Kategoriarkiv: Framtidens samhälle

In tears; determined!

Publicerad den av
Svara

Have you seen The internet’s own boy about Aaron Schwarz? It’s an amazing documentary. A tear jerker. It touched me deeply, and I’m almost ashemed of being a part of the culture that makes a person with gifts like Aaron, kill himself.

If you haven’t seen the documentary, I urge you to do it. Immediately! And then you reflect on the choices you can make, small or large, that can help create a better world. Aaron believed in questioning, asking why, and not settling for what is. Question in your way.

Because I believe in a better world, just like Aaron did. Throughout the documentary that’s the message that shines most brightly for me, this enormous urge to do good, and help in making the world a better place. All similarities between me and Aaron end there, because in no way do I want to compare myself to his brilliance. But then again, I don’t have to. Because we are all needed. Each and every one of us has something unique, and when that unique core is used to create a better and more loving world, we will be able to level up, both as a society and as individuals.

Aaron believed in questioning, asking why, and not settling for what is. He questioned in his way. Watching the documentary has me in tears, but I am also more determined. I am strengthened in my belief that we can change the world, in the power of asking why, that one person can make a difference and that we are all needed.

I urge you to question the structures of the world we live in, your way, and I’ll keep on questioning in my way. Deal?

Jag gråter, och stärks!

Publicerad den av
Svara

Har du sett Internets underbarn? DOX dokumentär på SVT Play om Aaron Schwarz? Den är helt fantastisk. Tårdrypande. Jag blev oerhört berörd, och det är nästan så jag skäms över att vara en del av den samhällskultur som gör att en person med gåvor som Aarons, tar livet av sig.

Varför Aaron Schwarz

Har du inte sett dokumentären så uppmanar jag dig att göra det. Bums. Och sen att fundera över vilka val du kan göra, i det lilla, eller det stora, som tar oss till en bättre värld. Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Ifrågasätt på ditt vis.

För jag tror på en bättre värld, liksom Aaron. Genom hela dokumentären är det budskapet som lyser klarast, en oerhört stark drivkraft att göra gott och att bidra till att göra världen bättre. Där tar nog likheterna slut, för på intet vis vill jag mäta mig med hans briljans. Fast det behöver jag inte heller, på sätt och vis. För vi behövs alla. Det finns något unikt i varje individ, och det är när det unika används för att skapa en bättre och mer kärleksfull värld som vi verkligen kan levla upp, som individer OCH samhälle.

Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Han ifrågasatte, på sitt vis. Jag gråter när jag ser denna berättelse, men stärks också. Stärks i min fasta tro på att det går att förändra, att det finns en enorm kraft i att fråga varför, att en individ kan göra skillnad, och att vi alla behövs.

Min uppmaning till dig är att ifrågasätta på ditt vis, så lovar jag att göra det på mitt. Deal?

What am I afraid of and who’s to blame?

Publicerad den av
Svara

What am I afraid of and who’s to blame? We center our lives around this question – according to Brene Brown – to the detriment of us all. Just started to listen to the RSA Talk that Brene Brown gave a while ago, and even though I’ve listened to it at least five times, I’ve never latched onto this question.

But today. Wham!! It hit me like a hammer on a nail that this is what is happening in Sweden today. And yesterday. And on election day. And the months leading up to Election Day… and so on. We have all fallen prey to the question of what I’m afraid of and who’s fault it is.

There are those that voted for the Swedish Democrats. This very question somehow seems to be at the very center of what that party is all about. A fear of/for a country (and a world) that is changing by the second, and being afraid of that change. Not wanting it. Not feeling safe with that change. Or whatever the rationale is… And the blame is put on immigrants.

Then there are those who didn’t vote for the Swedish Democrats. The people terrified or pissed off or personally offended by the racist dogma that somehow seems to have been the main focus during this general election in Sweden. And here the blame is placed on the people who sympathise with the Swedish Democrats.

And you know what?

It won’t work. Neither way.

We can’t create a good society if we base it on fear and blame. So regardless if you voted on the Swedish Democrats or you voted for something else, if you based that vote on fear (and blame), you will not get what it is you desire. You will not get a release of that fear. On the contrary, because of what you focus on, you will get more of that. So if you base your life on fear, fear you will have.

And I don’t wish living a life based on fear on my worst enemy. And I speak from a point of having done just that. So much of my life has been centered on fear. Knowingly sometimes, unknowingly the other times. But always this fear lurching beneath the surface. Menacing. Even making me fear fear.

But it’s not where I come from now. Today I am centered in love, and I know fear is a mind construct that I do not have to believe!

What would it take for you to start to look at your fears? Would it help if I told you fear is a figment of our imagination? It is not a Truth. It only lives in your mind.

IMG_3721.JPG

Do you know what you are afraid of? Do you know why you voted on what you voted for this general election? Can you honestly tell me fear didn’t have anything to do with your choice?

Ge mig För-politik, tack!

Publicerad den av
1

En vän la upp en liten betraktelse kring stundande val på Facebook i morse, och jag blev lite inspirerad och gjorde en liten efterlysning, eller vad man nu ska kalla det:
För-politik tack!Fnittrar lite åt mig själv nu när jag läser det igen, för jag gör ju just som jag skriver. Jag börjar i Mot och landar i ett För. Och jag tror ofta det kan vara en bra väg att gå, men det är inte den enda vägen. Mig händer det ofta att jag helt enkelt bara är För, utan att jag måste ha upplevt en frustrerad, irriterad, missnöjd Mot-känsla först. Och lika ofta är det just där jag börjar. Jag stannar dock sällan kvar länge i Mot-känslor nu för tiden, för jag personligen mår sällan bra av dem, de ger mig inte energi, utan dränerar mig snarast. Och varför ska jag klamra mig fast vid tankar som väcker dylika känslor i mig, det är inte vettigt på något plan alls.

Åter till sakfrågan dock – vad upplever du att de politiska partierna är För? Vilka visioner strävar de till? Vilket samhälle uppfattar du att de önskar se, som bygger på För-krafter, snarare än Mot-krafter?

Who are you?

Publicerad den av
Svara

I’ve been in a weird dream/awake-state during part of the night, and… really, it’s like I’ve been in that hightened awareness state for the past weeks or so. I’m living in a world where something pops now and again, it’s like a new bubble opens up to me, and life expands.

I can see the shift coming, I can hear it, smell it, feel it and almost touch it. Even though it most definitely is not something tangible. But it’s like Prince Ea stated in the video I wrote about, when he asked:

In the deepest sense possible – who are you?

Who are you?

 

That’s where those bubbles reside, within that deepest sense of me, the me that is not solely my Ego, but is also that. The me that is not limited by the physical boundaries that I perceive when I look at my  body, but is also that. The me that is a part of all that is, while at the same time bringing a unique flavour to that oneness. It is all of that and it is still more.

And I have to tell you, it is humbling to sense that larger me. It is not something I boast about, but rather I’d like to share with you, the wonder and marvel I feel about what it is I am experiencing.

A friend wrote about the special times we are living in since 2012, where the connection to ”who we truly are” in that deepest sense possible, is more accessible. As if the veil is thinning, as if the oneness itself is assisting in making a bigger shift possible. Perhaps it’s the shift Prince Ea also talks about, where mankind can finally turn into kind man, looking from the inside out, rather than the outside in.

I’m just gonna sit with that one for a while. Because, I fear I’m not making a whole lot of sense, I’m not even sure I grasp this myself. But I woke up just knowing I had to get this out of my system before going about my business of the day. That way this stepping stone is there, in print, making it possible for me to revisit it, and see what state of mind I was at, at this very moment. Or perhaps I’ll never allude to it again, who knows. And who cares, really?

And yet, the question remains:
In the deepest sense possible – who are you?

Brainwashed on all levels

Publicerad den av
4

Michael Neill just shared a video clip on Facebook, I watched it while brushing my teeth and I just knew I had to share this with you all, because it sent goose bumps (or God bumps, as a friend calls it!) all down my body. Talk about wisdom, deep deep wisdom ringing oh so true, speaking to me, all of me:

Prince Ea talks about opening to new possibilities, about a mankind brainwashed on all levels, beliving what our culture has told us, forgetting that we create that culture, each and every day, and hence, it’s within each of us to change it, to transform it. He speaks about war and violence perhaps creating short term results, but never, NEVER, getting to any lasting solution.

And he says something else as well, something filled with hope, something that sent shivers down my entire body. He speaks about the chance I have, and you have, and we have, of making a real difference, if we just stop, question that which we have been told to be the truth, and start to look within, looking for that which is looking to the outside. Look for the answer to the question of who I am, who you are, in the deepest sense of the word.

And with hope he states that when more of mankind find the deepest answer to that question, we can transform into kind man.

I’m floored. I’m wowed. And yet, this is not new to me. This is what I believe, and have believed for a couple of years at least. But sometimes a message is delivered in a way that just cuts to the core of me. And this was one of those times. I will carry this with me today. And tomorrow.

And so – the question remains:
In the deepest sense possible, who are you?

Givmildhet

Publicerad den av
Svara

En FB-vän la upp en länk på Facebook till ett klipp som verkligen berörde hen. Jag blev nyfiken, och föll för det även jag:

Hur kan det komma sig att de som, till synes, har mindre, har lättare att dela med sig av det som de trots allt har? Vad är det som gör att de som lever i ett – synbart – överflöde har svårare att skänka något? Och stämmer detta? Valideras hypoteser som dessa av klipp som detta, eller finns det mer hårdfakta bakom? Någon som vet?

I helgen berättade en britt att han läst att Sverige är det land vars befolkning ger allra mest till välgörenhet, typ 1 % av vår inkomst. Han tyckte det var något att vara riktigt stolt över, men själv blev jag lite misstänksam. Stämmer det där verkligen? Är det så? Ger vi ”så mycket”? Och är det verkligen mest i världen? Någon som kan upplysa mig?

Och vad handlar det om, för den delen, det där med att skänka pengar till behövande? Ger du? Oavsett om du svarar ja eller nej på frågan, varför har du valt just det?

Jag ger själv, både till tiggare och till olika föreningar/rörelser, som Läkare utan gränser, Greenpeace, Rädda Barnen och allt vad det är. Om jag funderar lite djupare på varför jag gör det så är det väl ett antal olika skäl. Varför jag ger till tiggare har jag skrivit om förut. Men organisationerna får främst för att jag vill ge kontinuerligt stöd. Är månads”skänkare” till de flesta av dem, sedan brukar jag köpa Action Aid-presenter och ge bort istället för en blomma eller gå-bort-present, eller vid uppvaktningar. De jag stödjer utför ett viktigt arbete, enligt mig. Men det slog mig just att jag kanske inte tänkt tanken hela vägen, när jag valt vilka jag stöttar. Jag brukar dela in det i två kategorier, de som åtgärdar ett akut problem (föder de svältande, katastrofhjälp osv) eller de som arbetar med att åtgärda rotorsaken (som t ex Hungerprojektet gör i sitt arbete med att inte bara avhjälpa akut hunger utan genom att arbeta långsiktigt med att helt utrota hunger). Har dock inte funderat närmre på hur fördelningen i dessa kategorier är bland de vars arbete jag stödjer regelbundet. Ska nog göra det.

Tänk att ett klipp på ett par minuter kan få igång min hjärnverksamhet på detta viset. Går du också igång?

#jagskarösta

Publicerad den av
1

Ja, jag har faktiskt redan röstat, det klarades av i förmiddags.

20140525-163326-59606059.jpg

9-åringen följde med oss till vallokalen (som är sagda barns skolmatsal) och det blev ett intressant samtal före/under/efter måste jag säga.

20140525-163326-59606365.jpg

Mr B frågade ‘Är det Sverigedemokraterna som inte tycker om alla?’ och fortsatte att fundera ‘Jag tror ingen röstar på dem!’.

Önskar så att han finge rätt. Tyvärr tror varken jag eller maken att hans önskan lär slå in.

Dock uppmanar jag dig att gå och rösta om du inte gjort det ännu!

20140525-172825-62905752.jpg

En ljuvlig dag som denna, då solen skiner, grönskan frodas, blomknoppar spricker ut i ljuvlig blom, och katten njuter bland mangolden, då är det svårt att se varför vi ska bygga murar – mentala eller faktiska – mellan människor.

20140525-163326-59606717.jpg
Vad ska till för att få fler att välja kärlek?

Bara för en dag eller två?

Publicerad den av
1

Urk.

Livsfarligt var ordet, som någon använde. Läser om smalhets på Instagram, och blir ledsen. Drömmer mig bort. Önskar något annat.

20140418-064424.jpgFör snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två?

För yta är just bara det. Yta. Ett skal. Du, och jag, och alla andra, är så mycket mer.

Fast det är kanske en utopi att ens tro att vi kan gå en dag utan att bry oss om vårt utseende? Människan blir på något vis till när vi blir sedda av en annan människa. Och det verkar vara jakten på det där, som gjort att yta tar upp så mycket av vår tid, vårt bryderi och vår osäkerhet. Och när blir det för mycket? Vem kan avgöra det? Finns det ett recept?

(Svar nej, så klart inte. Jag är unik, och behöver det jag behöver. Du är unik du med, och behöver det du behöver. Att tro på Ett sätt som funkar rakt av, för alla, det är verkligen att göra det för enkelt! Så naiv är inte ens jag.)

Men tja du… *uppgiven suck* Vad vet jag. Jag är ju som du. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut. Fast… med så mycket mer kärlek till mig själv idag, än tidigare.

Jag sminkar mig inte längre. Körde med läppstift under många år, men det har jag också lagt av med. Jag har inte slutat sminka mig för någon annan. Utan det har varit en gradvis process, under många år, där jag själv blir mer och mer bekväm (och lat) utan smink, och mindre lockad av det. Men visst är det uppmuntrande med en make som säger Du är som vackrast när du är dig själv, utan smink. För det gör han. Säger det alltså. Örhängen dock, det använder jag, nästan dagligen. Det är nog det främsta sätt jag smyckar mig på idag. Och jag gillar örhängen, har alltid gjort! Så jag använder dem i största utsträckning för att de gläder mig. Kläder däremot lockar mig väldigt lite. Bryr mig inte liksom, och vi ska inte snacka om att shoppa. Huvaligen, hemska tanke.

Jag är väl ungefär som Karlsson på taket, en vacker och genomklok och lagom tjock kvinna i mina bästa år. Knatar, cyklar och rör mig, mest för att jag lockas av det, det är skönt, det ger mig något. Inte – handen på hjärtat, kanske en liiiiten gnutta finns där nånstans – för att man ska vara smal. Jag är ju inte det. Thigh gaps som artikeln lyfter fram, ja, det är en gren jag inte ställer upp i. Nope. Går inte, finns inte.

Kan känna en önskan efter att röra mig mer, bli starkare, smidigare, för att jag känner att kroppen önskar det. Det finns en önskan i mig att ta bättre hand om min kropp, att kunna använda den mer, på det sätt som kroppar är avsedda att användas. Fysiskt. Längtan kommer ur mig, för mig.

Och thigh gaps. Nä. Inte en chans. Och så tänker jag – att jag är skapt som jag är skapt. Och då ingår inte thigh gaps. Men jag känner ju människor som är byggda så, där thigh gaps liksom ingår i skapelsen. Vad skulle det kunna leda till om jag med kärlek accepterar att jag är jag. Utan thigh gaps. (Ja, nu blev det lite teoretiskt, för just DET har jag aldrig brytt min hjärna om, lovar! Men du fattar vad jag menar, tror jag?!) Och du, du accepterar med kärlek att du är du. Med thigh gaps. Vore inte det befriande så säg?

För är det inte det som är poängen egentligen? Att se skönheten, sådan den är. Unik i mig. Unik i dig. Att jag attraheras till någons yta är ju fullt naturligt. Men om ytan och innehåll inte är i balans och harmoni, så skaver det. Då skorrar det falskt. Men när ytan och innehåll är ett, då börjar vi snacka attraktivt på riktigt.

Så snälla världen, dvs du, jag, och alla andra, kan vi inte åtminstone testa att skita i utseende för en dag eller två och istället välja kärlek?