It begins with me
Bild
Svara
Kategoriarkiv: 2014#Blogg100
Say hello
At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one.
I often say hello to anyone I pass out on the streets, even though I sometimes just smile. It’s funny, because in a way I think get the most out of it. It makes me feel good, acknowledging people, nodding, saying hej, morning, morgen, hi and so on. And smiling at people for sure make me feel great – and there’s even evidence to that.
Said hello or smiled to anyone today?
På tal om träningsvärk
Lite tokigt är det väl ändå, att vissa människor fördärvar sina kroppar genom stillasittande, och andra jobbar ihjäl sig i oerhört fysiskt ansträngande arbeten runt om vår glob? Och att så mycket muskelkraft används till sådant som inte eg ger något, mer än just träningsvärk och en mer fysiskt välmående kropp? Jag tänker på allt detta gymmande, som jag ju själv till viss del ägnar mig åt om än i väldigt liten skala.
Jag kan förundras över det där, framför allt det sistnämnda.
Hur skulle det se ut om vi istället faktiskt använde vår muskelkraft på sånt som skulle gagna oss i mer än en bemärkelse? Hugga ved. Beskära äppleträd. Gräva i grönsakslandet. Slipa om en gammal kökssoffa. Kitta om fönster. Måla barnens rum. Dammsuga och putsa fönster. Rensa stuprör och plocka hallon och vinbär. Knåda bröddegen för hand. Cykla till jobb istället för ta bilen. Gå vandrande skolbuss till skolan med barnen och deras skolkamrater. Rensa ogräs.
Men jag har ingen villa, säger du kanske. Och inga barn. Ingen kökssoffa att slipa om.
Nä, det må så vara. Men jag är säker på att du har något du skulle kunna företa dig som gav dig en kroppslig genomkörare? Och jag lovar, om inte du har, så har grannen, bästa vännen eller din oldemor det. Hur mycket mer skulle vi inte kunna hjälpas åt, till allas gagn?
Tar du emot min utsträckta hand? Tror du mig när jag säger att jag gärna hjälper dig med det du behöver hjälp med. Jag vill. Vill du?
Isn’t life grand?
At least that’s a feeling I spend a lot of time with lately. It’s a very fleeting sensation though, it comes and goes. One second I can be in the middle of that senstion, and the other it’s lost. I do greatly enjoy it when it visits though, and I had such an experience yesterday, while out walking.
Part of the joy of life for me, is the very fact that my experience of it fluctuate so much. With every new thought there is the chance to experience new turns on the roller coaster of life – going up or down – since my feeling is a direct result of my thinking. Not too long ago, I lacked this understanding of the nature of life.And those days I chased the highs, and despised myself for falling into the lows. I rarely experience that anymore. Of that I am grateful, I must say.
However, last night, I enjoyed the grandness of life to its fullest:
Isn’t life grand?
En twittrande bensinmack
Var ute på promenad med dottern då vi gick förbi något som fick mig att asgarva och ta upp fånen för att föreviga lustigheten med foto.
Jag twittrar mycket själv och det ger mig väldigt mycket, på gott och ont. Bekräftelse, ifrågasättande/tankespjärn och pepp men också en känga nu och då. Ibland så pass illa att jag känner ett behov av att ta paus från twittrandet.
Undrar hur ST1-mackens förhållande till Twitter kommer se ut?
Eco system engineers
Oh, what a lovely – and significantly important! – video on the eco system engineering powers of wolves:
I love how nature naturally strive towards balance. But in a sense I feel humans have lost touch with that concept. And somehow it strikes me how odd it is, that human beings, in our quest to conquer and control nature, seem to believe we are not a PART of nature, but rather the rulers of it?
What does society want?
We should look at the disjoint between what schools are producing, often by placing children under duress, and what employers, universities and, dare I say it, society wants. – Peter Tait
It’s an interesting article, and it pinpoints many of the issues we are facing within the school systems today, on a global scale, I dare say. However, I am less inclined to ask employers and universities ”what they want”, as the basis of forming a learning system, that will better serve us today. However, when it comes to society, I agree. But the thing is this: 
My answer to that question: Society is made up of me, and you, and my kids, the neighbors, the bus drivers, janitors, brain surgeons, and so on. There isn’t any anonymous mass to point the finger to, because we all partake in the creating of the society we live in. So, since you and I are a part of society – what type of society is it that we want? When did you last ask yourself that question? And if you haven’t ever pondered it – why not start now?
Inas WODAR
Min vän och SuperCoach Academy-kollega Ina är en fit kvinna, som brinner för fysiskt OCH psykiskt välbefinnande. Och hon lever som hon lär! I slutet av februari så dök det upp en FB-invit till 30 dagars WODAR med Ina, vilket närmast lät som kinesiska för mig. Vaddå WODAR?
Jo, det visade sig vara en svengelskifierad variant av WOD som står för Work Out of the Day. För en liten slant kunde jag anmäla mig till 30 dagar av hjälp, stöd och pepp och inte minst 30 olika WODAR á la Ina. Jag slog till. Och det ångrar jag inte en sekund ska du veta!
Min kropp tackar mig med träningsvärk och det är väl ändå för skönt! Det är ju ett tecken på muskler som spänns, senor som tänjs och ben som stärks. Dessutom har hon lagt in lite fysiska vilodagar som dock innehåller andra typer av härliga inslag och/eller utmaningar.
Nu har de trettio dagarna gått och jag har därmed ett varierande program av WODAR att återanvända – härligt!
Får du chansen att hoppa på något liknande – jag hoppas och tror att Ina kommer göra om det – så gör det! Eller skaffar du dig din träningsvärk på annat sätt?
Strive for clarity
At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one. They are of the same quality as the Tender Greens food is, if you ever have a chance to try it, do!
Since so much of the Three Principles of Mind, Consciousness and Thought, are about clarity, I took this as a good sign. We all have an innate wellbeing, but sometimes our thinking get’s muddled. It can be like a snow globe, which when shaken just turn a white blur, like a snowstorm. But if you let the globe be, it will settle, and there will be clarity. The same goes for our thinking. Once we stop trying so hard to think things through, moments of clarity usually come, and you just know the answer to whatever issue you were struggling with. Ever had that happen to you? You stop thinking about an issue, and at the gym, in the shower or driving your car, you suddenly get it? Had any recent moments of clarity?
Meteoritnedslag i mitt inre
Och så var det ju den där stora insikten ja. Den inträffade under #afkHuddinge, dag två, då Beppe gjorde sin grej – och förresten, har du inte tittat på det så gör det här! Jag fick en så massiv insikt att jag bleknade. Samskapande #skolvårare såg på mig att något stort hänt. Det märktes alltså även utåt.
Inåt var det som ett gigantiskt meteoritnedslag i mitt inre. En insikt större än de flesta jag fått under mitt liv. Kan inte komma på någon som varit fullt så stor. Jo. Förresten, där ljög jag. Eller knappade lite väl snabbt på tangenterna åtminstone. Den gången jag gick från JAG ÄR INTE OK till JAG ÄR OK som inre barometer var större. Och den gången jag insåg att jag inte kan ta ansvar för de val som min dotters biologiska pappa beslutat sig för.
Oavsett, känns som jag mest förhalar. Innan du läser vidare måste du först läsa Vad är X? av Hjärn-Beppe.
Har du läst? I så fall så kommer insikten här:
Ett barns Mats kan vara ett annat barns inre Katla.
Eller kanske:
En människas Mats kan vara en annan människas inre Katla.
I kontexten av skola, och framför allt grundskola, som omfattas av skolplikt, så blev detta ett rejält tillskott av bränsle till min passion att åstadkomma en förändring på systemnivå, en förändring som heter duga! Jag kramade om Beppe efter hans framträdande, viskade i hans öra att han just lagt ytterligare 70 000 ton bränsle på min brasa, och fortsatte ”Din inre Katla var min Mats.”.
För det var det som gav insikten. Jag har gått på samma skola som Beppe, och blev helt chockad när jag förstod sammanhanget. Och tänk så absurt det där är, att grundskoleelever – men även andra elever av alla slag – i princip hamnar i en klass, med lärare, som hen är så illa tvungen att hantera. Och vet du – det är faktiskt lika snurrigt på andra hållet. Att en lärare kan vara både Katla och Mats, åt olika barn.
Och jodå, jag vet att vi har fritt skolval och att även lärare kan byta arbetsplats. Men oddsen för att jag klickar (vilket INTE betyder att vi blir bästa vänner som inte ställer några krav på varandra) med alla i en klass bestående av sisådär 25-35 andra individer är ärligt talat ganska kassa. It’s a gamble hur man än gör i en sådan situation. Så länge ramarna är detsamma. Och det är den brasan som fick påfyllning under #afkHuddinge – den där livligt brinnande elden inuti mig, som handlar om att fråga vad vi ska med skolan till!
Som sagt – världen skapas inte av människor utan mellan människor, som Bob Hansson sa. Så vad händer när en individ uppfattar en annan som sin inre Katla? Vad gott kommer av det?
HERO - the coach 