Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Förväntningar

Sista kursdagen på Yrkeshögskolan avklarad. Hållit fyra halvdagar för två klasser, dvs totalt åtta tillfällen. På fyra dagar, så varje dag har inneburit möjlighet till lärande och förbättring från förmiddagens pass till eftermiddagen.
Oerhört roligt att coacha och lotsa individer till insikt och personlig utveckling. För nog är det vad allt lärande handlar om egentligen, oavsett ämne? Eller tänker jag snurrigt?

Min kurs heter ‘Kvalitets- och miljösystem’. Kursledningen önskade en stark praktisk koppling och att nyttan framgår. Jag gör mitt bästa och tror jag lyckas nå fram till åtminstone 90% av eleverna. Utvärderingarna tyder på det.

Jag skulle inte vara jag om jag inte la in mycket dialog, utbyte, möjlighet till eget tänkande och praktiskt arbete. Det sistnämnda så konstruerat att det gagnar individen även utanför denna kursen. I livet.

Sista tillfället har vi bland annat pratat om förväntningar, något jag kommer skriva ännu mer om vid tillfälle. Eleverna hade oerhört låga förväntningar, ingen direkt sporre för mig där inte! Eleverna förklarade frånvaron av förväntningar bl.a. på att de inte fått veta något om kursen i förväg.

Jag nämnde hur tragiskt jag tycker det är – har vi sjunkit så lågt som samhälle/skolsystem att om vi inget vet mer än ‘inställ dig i sal x vid tidpunkt y’ så har vi INGA förväntningar? Hur är det möjligt? Varför förväntar jag mig inte att bli wow:ad av alla jag stöter på, oavsett om de är föreläsare, lärare, konsulter, hantverkare, tandläkare, butiksbiträde osv osv? Tänk vad som skulle hända med samhället om vi dessutom uttalade våra förväntningar!

20130225-170828.jpg
Sikta mot stjärnorna!

Jag hoppas jag bidragit till att ca 30 snart nyutexaminerade el- och automationsingenjörer går ut på praktik och i arbetslivet och uttalar sina förväntningar. Både på sina praktik- och/eller arbetsplatser och på sig själv!

Vad förväntar du sig av din omgivning och av dig själv?

Provocerad?

Undrar om det finns någon som helt lyckas undvika att provoceras, ja, det skulle väl vara Mahatma Gandhi eller nån i sådana fall. Men han var one of a kind, så vi lämnar honom därhän.

Få-saker-ur-händerna-Viktoria Struxsjö som snart knutit ihop hela säcken som heter #Skolvårens träff i Varberg 18-19 juni 2013, berättade för mig att hon tyckte jag var positivt provocerande. Det tog jag som en stor komplimang, eftersom jag ofta strävar efter att vara just det. Som coach använder jag mig av kraftfulla frågor, och min förmåga att formulera frågor har helt klart skärpts sedan jag blev professionell coach.

Att jag ställer frågor som folk kan uppfatta som provocerande gör dock att jag måste vara oerhört vaksam på mig själv och mina egna reaktioner. Min reflexmässiga reaktion när någon reagerar på en provokation från mig, utifrån något jag sagt eller gjort, är att antingen gå i försvar eller attack. Jag lär mig dock väldigt lite utifrån dessa båda ståndpunkter har jag insett. Det ger mig ofantligt mycket mer de gånger jag lyckas hålla mig lite kall och se på det hela utifrån. Då kan jag lyssna, ställa ännu fler frågor och försöka förstå varifrån min medspelare kommer från.

Jag kan också känna efter i mig själv, vad det är som börjar bubbla inifrån som ett svar på interaktionen. Allra bäst funkar det när jag lyckas hålla fast vid insikten ”En människas reaktion säger mycket om hen, och inget om mig!”. För den kan jag ju sen vända just till mig själv också – min reaktion säger allt om mig och inget om någon annan! Och så får jag ännu mer att fundera över! Och om jag inte lyckas hålla mig kall, ja, då slänger jag händerna i luften och utbrister ”How fascinating!” helt enkelt.

Se dig själv!Om du är vaksam på dina reaktioner så kan en provokation vara enormt givande, se det som den gåva det är, en möjlighet till utveckling och lärande.
Titta på dig själv, gärna lite utifrån. Ställ dig själv en fråga i taget, t ex de nedan. Lyssna och känn efter vad som händer i dig.
Hur känns det?
Var känns det?
Hur reagerade du? Och varför?
Triggar det mönster som egentligen handlar om något helt annat än nuläget?
Om händelsen inträffar igen – hur skulle du vilja agera då?
Vad har du lärt dig av händelsen?

Framhärda

När det väl händer, då händer det rejält. Det är så det känns just nu. #Skolvåren, som funnits en enda vecka, har redan gett mig en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv.

Vilken kraft, vilket driv, ett sånt flow! När det bara rullar in våg efter våg med möjligheter, praktikaliteter som trillar på plats och all hjälpsamhet för att inte tala om alla tankar som präntats ned. I bloggar, på Twitter och Facebook – det svämmar över av initiativkraft och en genuin vilja att förändra.

Entusiasmens halveringstid är dock kort, så det gäller att smida medan järnet är varmt! Därefter krävs det som skiljer agnarna från vetet, och det är förmågan att hålla ut, fortsätta, framhärda eller persist som man säger på engelska. Av de förmågor som är gemensamma för en massa magnifika världsförbättrare är det deras förmåga att fortsätta, trots motgångar och vedermödor, som sticker ut allra mest. Att framhärda, i trygg förvissning om att det kommer att bli bra.

Inte mindre viktigt eftersom det ibland dyker upp väldigt påtagliga bevis på att livet kan vara alltför kort. Nåddes i morse av nyheten att en fantastisk svensk skolforskare gått bort i veckan, alldeles för tidigt. Trevor Dolan höll barnen först, och det är en devis vi alla behöver hålla fast vid.

Min coach talar om två lagar. The law of attraction samt The law of action. Nu vill det till att vi tillsammans använder båda dessa, för då kommer vi att lyckas med att få till ett hållbart lärande samhälle.

Så tro på att det är möjligt! Eller som Alan Seale hade uttryckt det:

…hold a space for it, believe and trust that it will happen!

Och samtidigt som du tror på ett nu och en framtid i ett lärande samhälle – kavla upp ärmarna och hugg i bredvid alla oss andra som redan står där och sliter i vårt anletes svett!

Tillsammans är vi starkare – och tillsammans skapar vi #Skolvåren. Vilken av dina styrkor vill du bidra med till #Skolvåren?

20130222-223012.jpg

Rätt/Fel

Gårdagens blogginlägg om att hamna i försvar triggade igång en tankeprocess i Facebook-gruppen Förändra Skolsverige:

”Tycker att det sällan leder till ett konstruktivt samtal. Att gå i försvar tycker jag ger fel fokus i samtalet: ”Jag går i försvar för du kritiserar mina åsikter – mig!”
Vilket tar ljuset från sakfrågan och blir en diskussion om huruvida jag/du har rätt eller fel, vilket i sig är oväsentligt. Därför har jag svårt att se vitsen med debatter, där det handlar mycket om att slå varandra i huvudet med argument och väldigt lite lyssna. Problematisera tror jag på – men det är knappast medialt.” – Maria Mjörnestrand

Håller med i allt! Och debatter är ofta ganska trista. Båda sidor är oftast mycket mer upptagna med att föra fram sitt eget budskap, än att lyssna. Det blir mer sandlåde-slagsmål mellan 3-åringar som bråkar om samma spade, än något konstruktivt. Nä, bättre än så kan vi!

”Tror precis som Maria Mjörnestrand att försvar ofta är en låsning i ens egen position vilket då kan förhindra att man tar till sig ett nytt perspektiv eller vågar kritisera och granska sina egna idéer och tankar. Att försvara gör det ju tämligen omöjligt för människor att mötas i ett samtal, en dialog. Att mötas, och på något sätt släppa ‘egot’ och önskan om att ha ‘rätt’ är nog en god förutsättning för ett bra samtal. Däri ligger även att släppa önskan om att  – försvara sig själv eller sina idéer. Varför känner man sig nödgad att försvara från första början? – Sophie Österberg

Rätt/Fel
Jag tror ett svar på Sophies fråga är för att vi lever i ett samhälle som i stort premierar ett rätt/fel-tänk. Samhällsstrukturen är uppbyggd så. Det finns ETT rätt svar, facit står längst bak i boken (fast jag tror och hoppas faktiskt att jag därmer visar att det var ett tag sedan jag gick i skola, för förhoppningsvis är det inte längre så!), och om någon har fel, ska de göra om tills de får rätt svar.

Fia med knuff

Har gått två kurser med Alan Seale, en fantastisk människa och tillika professionell coach, och dessa kurser har hjälpt mig till insikten att rätt och fel är destruktiva tankesätt, och inte bidrar så särdeles till att bära samhällsutvecklingen framåt. Alan själv använder sig istället för rätt och fel, av begreppen what serves me och what doesn’t serve me, dvs vad gagnar mig och vad gagnar mig inte. Det som gagnar kan man tänka ersätter rätt och det som inte gagnar ersätter fel, om man behöver hjälp ställa om tankemönstren.

Gagnar/Gagnar inte
Tänk om vi istället för att tänka rätt/fel tänkte på gagnar/gagnar inte istället. Vad skulle det kunna ge? Hur skulle samhällsklimatet bli tror du? Jag är ganska nyfiken på sådant här och tänker gärna både en och två gånger kring sådana här saker. Men inte är det lätt inte. Vi har ju ett rättssystem som är baserat på att man kan göra rätt (dvs hålla sig innanför lagens rättesnöre) och göra fel (begå en olaglig handling av något slag). Det betyder också att någon/några har bestämt vad som är rätt agerande, och vad som inte är det. Kan detta upprätthållas om vi börjar tänka gagnar/inte gagnar istället? Jag vet inte.

Men Alan har en metod, baserad på Lakota-indianernas Medicine Wheel, som han benämner The Manifestation Wheel. I den talar han inte om vinna-vinna-situationer, utan han ser vinna-ledet i 7-8 led, dvs vinna-vinna-vinna-vinna-vinna… ja, ni förstår! Går inte djupare in på det här, men den kursen har förändrat mitt sätt att se på mig själv och världen runt omkring mig. Jag försöker (svårt!) att undvika rätt/fel-tänk, och att tänka att något kan gagna mig idag, men kanske inte imorgon. Likväl som det kanske inte gagnar dig. Och det är ok. Så länge det jag anser gagnar mig inte skadar dig, för då gagnar det faktiskt inte mig heller. Men det behöver inte vara rätt/fel för det.

Det går även att applicera inom skolvärlden. Fredrik Karlsson har skrivit om den bristande respekten för mångfald inom skolan. Läs det inlägget med rätt/fel vs gagnar/gagnar inte-glasögon på dig. Vad tänker du? Berätta! Ta gärna med dig de tankarna in i #Skolvåren.

En sista fråga: Hur tänker du kring begreppet förlåtelse i ljuset av detta resonemang?

Försvarstal?

Varför faller vi in i det? Det där behovet att försvara oss, kanske tom skylla ifrån oss?

Såg du Paolo Robertos uttalande i helgen?

Paolo provocerar

Lisa Silverberg, som är en reflekterande människa och tillika pedagog, gjorde det:

Provocerande frågaDet gläder mig att se att hon tar sig tid att ta in budskapet, fundera över det, reflektera, ifrågasätta, och landa i det. Kanske kommer hon ut på andra sidan av den där tankeprocessen lite mer insiktsfull än minuten tidigare. Det är vad förmågan att verkligen lyssna (eller läsa) kan ge oss.

Skomakare bliv vid din lästMan kan också välja att skjuta budbäraren, för att hen inte har rätt bakgrund. Men, vad vinner vi på det egentligen? Är det inte dags att sluta med silo-tänkande och -organiserande? Gagnar det oss – både individer och samhälle? Faller vi in i strider av gammal vana, som leder till att vi får positioner att försvara, och därmed kommer försvarstalen in?

Nu vet jag att Jonas Rosenkvist, reagerade för Paolos bruk av låtsasstatistik, som Jonas benämnde det. Och det är kanske vad det var. Men budskapet är större än siffrorna som kanske mest används för att du ska haja till. (Å andra sidan finns det faktiskt delvis belägg för det också, men det kan jag återkomma till någon gång i framtiden.)

Göran Hydbom, ofantligt härlig innovationsprocess-expert, berättade på en workshop om ett fiktivt logistikproblem. Han sa ungefär så här:

Har jag ett svårt logistikproblem, så hade den siste jag tagit in varit logistiker! Nä, jag hade mycket hellre plockat in en förskollärare, en snabbköpskassörska, eller en veterinär, ja, allt annat ÄN en logistiker! En logistikexpert är nämligen låst vid vad man kan och inte kan göra inom logistiken. Men det är inte de andra, de som kommer utifrån kan se på problemet med helt fräscha ögon och ställa de där frågorna som kanske leder till lösningen.

Och det är lite min poäng här med. Varför inte lyssna till vad Paolo säger. Om du inte håller med honom, motbevisa honom istället för förringa honom för att han kommer utifrån. Ifrågasätt uttalandet, istället för individen som uttalar det! Om det nu är så att du vet med dig att det han säger inte stämmer – visa det då!

Motbevisa istället för förringa budbäraren

Men betänk att det som är sant för dig, inte måste vara sant för alla andra! Det kan finnas människor som är helt annorlunda funtade än vad du är, och deras sanning kanske ser helt annorlunda ut. Ska du då stånga dig blodig för att motbevisa? Eller ska du vara nöjd med att du själv vet vad som är sant för dig? Oftare och oftare känner jag själv en förnöjdsamhet i att JAG vet vad jag tänker och känner. Det kan räcka.

Detta är vad jag hoppas och tror på att #Skolvåren kan bidra med – att vi vågar titta på våra medmänniskors tankar och idéer utan att förringa dem. Istället kanske vi kan möta människan som tycker helt olikt mig själv, ta och sätta oss med dem och säga det som Anne-Marie Körling säkert hade sagt: ”Berätta! Berätta hur du tänker!”

Så det gör jag nu:
Berätta! Berätta hur du tänker!
Jag är så nyfiken på att höra mer om dina tankar kring det här!

Sportlovsbreak

Idag har varit en mor-son-dag. Far i huset arbetade, storasyster var hos ännu större storasyster och lillebror skulle avlevereras till momo efter kl 15. Så vi hade bestämt sedan ett par veckor att vi skulle ha en dag tillsammans, bara han och jag.20130220-183126.jpg

Vi började i stil, med lyxfrukost på hotell, härlig start på dagen! Rekommenderas varmt som ett enkelt sätt att piffa till vardagen!

Promenerade till biblioteket, där Mr B visade framfötterna, hör bara:
Mr B, 8 år, går fram till bibliotekarien & frågar var en viss bokserie står. Hon visar. Men alla böcker i serien är utlånade. Hon frågar om han vill beställa. Ja, den tredje boken vill jag 20130220-183744.jpgbeställa, säger Mr B, & följer med till disken igen. Har du ett lånekort? Javisst, säger han & tar fram det. När de fixat detta letar Mr B upp mig & skiner som en sol när han säger ‘Nu har jag beställt Den stora striden!’.
Efter en stund säger bibliotekarien till mig att det där klarade han finfint! Jo, säger jag, är stolt över hans tasigförsamhet!

Efter lunch körde vi norrut, destination Dunkers kulturhus. Sportlovspyssel i verkstan resulterade bland annat i dessa pins.

Färdigpysslade gick vi upp en våning till Nick Brandts fantastiska fotoutställning ‘On This Earth, A Shallow Falls’. 3 mars kommer utställningen kompletteras med tredje och sista delen fotografier i hans bokserie om tre och den är tillgänglig fram tom den 19 maj. Måste bara ta med resten av familjen dit också. Det är en utställning du INTE missa om du har möjlighet att se den – helt fantastiska bilder! Både mor & son var ense om detta! Dessutom fick man nedanstående plansch, som Mr B redan paxat till sitt rum.

20130220-183521.jpgMed undersköna bilder på näthinnan, fortsatte färden ytterligare ett par mil norrut. Gossen är nu avlevererad hos momo, där han ska spendera ett par lugna sköna dagar! Även för mig har detta varit en lugn och skön dag, där jag kunnat släppa #Skolvåren under några timmar, i trygg förvissning om att det rullar på alldeles utmärkt. Ibland är ett break precis det som krävs för att jag ska samla kraft att dra ytterligare ett par varv på slipstenen, vilket är vad som väntar imorgon! Vad gör du för att samla kraft?

Samskapande

Hos min coach pratade vi senast om samskapande, som ett sätt att hitta former för ett samarbete mellan en coach och en klient. Samskapande var också det ord som poppade upp i skallen på mig under morgonen då jag läste lite mail som trillat in angående #Skolvåren.

samskapande – skapa något tillsammans

Det är verkligen så jag ser det hela. Jag har en agenda, ja, det kan jag vara ärlig med. Den står t ex att läsa i mitt Föräldratyck. Även i Våryra! beskriver jag detta.

Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli.

Däremot har jag ingen agenda så tillvida att jag vill skapa ett skolsystem på MINA premisser. Det är inte MINA åsikter som ska styra, som är rätta vägen fram osv. Inte heller DINA åsikter. Utan VÅRA. Vi behöver skapa #Skolvåren tillsammans!

Vissa saker/metoder/verktyg/mål/vision kommer vi vara ense om. Andra kommer vi inte kunnas enas kring. Och det du vad? Det är ok. Ja, det är till och med superduperbra! För precis som jag och du och all personal inom svenska barnomsorgs- och utbildningsväsendet har en massa olika idéer och tankar kring vad som passar just oss bäst, lika många barn och ungdomar finns det, som behöver den där mångfalden. Det skrev jag mer om i #Skolvåren, så läs lite där om du inte gjort det än.

Så min vädjan till just dig är:
Tillåt dig att titta i spegeln, känna efter vad som känns bra för dig, vilka metoder, arbetssätt, principer, mål och visioner du känner är rätt för dig. Dela sen med dig av detta. Du kommer att hitta likar, jag lovar! Och du kommer att finna elever och kollegor som är i hejdundrande behov av just en sådan förskollärare/fritidspedagog/lärare/rektor/medmänniska som dig!

Våga titta i spegeln

Håll fokus på det, snarare än på att försöka strida för det du ser anser rätt. Det som du anser vara fel, kanske är helt rätt för just den individen. Låt då den individen få göra samma resa som du, via spegeln till likarna. För det finns elever och kollegor som behöver hen precis lika mycket som du behövs. Men för att samskapa behöver vi definitivt ta tankespjärn mot varandras idéer, och det ska #Skolvåren också bidra till, tillsammans med all övrig skolutveckling som sker runt om på jorden.

Där har du paletten – mångfalden – som kommer att ge varje lärande individ mycket större möjligheter till hållbart lärande, som leder till att individens potential får optimala betingelser för fortsatt växande! Och visst är det ett tydligt tecken på synkronicitet att en ‘arabisk vår’ för skolan påkallas i Lärarnas Nyheter just idag!

Tycker du att #Skolvåren låter spännande? Läs då här lite mer om det rent praktiska vi tänker oss framöver: bit.ly/1534YO5

Oscar Semb om framtidstroVi kommer inte nå fram på en dag, en månad, ett halvår eller ens ett år. Men det viktiga är att vi faktiskt rör oss framåt! Att vi inser att det är möjligt att samskapa framtiden, för det är det. Håller du med? Har du kanske erfarenhet av samskapande? Dela gärna med dig av dina bästa tips och tricks för ett riktigt givande samskapande!

Våryra!

Ja, nog är det vår i luften alltid, #skolvåren närmare bestämt!

Över 80 personer, både innan- och utanför skolsystemet har hittills (på 2,5 dygn) anmält sitt intresse för att i någon form bidra till det paradigmskifte inom skolan som vi nog alla ser måste komma. Det är glädjande att se, inte minst när skriftliga bevis som nedanstående trillar in i Twitter-flödet:

Cecilia Sundh om lärarrollen idag! Susanne Tobiasson om kicken #Skolvåren ger!

Jag vet inte vad du känner, men nog är det vanligare att höra och läsa om utbrända lärare och rektorer, sönderstressade och bullerskadade förskolepedagoger, fritidspedagoger som sliter sitt hår i megastora barngrupper och dessutom inte får fortsatt förtroende utan ska ställas utanför lärarlegitimation, missnöje med löneläget, semester- eller ferietjänst och jag vet inte allt, än sådana här spontana glädjeyttringar?!

Med det inte sagt att jag förringar dessa frågor – sådana där arbetsförhållanden (för både vuxna och barn) är inte acceptabelt, på någon arbetsplats!!! – men nog är det vidunderligt härligt att läsa detta? Det ger mig hopp om framtiden, en tro på att en förändring är möjlig, en vilja att kavla upp ärmarna och verkligen bidra till förändring. Jag har skrivit ett Föräldratyck, där jag just påkallar det som #Skolvåren-initiativet nu möjliggör:

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet (världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Det är just det vi ska göra nu. Kroka arm och tillsammans fundera, diskutera, leka och spåna, agera, lära, reflektera, göra nytt, våga testa osv – allt för att ALLA våra barn och ungdomar verkligen kan bibehålla och utveckla sin inneboende potential. Är du på?

#Skolvåren

Nu har det blivit dags att ta bladet från munnen vad gäller #Skolvåren. Hashtaggen föddes i höstas någon gång, tror jag, och handlar om det paradigmskifte som jag vet vi är mitt uppe i. Ett paradigmskifte som egentligen är två stycken. Både ett för samhället i stort, och ett för skolsystemet. Skolvåren handlar så klart om det sistnämnda.

Paradigmskifte!
Ett av de riktigt stora paradigmskiftena var då mänskligheten gick från tron att jorden är platt till vissheten att jorden är rund. Det förstnämnda var en sanning som folk var villiga att både dö och döda för, så viktig var denna syn för deras världsbild! Paradigmskiften är spännande, omvälvande och omstörtande. De görs inte utan möda, stor ansträngning, personliga uppoffringar, eller utan att vissa känner sig helt vilsna inför en framtid som de inte känner igen sig i alls. Men de uppstår. Och de behövs. Paradigmskiften är de språng som samhället behöver för att fortgå, som jag ser det.

#Skolvåren är inte ETT skolsystem. För det tror jag inte på. Vi har haft ett system alltför länge nu. Det är dags för FLERA skolsystem nu. Ser det som en palett av färger – där individens behov till fullo får vara styrande. Eller som en salladsbuffé. Jag väljer vad jag behöver och tycker om, sådant som gör att jag växer och mår bra. För barn är det kanske inte helt lätt att välja själva, och då måste vuxna ta lite ansvar och hjälpa barnen så att det blir bra, både på kort och lång sikt. Precis som vid salladsbuffén. Men inte ta över helt!

Det är dags att vi slutar tro att ETT skolsystem kan funka för alla – bevisligen funkar det för många, men det räcker inte längre. Det måste funka för alla, som utgångspunkt, eftersom framtidens samhälle behöver hela spannet av kompetenta människor, som blivit så fenomenalt bra på att vara sitt bästa jag! Bara då kan vi på allvar börja ta itu med att lösa dagens (och därmed också morgondagens!) stora problem. Vilken utmaning det är – och det görs bara tillsammans! Så fram med färgtuberna, nu ska vi skapa konstverk!

Katalysator för #Skolvåren
#Skolvåren är, liksom arabiska våren, i hög utsträckning katalyserad via sociala media. Twitter är ett enormt starkt verktyg och skolutvecklingsfrågorna, -tankarna, -idéerna, och -aktiviteterna sprutar ur människor, dagligen och stundligen. Facebook fyller också sin funktion då det möjliggör lite djupare diskussioner och reflektioner.

Vet inte riktigt vilken knapp jag råkade komma åt på Viktoria Struxsjö, men hon tog bollen i flygande fart. Nu har vi en Edcamp-tanke på gång, kryddat med Pecha Kucha, med start i Varberg i juni om allt går som planerat. Vi kopplar oss till #Skollyftet som redan är en etablerad kanal. Viktoria har på två dygn fått in över femtio namn på folk – mest inom skolvärlden – som vill vara med på tåget. Om ni visste vad det gläder mig!! Min tanke har i flera år varit att revolutionen inom skolans värld måste komma också inifrån. När skolpersonal krokar arm med föräldrar och engagerade vuxna, som liksom jag brinner för barn och ungdomars rätt till en fenomenal lärande-resa (kalla den skolgång om du vill, kanske vi ska hitta på ett annat namn?!) – det är då magi kommer att uppstå! Då når vi tipping point och paradigmskiftet blir ett faktum.

Dan Frendin har skapat en metablogg där vi kommer att samla alla de hashtaggar, Facebook-grupper, G+-grupper och bloggar som rör framtidens skola. Helt enkelt fungera som ett paraply som kan bidra till att samla våra något splittrade röster! För endast om vi samlar oss och börjar ropa tillsammans blir rösten så stark att den inte kan ignoreras. Splittringen gynnar enkom sittande etablissemang!

Nu lyfter vi minst två frågor till offentlig och publik dialog:

Vad ska vi med skolan till?
Och var kommer barnen & ungdomarna in?

För det är för deras skull vi måste göra detta, för dem och för vårt framtida samhälle!
Vad svarar du på dessa frågor? Dela gärna dina tankar! Och om du vill bli en aktiv del i den rörelse som vi kallar #Skolvåren så bara hojta, för nu lyfter vi!

#Skolvåren är redo för take off

PS – Längsta inlägget hittills – har medvetet försökt hålla dem kortare, men här har jag så mycket att säga att det inte går! ;-D