus, eller så ska man gå i skola, 100%. För att använda Kenths ord, Inte tala om någon arbetsträning där inte, utan pang på rödbetan. Om detta stämmer, vilket jag tror det gör (men hoppas någon kan förmedla att det är uppåt väggarna missförstått av både mig och Kent och inte alls fungerar så här?): Hur kommer det sig att det vi inte anser vara ok för en vuxen, bedöms vara ok för våra barn och ungdomar?
ELOF – Elever med Lång Oroande Frånvaro
Är halvvägs igenom min andra tittning av UR Samtiden Elevhälsa-programmet De saknade eleverna, inspelat januari 2015, under ett arrangemang av Skolporten. Det är Kenth Hedevåg, pedagog som arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund, som håller en föreläsning för elevhälsopersonal om det han kallar ELOF, vilket står för Elever med Lång Oroande Frånvaro. På UR står det följande om programmet: Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter.
Klicka här för att se De saknade eleverna.
Tänk att gå till jobbet i tretton år och göra sånt som man inte är bra på, säger Kenth 56 minuter in i programmet och tårarna börjar trilla nerför mina kinder, där jag sitter på en buss mellan Lund och Malmö. Kan du själv tänka dig hur själsdödande det måtte vara, att dag ut, dag in, vara tvungen (åtminstone innan gymnasiet) att ta dig till en plats som sakta bryter ned dig, där du gång efter annan får bekräftelse på att inte passa in, inte vara som alla andra, inte duga? Om du arbetar på en sådan arbetsplats så vill jag här och nu be dig att lämna, bums. Men vad skulle jag säga till barn i samma sits? Vilka alternativ finns för dem, egentligen? Tragiskt är vad det är!
Överlag är det ord och inga visor som Kenth levererar, en systemkritik som bottnar i verklighet, i möten med barn och ungdomar som mår dåligt, går under, vars föräldrar förtvivlar, och vars lärare säkert sliter sitt hår.
Men jag hör något mer, för det är inte en liten skara som befintligt skolsystem inte passar för. Nä, vi snackar om en substantiell andel av eleverna inom ramen för förskola, grundskola och gymnasium, som faller utanför standardmallen. Jag skakar på mitt huvud när jag skriver det, för det är så snett. Och så dumdristigt av oss. Vi har inte råd med detta, varken i reda pengar eller i brustna själar och förspillda liv. På intet vis kan vi fortsätta som vi gör.
Men vet du, jag tänker inte övertyga dig om nånting, och inte heller rabbla upp alla klokheter som levereras under dessa 1,5 timmarna. Jag tänker dock uppmana dig att se föreläsningen. Och när du gjort det, kan du väl ge mig lite återkoppling om vad du tycker? Vad hör du?