Kategoriarkiv: Skolutveckling

Fastlandssupport under #afkAlmedalen15

Publicerad den av
3

I år ska jag inte åka till Almedalen med #skolvåren. Känns lite konstigt, ärligt talat. Men samtidigt väldigt stort. För i år är det mer och fler #skolvårare i Almedalen än tidigare två år. Gänget som ska åka är fantastiskt, och det spånas, planeras, skrattas och arbetas hårt inför kommande vecka ska ni veta. Ann (ja, Fröken Ann alltså), Gunilla, Ingela, Jonas, Laura, Ninna och Susanne kommer att finnas på plats merparten av veckan, ja, någon är där hela tiden, men inte alla alltid.

loggalampamsvanskopia-kopia#skolvåren kommer att köra framgångskonceptet Walk n Talk från förra året även i år, varje dag från måndag till torsdag. På fredag bjuds in till en workshop. Alla detaljer finns samlade här på skolvåren.se. Och jag skulle vilja be dig om hjälp. Framför allt när det gäller walk n talk:arna (men givetvis även workshopen). Dela dem. Klicka dig in till Facebook-eventen, tacka ja själv, bjud in folk du känner som du vet finns på plats under Almedalen. Dela på din egen sida. Sprid ordet. För det är tyvärr så att Almedalsguidens krav på event blir allt mer snävt och tyvärr passar inte våra fantastiska walk n talk’s in. De står alltså inte med i Almedalsguiden och därför krävs lite gerillamarknadsföring för att sprida ordet. Tackar på förhand för din hjälp med att lyfta fram #AlmedalensGräsrötter!

Och jag då? Jo. Jag ska agera fastlandssupport. Jag ska försöka bistå hemifrån på alla sätt jag kan. Och så ska jag se hur det är att ”göra Almedalen” hemifrån trädgården helt enkelt. Och jag tror det kommer gå bra det med. Jag har ju twittrat enormt mycket de tre år jag varit i Almedalen, och det tänker jag göra i år med. Så om inget annat, så ses vi kanske där?

Svenska Skolan i London

Publicerad den av
Svara

Var i London förförra veckan, och passade på innan avresan att maila rektor Anna Jägberg som jag fått kontakt med förra året, via Twitter. Frågade helt sonika om det fanns möjlighet för mig att göra ett studiebesök på Svenska Skolan i London, och jag hade tur: det gick nämligen alldeles utmärkt. 

Tog mig från norra London till Barnes, på andra sidan Themsen, där förskole- och grundskoleverksamheten ligger. Gymnasiet ligger ytterligare en bit bort, men jag nöjde mig med att besöka den förstnämnda delen. Anna tog emot och vi började en härlig rundvandring i nyrenoverade lokaler, som ligger väldigt fint längs Themsen, med en lummig gård som ramar in hela skolan. 

Hammersmith Bridge – vacker och imponerande, tycker både jag och elever och personal vid Svenska Skolan i London.

Fick se ett sångnummer av fjärdeklassare inför den årliga musikalen som kulminerar vårterminens avslutning. I år var det Back to the future som valts, eftersom huvudkaraktären Marty McFly flyger tillbaka till framtiden till just i år, 2015!  

Klassrummen är namngivna efter landskap och landskapsblommorna. Backdrop till musikalen Back to the future – känner du igen klocktornet?

Merparten av personalen är svensk, men vissa är engelska. Alla barn blir tvåspråkiga (minst) då man använder både svenska och engelska på skolan. Alla verkade trivas väldigt bra på skolan vilket inte förvånar mig. Jag hade dessutom turen att komma till lunchtid, så jag bjöds på skollunch och den gick inte av för hackor. Inte minst surdegsbrödet som jag tror är kockens hemliga vapen! 

Skapande av olika sorter och slag – härligt att se!

Jag lärde mig en massa av Anna, som kan sin verksamhet utan och innan efter fyra år som dess rektor. Till sommaren är dock hennes äventyr i London slut, då hon flyttar hem för nya äventyr som skolledare. Men Svenska Skolan i London lär fortsätta på inslagen väg, en väg som inleddes redan 1907. Det är den nästäldsta svenska skolan i utlandet, endast slagen av Paris, som grundades 1878. 
Intressant att tänka sig att arbeta efter svensk läroplan, men samtidigt efter ett annat lands arbetslagstiftning, sociallagstiftning osv. Anna berättade att det fungerar ganska väl just i England, vars lagstiftning i stort liknar den svenska med smärre skillnader, men i andra länder kan det vara svårare, t ex kring det här med att en svensk skolledare har en skyldighet att rapportera misstanke om problem i hemmet till socialtjänsten.

Kollegialt lärande kring samma typ av litteratur dryftas av det utvidgade kollegiet, oavsett om man befinner sig i Sverige eller utomlands. Just Twitter och övriga sociala media spelar stor roll för skolpersonal som befinner sig långt från Sveriges gränser. Fantastiskt vilket utbyte som möjliggörs!

 
I stort noterade jag att ungar är sig lika, spelar inte så stor roll var man stöter på dem! De är lika busiga, intresserade, spralliga, trötta, fiffinurliga, hungriga, skaparsugna och nyfikna var i världen man stöter på dem. Det är betryggande på något vis, likheterna mellan oss människor är generellt större än det som skiljer oss åt. Jag tackar Anna och hennes personal och alla elever för att jag fick komma på besök; känns som jag har börjat samla på skolbesök!  

Jag hade inte läst in mig på verksamheten i förväg, så jag hade inte tänkt på att de även beskriver gymnasieverksamhet. På gymnasiet, som jag alltså inte besökte, är det ganska stor omsättning på elever varje läsår, då merparten är svenska utbytesstudenter, som går ett år här som del i sin ordinarie gymnasieskolgång. Det betyder att de alltså inte behöver lägga till ett år, så som jag själv gjorde som utbytesstudent i USA för en herrans massa år sedan (tror det knappt själv, men det är 25 år sen!). Smart! Jag hade faktiskt inte en aning om att det gick att göra på det viset.

Många svenska kommuner möjliggör för sina gymnasieelever att ta ett av sina gymnasieår här (samhällsvetenskapligt, ekonomiskt och naturvetenskapligt program erbjuds) genom att de får ta med sig sin skolpeng. Men Malmö Kommun, där jag bor, tillåter inte det, trist nog. Det gör ju att en familj måste ha större ekonomiska resurser för att kunna skicka sitt barn på ett utbytesår, då kostnaden för hela skolåret måste bäras av familjen. Just för gymnasieskolgång som faktiskt följer svensk läroplan och därmed direkt kan tillgodoräknas av den enskilda eleven verkar väl det lite underligt, så säg? 

Kraftinjektion?

Publicerad den av
Svara

Det är en ganska ny upplevelse för mig att låta livet levas genom mig, snarare än att försöka bestämma hur livet ska levas. Kryptiskt kanske? Jag menar så här: tidigare har jag försökt styra, ha koll på, kontrollera och överlag själv skapa mitt liv. Och med handen på hjärtat så har det gått ganska bra, generellt sett, men skillnaden mot att försöka vara öppen för det som vill hända i stunden, snarare än att själv bestämma vad som ska ske i stunden, är stor, riktigt stor. Men kanske det bara märks på insidan? Kanske det bara är min upplevelse av mitt liv som förändrats? Jag vet inte jag.

Men jag vet att det händer massa intressanta och udda saker som jag inte känner igen sedan tidigare. Till exempel satt jag på ett fik för ett jobbmöte för ett par veckor sen, då Stellan Nordahl ringde. Han frågade vad jag sysslade med, berättade det varpå han frågade om jag inte ville fortsätta fika på Kvadrats kontor, där han och några andra satt och jobbade och hade kommit på att ta kontakt med mig. Jomenvisst, sa jag, avslutade mitt möte och tog mig därefter bort till Kvadrat.

Väl där berättade Stellan, Annhild, Stefan och Johan om Ny kraft i skolan, en kraftfull inspirationsdag för lärare och skolledare. Vi fortsatte snacka lite grann och ett tu tre frågade Stellan om jag inte kunde moderera dagarna. Jomenvisst, sa jag, och sen fortsatte vi planera.

Ledarlyftet-grupp1

Där ett exempel på det jag menar, att låta livet levas genom mig, för jag lovar att jag inte kunnat planera den dagen på det viset! Så nu har jag ett spännande uppdrag framför mig, med en för mig ny utmaning och intressanta människor att lära känna.

Om dagen lockar dig, så anmäler du dig. Då ses vi snart, vilket jag ser fram emot. Dessutom vore jag väldigt tacksam om du sprider informationen vidare till andra du känner inom skolvärlden. För en kraftinjektion innan sommarlovet kan väl sitta bra?

När stödet i skolan brister

Publicerad den av
1

På #anhörigriksdagen i Varberg deltog Barn i Behov och gjorde stort intryck på alla deltagare. Jag träffade Cilla och Jessica som anhörigriksdagens första dag höll ett föredrag. Ett föredrag som ruskade om och ledde till en strid kö till BiBs monter där de som var intresserade kunde kolla hur just deras egna kommuner stod sig i den datainsamling som Cilla skapat under idogt och ihärdigt arbete. Helt sanslöst egentligen att hon tagit fram ett material baserat på data som de flesta av kommunerna inte ens kunde svara på rakt av, utan fick sätta folk på att leta fram siffror och fakta i rapporter och system.

Och bäst av allt så filmades föredraget så du kan titta på det du med:

Om du tvekar på om det är värt dryga 35 minuter av ditt liv så kan du ju lyssna till vad Mikael 6 år säger:

Jag står här i korridoren för jag förstör för hela klassen.

Vi kan inte ha det så här längre, eller hur?

Anhörigriksdagen 2015 i Varberg

Publicerad den av
1

Igår var jag över dagen i Varberg och deltog i dag 2 på Anhörigriksdagen 2015, som ordnades av Anhörigas Riksförbund med flera. Anledningen till att jag tog mig dit ligger främst i ett engagemang jag är inblandad i, som rör skola, barn och kanske framför allt lärande. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det som var allra härligast igår var att se hur Barn i Behov, en grupp som jag följt under ett år eller så, verkligen lyckats på alla sätt och vis. De hade en monter, som var mest besökt av alla montrar. Höll en föreläsning dag 1 (som jag alltså missade tyvärr!) som var värsta snackisen även dag 2, och som gjorde att kön ringlade sig lång till att få kolla i den databas som Cilla Lundström skapat, efter att ha ringt runt till Sveriges kommuner för att samla siffror, svart på vitt, på hur det faktiskt ser ut runt om i landet med avseende på bland annat särskilt stöd i skolan. Cilla startade i höstas samla information vilket först ledde till en tryckt rapport som visade 125 kommuners hantering av tilläggsbelopp varje år från 2010 till nu; dvs givna och avslagna samt varje kommuns riktlinjer. Många kommunala tjänstemän var väldigt nyfikna på att få veta hur det stod till hos just dem. Det övergripande budskapet till dem alla var dock: Din kommun bidrar till att sätta Sverige sist bland alla EU-länder om stöd i skolan!

Om du är nyfiken på att höra mer hur din kommun ligger till, så hör av dig till Cilla via Facebook! Mer information om Barn i Behov hittar du bland annat på Facebook, men de twittrar aktivt också.

101 berättelserBarn i Behov (ofta förkortat BiB) har också tagit fram en bok som jag fick med mig hem från Varberg. Den heter 101 berättelser om en skola som inte är för alla, och den ska jag självfallet läsa. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning ärligt talat, för jag misstänker att jag kommer bli både förtvivlad, förbannad och frustrerad när jag läser de 101 olika röster som delar sin upplevelse i boken. Lovar blogga om den när jag läst klart.

Ja. Onekligen är det så att BiB var det som gjorde mest intryck på mig igår. Tankarna går till Margaret Mead när jag ser hur fantastiskt engagerade människor det finns:

Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma och engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är det det enda som någonsin har lyckats. 

Jag vill förändra världen. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Men gisses så skönt det är att översköljas av bevis på att det är just så. Känns det igen?

 

Människor som tystnar

Publicerad den av
4

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?

Östra Grund – #hursvårtkandetvara

Publicerad den av
Svara

I onsdags förra veckan var jag på besök på Edboskolan, hos Fröken Ann. Därefter lyckades jag få till ännu ett skolbesök innan jag hade en lunchade inne i Stockholm. Jag hann med ett besök på Östra Grundskolan i Skogås nämligen, och träffade både Anders Enström och Peter Bragner, lärare respektive rektor.

Jag har inte detaljstuderat statistiken från Östra Grund men förstår jag det rätt har skolan på en tre-fyra år gjort en rejäl resa vilket också märks på deras stigande resultat. Jag lämnade skolan glad till sinnet, och ser fram emot att få besöka Peter och Anders igen. Varmt tack till er och de elever jag mötte på min rundtur!

Dessutom är det så att man på Östra Grund använder Itunes U och jag tipsar dig verkligen att kolla in deras ITunesU-kanal, där det finns massvis med material som ligger helt publikt, dvs tillgängligt för vem som helst (som har appen).

Lyckades tom få delta i en podcast som Anders och Peter kör med titeln #hursvårtkandetvara. Ungefär 17 minuter in i podden är det dags, och jag och Peter fick ett trevligt samtal om #skolvåren, #VarförSkola, likvärdighet och mycket annat. Dessutom var vi så inne i vårt samtal att vi missade att inspelningen helt plötsligt havererade, så det är ett break mitt i min beskrivning av en av de vägar till lärande som jag fantiserar om (se det som en kombo av dagmamma, förskolebussar och sokratiska samtal. Kanske får utveckla det där i ett annat inlägg vad det lider. Och kanske du får en tillräcklig bild för att fantisera vidare fritt själv!).

östra grund

På Östra Grund gjordes datasalen om till inspelningsstudio med en green screen. Coolt!

 

En av de mest fascinerande saker jag snappade upp på Östra Grund var det faktum att som enda (!) skola i Sverige kör Ung Företagsamhet för sina nior (alla utom 2-3 av eleverna i årskursen deltog, de som avstod gjorde det medvetet). Tydligen finns det någon mer högstadieskola som kör delar av processen, men Östra Grund kör det fullt ut. Och vet du? Man gör det med utökad tid. Dvs, inte inom ramen för befintligt schema satt utifrån timplanen, utan med 1,5 timme extra/vecka. Som eleverna väljer. Frivilligt. I nian. Det tycker jag är coolt, inte minst för att det viset att eleverna får ut något av processen. Undrar nyfiken varför inte fler högstadier kör UF under nian? För ärligt talat, #hursvårtkandetvara?

Edboskolan – se mig!

Publicerad den av
1

Idag hade jag ett skolbesök inbokat, på Östra Grundskolan i Skogås. Men innan det var dags för det mötet (reflektion kommer, jag lovar) så följde jag med Fröken Ann till hennes klass på Edboskolan och lyckades därför med konststycket att besöka två skolor idag! Var med på morgonsamlingen och därefter en liten stund med mig i centrum. Eller… vem var det egentligen som var i centrum?

Information om Creative Commons – något jag gärna sett i alla klassrum.

Ann har som vana att besökare i hennes klassrum ”bjuder på något” och detta något är alltså inte frukt, kakor eller pennor, utan en berättelse. Jag funderade en vända på vad jag kunde dela som 28 härligt livsbejakande och nyfikna 7-åringar skulle kunna finna intressant. Och så slog det mig: jag ville berätta om mina husdjur, och se om eleverna kunde komma på vilka tre typer av husdjur jag har hemma. Så vi hade mer av en gissningslek än att jag berättade något. Katt satte de ganska snart, marsvin satt också ganska omgående men sen. Oj så klurigt. Fick gissningar på gris, antilop mm, innan någon sa papegoja. Och det stämmer ju inte, men väl samma typ av djur, så någon insåg att det var en fågel jag har. Men vilken? Och där kom det ena mer fantasifulla efter det andra (örn, duva, kanariefågel, undulat, påfågel bland annat) innan jag fick ge ytterligare en ledtråd. Ann kokte nämligen något till mig igårkväll då vi kom hem till henne (har varit på blixtvisit i Stockholm, och huserade hos Ann), och mina husdjur levererar sånt som hon kokte…. och då kom någon på ägg och sen satt Höna där så klart! En av gossarna fick min telefon med ett foto på våra tre höns att visa alla kamraterna, och sen var det dags för rast. 

Gulligaste kiss-och-bajs-gosedjuren/nyckelringarna. Tycker jag. Och tydligtvis Ann också. Och så världens finaste strumpor – oh, sådana skulle jag vilja ha!

Mitt bestående intryck från timmarna på Edboskolan är elevernas önskan och glädje i att få bli sedda. Många ivriga ansikten som ville gissa, dela sina erfarenheter (Visste du att jag kan prata skånska? frågade en av eleverna, och berättade att hens morbror (tror jag) fått en skånsk fru. *underbar kuriosa!*), föreslå namn till våra höns (ja, dåligt av oss, men de har faktiskt inte riktigt fått några namn som satt sig. Kanske för de är intill förvillning lika?), berätta om att grannarna på landstället minsann också hade höns, tuppar, lamm och ankor osv. 

Och jag såg. Försökte åtminstone. Se dem. Möta dem. Tacksam för att jag fick följa med en stund i denna etta!  

Ann har gjort så fina tavlor som hänger i klassrummet. Och Pippi möter alla besökare, för hon sitter på klassrumsdörren.

 

Noterade ännu en sak dock och det är hur vansinnigt rörliga små barn är. I konstant rörelse; händer, fötter, pilla på kompisens hår, lägga sig på golvet (samlingen tog plats runt en tjock matta på golvet). Funderade på samma sak härom morgonen då jag försökte få min tio-åring att ligga still i sängen brevid mig på morgonkvisten så jag kunde göra min morgon-meditation i någorlunda lugn och ro. Samma med honom. I rörelse. Hela tiden. Honom bad jag ligga still… och fick sen en gnutta dåligt samvete. För är det inte så att i dessa tider rör vi oss rent generellt alldeles för lite? Så vad händer när vuxna, som jag, möter dessa i-konstant-rörelse-barn och med alla medel försöker få dem att stillna? Hur kan vi använda deras naturliga tendens att vara i rörelse bättre? Och därmed också öppna för att komma i ro i sig själva?

Ja, många frågor och funderingar. Som det brukar blir när jag är ute på äventyr. För så är det, att besöka olika lärande-verksamheter är verkligen ett äventyr för mig, tro inget annat. Jag lär mig. Ser saker. Möter individer. Känner in. Och en sak är säker. Ann är bra på det där som Astrid Lindgren förespråkar: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.

Härliga ungar, nyfikna, frågvisa, ivriga och omtänksamma. Tack för att jag fick besöka er idag!



Detta blogginlägg, nummer 60 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Walk n Talk i vackra Stockholm

Publicerad den av
6

Idag har varit en dag i mötets tecken, och morgondagen blir detsamma. Idag har jag först haft mastermind-möte. Sen tog jag tåget till Stockholm, och på stationsplan möttes jag av Therese Mabon som jag mött på sociala media, pratat med vid något tillfälle, och idag träffade afk för första gången. Vilken underbar walk n talk vi fick i ett vårvackert Stockholm.

  

Varmaste tack för att du höll mig sällskap under en bensträckare. Känns som det var långt från enda gången vi ska ses, min nyvunna vän! Har väl knappt börjat skrapa på ytan på allt som finns att dryfta tillsammans? 

Efter promenaden var det dags för möte nummer tre, som jag lämnade med en bubbligt lycklig känsla i kroppen! Mer om det vad det lider, just i dagsläget känns det som ett embryo som behöver få växa till sig lite mer innan jag/vi berättar mer om det. Men Fröken Ann summerade kvällens möte väldigt väl på Facebook: 

Vilken spännande kväll! Ett möte, ett embryo, till ett modigt, kaxigt, viktigt, behjärtansvärt och möjligt projekt har börjat ta form. Härlig dynamik och otroliga möjligheter framåt.

Kunde inte sagt det bättre själv. Så in alles, tre fantastiskt fina möten idag för mig. Vem har du mött idag?

Hälften. Och dubbelt.

Publicerad den av
Svara

Idag har jag varit på skolbesök igen, eller rättare sagt klassrumsbesök. Jag hade ett förmiddagsmöte i Helsingborg och passade då på att fråga vännen Susanne Jönsson om jag fick komma på besök till henne efteråt. Det fick jag. Så idag har jag hängt med tvåorna på Drottninghögsskolan i Helsingborg. Jag kom när det var lunchrast och hängde med Susanne och ungarna till skoldagens slut.

Efter lunch var det mattelektion, och vi ägnade oss åt hälften och dubbelt. Jag gick runt och snackade med ett gäng av eleverna, såg hur de tänkt kring bil-uppgiften Susanne gett dem och förundrades över hur tydligt det är när barn (ja, det gäller alla för den delen, ålder oaktat!) förstår, och när de bara gissar. Successivt såg jag dock hur pollett efter pollett trillade ner, en efter en.

bee bots

För gisses så klurigt det är det där med hälften och dubbelt. Inte helt enkelt att förklara, för någon som liksom inte förstår vad orden betyder. Det är precis som läskoden – innan jag knäckt den är bokstäver bara underliga krumelurer. Men när jag väl förstår vad bokstäverna bär med sig, så öppnas en ny värld. Så ock inom matematiken, där Susanne också gav mig en vink om svårigheten i att många av världens språk är olika uppbyggda. Olikheterna blir påtagligt uppenbara bland annat då man pratar matematiska. Snacka om att krydda tillvaron för en matematiklärare i en högst multietnisk klass.

Susanne använder också fantastiska Bee Bots i sin undervisning, vilket hon nyligen bloggat om. Hon förevisade dem för mig när skoldagen var slut, eftersom hon inte hade planerat för en sådan lektion idag. Verkligen urfräsiga, så om du inte upptäckt dem än så tycker jag du ska kolla upp dem!

parkeringenInnan vi alla sa tack och hej då för idag så fick eleverna landa en stund i vad de lärt sig under dagen. Jag landade själv under den där minuten av tystnad. Den främsta känslan jag tar med mig från dagens besök är att jag tror det är stört omöjligt för svensk skola att vara likvärdig, inom ramen för hur det ser ut och strukturerats idag. Här en hyfsat liten skola i ett av Helsingborgs mest segregerade bostadsområden med allt vad det för med sig. Skolan är så enormt viktig för både eleverna och deras föräldrar/vårdnadshavare. Och har samtidigt ett nästintill omöjligt uppdrag. Inte minst för att högt ställda krav i styrdokumenten på individens utveckling i samklang med kollektivet också ställs mot kommunalt behov av en budget-i-balans och mycket annat.

Därför fylls jag av tacksamhet och beundran för lärare som Susanne och hennes gelikar, som ger sitt professionella allt för att de ungar de stöter på inom ramen för sitt uppdrag ska ges allra bästa förutsättningar. Det blir extra tydligt i en skola med ett liknande upptagningsområde som Drottninghög, där det verkligen krävs oerhört skickliga pedagoger. Dock blir det väldigt fel om vi gör skolan till en ö i detta arbete, som om de ensamma kan lösa de utmaningar som områden som Drottninghög m fl står mitt i.

Hur kan man tänka för att få till det? Hur får vi alla instanser, oaktat om de är offentliga eller privata, att samverka för att gemensamt lyfta ett område och dess invånare, så att de alla ges möjlighet att leva ett gott liv, med meningsfullhet, lycka och en social samvaro, en känsla av sammanhang?

Helsingborgs kommun och olika instanser på området Drottninghög gör redan mycket, i syfte att få till detta:

”Drottninghög ska vara en integrerad del av staden – fysiskt, mentalt och socialt.”

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla som bara tänkas kan vara inblandade i att lyfta en hel stadsdel fortsätter arbeta för att uppnå detta mål, och att man fortsätter ta lite udda och nya grepp på det hela!

Tack Susanne, dina kollegor och framför allt eleverna för att jag fick komma på besök idag.  Jag lär mig av att få uppleva dessa små nedslag i verkligheten, och hoppas att jag får många fler chanser framöver. Kanske hos dig?