Tackar Twitter för tipset!

Publicerad den av
1

Under ett par dagars tid har nacke och skuldror låst sig, sakta smärtat mer och mer, och jag har riktigt känt hur nackspärren kryper närmre och närmre. Haft varmt på, make och dotter har masserat och jag har försökt hålla nacken i ett vilsamt läge, samtidigt som jag inte hållit den stilla i ett och samma läge under någon lång tid. Men så gjorde jag slag i saken att be mina twänner om tips på massör eller dylikt, så jag kastade ut en fråga i morse.

Fick nästan bums tipset att kontakta Chiropraktikakuten i Limhamn, så jag slog en signal och fick tyvärr beskedet att det var fullbokat både idag och imorgon. Men receptionisten bad att få återkomma, efter att ha snackat med en kollega. Efter en liten stund ringde hon upp och glad i hågen begav jag mig söderut vid halv ett-snåret.

20140716-172201-62521761.jpg

Jag har aldrig varit hos en kiropraktor, men Birgitte som tog emot mig var verkligen proffsig med ett fantastiskt trevligt bemötande. Hon förklarade pedagogiskt vad som var mitt problem, vad hon skulle göra åt det, så efter handpåläggning och medföljande lite knak och brak, kände jag mig genast bättre och kunde raskt bege mig hemåt med en ny tid imorgon kväll. Det kallar jag service det!

Jag blir verkligen glad när jag möts av verkliga proffs och sådant bemötande tycker jag ska premieras. Ett sätt jag kan göra det på är ju att sprida ordet vidare, oavsett om det nu är så att de är i behov av fler kunder eller ej. Tänker du som jag när det gäller att skicka vidare i någon form?

Krusbärsplock

Publicerad den av
Svara

Läser Lasse Bergs tredje bok i Kalahari-serien, denna betitlad: Ut ur Kalahari – drömmen om det goda livet. Den är väldigt annorlunda jämfört med de två första böckerna, men definitivt läsvärd. Fast de två första böckerna berörde mig mer, djupare.

image

I boken beskriver han bland annat skillnaden mellan samlare och samlare, som tyvärr inte särskiljs med två olika ord i svenskan, men däremot gör det på engelska, tydliggjord i skillnaden mellan gatherer och collector.

Just idag har jag ägnat mig åt den första varianten av samlande, gathering, då jag och maken plockat rent krusbärsbuskarna. Senare i veckan blir troligen resultatet av det samlandet transformerat till den andra typen av samlande, collecting, då jag lär koka lite krusbärssylt/marmelad av åtminstone delar av skörden.

Krusbär

Men så funderar jag över om jag inte sett ett recept på krusbärsgranité sväva förbi nångång, nånstans. Har aldrig gjort granité, men vette hundan om jag inte ska testa, nu när jag har en sisådär 5 liter krusbär att leka med. Vad brukar du göra av krusbär? Har du något smarrigt krusbärsrecept att dela med dig av?

The elephant in the room

Publicerad den av
Svara

Do you know the feeling, when it’s like there is an elephant in the room, that everyone pretends not to see? Everyone is trying hard to ignore it, chitchatting away or just keeping silent, wishing fervently for someone else to do something, say something, anything, just to get a break from the intense atmosphere?

It can take a lot of courage to be the one to put the spotlight on the elephant. But oh how I wish that was something more people dared to do. Because honestly, who is served by keeping this kind of culture going?

And sure. At a workplace, perhaps it is the boss who should break the ice, be the one to call forth the underlying issue that causes elephants to occur. But what if the boss isn’t capable of doing that, for whatever reason? Should we then keep on perpetuating the current elephant-generating climate, or should I perhaps take a stance? Or you?

It’s not an easy call, it can take a lot of courage, and there are risks associated with it, I do believe. Well, I know. But more often than not, the aftermath of outing the elephant usually aren’t even close to being as bad as I imagined them to be. Believing all hell will break loose, only to realize it’s like a dud shot. And personally, I’d rather take my chances at influencing the current work climate, than not. The alternative might be to find a different job, because seriously, I don’t want to work at a place like that. But I sure want to make sure I’ve done my bit first, to be the change I want to see, right?!

elefanter

Think I have pushed the metaphor far enough now though, don’t you? But apart from that, what’s your take on this?

Vi skapar världen i varje sekund!

Publicerad den av
2

Hemkommen efter en härlig kväll tillsammans med de kloka, modiga och inte minst utmanande kvinnorna i min Master Mind-grupp. En sådan ynnest att få vara i ett sådant sammanhang, där vi i allra högsta grad är medvetna om att vi bidrar till att skapa och omskapa världen med allt vi företar oss.

Sätter mig i soffan med puttepaddan i knät, öppnar Facebook-appen och trillar över ett fantastiskt blogginlägg av Rickard Söderberg, tenor och debattör som verkligen har en förmåga att kliva rakt igenom all bullshit ner till pudelns kärna.

Jag är själv passionerat och måhända naivt inne på precis samma slutsats som Rickard drar:

image

Rickard målar upp avskyvärda, absurda och fullkomligt befängda bilder av världen som den verkligen ser ut idag. Men inte nödvändigtvis imorgon! Och jag gläds, jag stärks, jag flyger fram på vindar av förändring, av ökad medvetenhet och en vilja att bidra till att skapa en värld av inkludering och respekt, gemenskap, kärlek, och än mer kärlek!

Vi kan förändra världen. Jag kan förändra världen. Du kan förändra världen. Men jag vet att det blir så mycket enklare men framför allt roligare om vi krokar arm och hjälps åt, så därför sträcker jag nu ut min hand och frågar dig: Vill du hjälpa mig skapa en värld av inkludering och respekt, gemenskap och kärlek?

Where is away?

Publicerad den av
2

I’ve written several times before about the podcast of Julia Butterfly Hill interviewed by Chris Martenson on Peak Prosperity. Find it on iTunes or here: http://www.peakprosperity.com/podcast/85294/julia-butterfly-hill-living-meaning

Here’s another part of that podcast that really hit me hard:
Unfortunately, in privileged societies, we are so disconnected from the impact of our choices. And one of the examples that I started using years ago that thankfully is now finally making it into the cultural conversation is:

When you say you are going to throw something away, where is away?

And the fact that we have that word proves how disconnected we have become because away is a place. And it is here. It might not be right in our backyard, but we all might have different houses; we share one home. There is no such thing as away. Away has people attached to it. It has places attached to it. It has animals attached to it. The fact that we think there is an ”away” is a magnifying glass into how little we realize how much of a difference we truly make.

imageHonest to God, I’ve never really thought about it this way. I mean, my lifestyle has a smaller ecological footprint today that it did ten years ago, and I try to minimize it more, but still, I’ve never gone fully into the thought of AWAY not existing, of it being a place. Which of course it is!

Huh. Have to ponder that one even more I feel. And perhaps it’s time for another listen to this podcast, that really made me go Oh, Ah, Uhuh, over and over again. Did it provoke the same responses in you?

Hindret? Rädsla!

Publicerad den av
4

Under ett samtal kom vi in på rädslor, och min samtalspartner sa ”Oftast är det rädsla som hindrar oss”. Och då slog det mig. Oftast? Nä, vet du vad, jag undrar om det inte är dags för lite svart vitt perspektiv från mig för en gångs skull, så jag kastar ur mig följande påstående:

Det är alltid rädsla som hindrar oss.

image

Rädslan i sig är inte problemet dock. Det är både naturligt och normalt att känna rädsla. Problemet som jag ser det är att vi lite till mans är för snara att tro på rädslan och låta den stoppa oss. Visst finns det fog för det ibland, men vid sådana tillfällen bör du ringa polis, brandkår eller ambulans helt enkelt.

Problemet är alla de andra gångerna. Stunderna av möjlighet, som går förlorad för att jag – och kanske du? – väljer att tro på rädslan. Rädslan som i mångt och mycket allt för ofta handlar om ett möjligt (men ofta ganska osannolikt scenario) som eventuellt kan komma att inträffa i framtiden. Dessutom har den dessutom ofta med andras tankar att göra.

Hen kommer tro jag är helt [infoga valfritt adjektiv]!

Jag vågar påstå jag är långt ifrån ensam om att ha tänkt den tanken, där jag ofta infogar beskrivande ord som knäpp, tjock, galen, feg, ynklig, maktfullkomlig, löjesväckande, klumpig, bestämmande osv.

Varför ska jag låta mig hindras av vad jag tror att någon annan eventuellt kommer att tro om det jag står i begrepp att göra?

Vad skulle hända med dig, om du trotsade rädslan lite oftare (och då menar jag inte den där det är läge att slå 112, så klart)?

Hur påverkas ditt liv om du vågar lite mer idag än du vågade igår?

Jag = min personlighet?

Publicerad den av
6

Vem är jag? Det är en fråga jag reflekterat över på många olika sätt, under lång tid. Det har säkert du också. Skulle tro vi alla snuddar vid den där frågan ett antal gånger under livet, om inte annat så under tonåren, då jag vill minnas att denna frågan upptog mycket av mina tankar.

Läste följande om personlighet idag, då jag rensade mailen:

image

Personligheten ja. Är den jag? Eller är den en skapelse, en konstruktion, något vi drar till med för att kategorisera och förklara, men som i och med just den processen också begränsar och avskärmar oss? Tycker det är lite svårt att förhålla mig till personlighet som koncept, för det är ju ganska lätt att beskriva mig själv, genom just det begreppet. ”Sån e jag ju”, är en tanke som dyker upp, både en och två gånger. Men är det verkligen så? Är jag sån?

Jag är en Etta enligt Enneagrammet, och har haft stor glädje av den kategoriseringen, och inte minst dessa dagliga enneagramtankar som jag prenumererat på i många år nu. Samtidigt känner jag att jag kommit långt från flera av de klassiska sakerna som karaktäriserar just Ettan. Mycket finns kvar, men väldigt många är jag förbi. Har gått genom dem. Inte runt om. Utan just genom. Har kommit ut på andra sidan, och undrar lite – vem är jag nu då? Ska jag annamma en ny personlighet? Ska jag definiera det eller den jag är, när jag är Jag? Eller ska jag bara försöka vara Jag, i min renaste essens?

Att ta fajten. På insidan.

Publicerad den av
13

En av de saker som jag förändrade i övergången från före-Helena till efter-Helena är att jag medvetet slutade att ta fajten på insidan. Jag hade till dess burit på en massa, agg, sorg, ilska, uppgivenhet, förtvivlan, besvikelse osv, som jag mer eller mindre inte släppte ut, utan jag bar det inombords. Jag är ganska säker på att det pös ut så omgivningen märkte det, men jag släppte liksom inte på förlåten och berättade för någon hur jag mådde, utan den konversationen hade jag enkom med mig själv.

Och vet du? Det är oerhört tungt. Det är något jag inte önskar min värste fiende, och det är dessutom något jag skulle önska att vi förmådde ändra på, rent strukturellt, för nånstans har vi gått snett i samhället. För varje barn är omgiven av vuxna i olika roller, men lik förbannat finns det ofantligt många barn som gör just så här. Tar fajten. På insidan. Och det är förödande!

20140708-071428-26068971.jpgFör egen del gick jag möjligen från en ytterlighet till dess motpol, från att ha burit allt på insidan, till att släppa ut allt till alla. Det sistnämnda har jag slutat med. Numera är jag mer restriktiv med vem jag pratar om sådana här viktiga, men ganska privata saker med, men i gengäld har jag desto fler som jag kan göra det med.

Läste en artikel för inte så länge sedan som lyfte det faktum att vi faktiskt är oförmögna att hjälpa oss själva i samma utsträckning som vi kan hjälpa en vän. Gentemot oss själva är vi blinda; vi ser inte det som skulle vara självklart att föreslå för en god vän i samma situation. För mig blir det ytterligare ett bevis på att vi behöver varandra, och att bästa sättet att hjälpa mig själv, det är genom att ta hjälp av nära och kära. Eller professionella för den delen, det finns många alternativa vägar ta finna den hjälp just jag behöver. Dock tror jag det är viktigt att hålla två saker i åtanke:
1) Jag är hel. Jag är inte trasig. Jag har inom mig allt jag behöver. Och det gäller oss alla.
2) Jag har nycklarna till mina inre dörrar, även de som är förslutna. Jag kan ta hjälp av andra att hitta nycklarna, men endast jag kan låsa upp dem.

Sedan jag slutade ta fajten på insidan så mår jag så mycket bättre. Först nu när jag skriver detta inser jag vikten av denna förändring i beteende fullt ut. Jag hade definitivt inte varit där jag är i livet om jag hade fortsatt ta fajten inombords. Finns inte en chans.

Människan är en social varelse, och vi är inte skapta för att klara oss själva. Vi behöver varandra för att må bra. Vi gör varandra bra helt enkelt, som Pia Sundhage säger. Det betyder inte att du behöver släppa in alla i ditt inre. Inte alls. Men någon. Och jo, det händer att jag släpper in en människa som jag kanske inte borde släppt in. En människa som river runt där inne och åsamkar mig lite skada, eller åtminstone lite oordning, istället för att hjälpa mig leta efter nycklar. Det händer. Så jag blir allt bättre på att välja vem jag släpper in. Men likväl blir jag förvånad ibland. Jag tänker dock aldrig sluta släppa in människor, för jag vet att det värsta jag kan göra vore att återgå till att ta fajten. På insidan. Enkom. För mig var det ett sätt att sakta förgöra mig själv, och det tänker jag aldrig mer vara delaktig i.

Vem släpper du in?

Tack för det Svenska Dagbladet!

Publicerad den av
1

Börjar landa efter Almedalen, maken påpekade att det är lite grann som jetlag. Och det stämmer fint det. Idag har jag ägnat mig åt att ta det ganska lugnt, men lite fiff och don har det blivit så jag bland annat har bockat av ett antal att-göra-saker från listan, som tex fixa boende och hyrbil för kommande utlandstripp. Skönt att få det gjort!

Dessutom trillade det in ett email från far med ett scannat klipp från Svenska Dagbladet (kolla nedre vänstra hörnet)

20140707-171931-62371166.jpg

Det gjorde att jag började leta lite grann på deras hemsida och gjorde ytterligare två trevliga upptäckter, dels denna lista över twittrare där både #skolvåren och jag (@HERO_Respondi) platsar, och dessutom var @spirande dragplåster till #skolvårens walk n talk under tisdagen:

Almedalstwittrare2014

och dels en lite rolig artikel om Panikartade politiska twittrare som vill hamna på listor där följande text kan läsas ungefär i mitten:
”Skolan har tillsammans med jobben varit de i särklass hetaste sakpolitiska fälten i Almedalen. Under onsdagen syntes det extra tydligt, då både hashtaggen #skolanförst och organisationen Skolvåren hamnade mycket högt i SvD/Lisslys #socialavalet. Bakom ligger idogt opinionsbildningsarbete i Visby från flera intresseorganisationer på skolområdet.”

Kul att både jag och #skolvåren syns – och jag skulle vilja påstå att varken jag eller #skolvåren faller under ”panikartade politiska twittrare” med tanke på hur mycket det brukar twittras från båda de Twitterkontona i vanliga fall. Visst blir det en topp under Almedalen dock, men inte mer än under en #afkSkolvåren vill jag hävda.

För den delen förekom både jag och #skolvåren i andra listor även före och under Almedalsveckan, som jag kan blogga om imorgon. Eller inte. Vem vet!

Nöjd med dagens fiff och don är jag i alla fall, så jag klappar mig på axeln och säger ”Bra gjort Helena, framför allt att du börjar tagga ner!”. Brukar du ge dig själv en klapp på axeln ibland?