Kategoriarkiv: 2013#Blogg100

Känslostormar

Publicerad den av
1

Så har hon gjort det igen, Anne-Marie Körling. Hon skriver om känslostormar, och dess eftermäle. Hon lyckas, med så få ord, förmedla faran med att reagera under pågående känslostorm. Oavsett om vi är förälder/barn eller lärare/elev eller chef/medarbetare eller vad vi nu månde vara till varandra. Så viktigt, så klokt och så givande att bara VARA i den stunden istället. Faran ligger ju i att vi inte agerar, utan snarare i att vi reagerar. Liten skillnad rent bokstavsmässigt, men en oerhörd skillnad i uttryck och avsikt.

Efter moln kommer sol

När stormen väl bedarrat kan vi ta hand om eventuella skärvor, konsekvenser, åtgärder och handlingar. Om det behövs. Upplever själv att ofta när jag (eller den jag interagerar med) väl kommit ur känslostormen så ser jag att världen inte alls går under. Kanske behöver jag/vi inte agera överhuvudtaget.

Har själv brottats med detta oerhört mycket. Har en önskan att agera, medvetet och kärleksfullt, snarare än att reagera i affekt. Jag ångrar sällan mina aktiva handlingar, men mina reaktioner kan jag ibland känns att jag ångrar. Känner kanske att det blev fel, på ett sätt som varken gagnar mig eller andra. Dock har jag lärt mig att inte klanka ner på mig själv de gånger jag ångrar vad jag gjort/uttryckt/sagt. Jag tänker istället ”Oj då, nu blev det inte så bra. Det där kunde jag gjort annorlunda, nästa gång ska jag göra det.”. Kanske ska försöka slänga händerna i luften nästa gång och utropa: Så fascinerande!

Hur tänker du? Funderar du över skillnaden mellan att agera och reagera? Har du något tips på hur du klarar av att hantera känslostormar, som kanske kan hjälpa mig eller andra hantera våra?

JA

Publicerad den av
7

Att säga ja är ett val, en inställning, en attityd. Det kan bli en del av dig, om du medvetet strävar efter att göra det till ett mönster, som sätter sig i ryggraden på dig. För att det ska fungera måste du dock både vilja det, och vara villig att göra jobbet för att befästa vanan.

Christer Hellberg skriver om viljan att säga ja till framtiden, till nya saker som dyker upp, om att skapa ett samhälle som är hållbart på sikt. Har du inte upptäckt hans blogg än så rekommenderar jag att du kolla in den!

Sen finns det ju Benjamin Zander. Om du inte upptäckt honom än – gör det! Du kommer inte ångra dig. Han är en fantastiskt insiktsfull, och har bland annat insett att det mest givande sättet att hantera misstag, besvikelser, motgångar osv är på följande sätt:
Släng upp händerna i luften samtidigt som du glatt utbrister ”How fascinating!”. Försök ska du se – det är omöjligt att inte börja le, när du gör detta, oavsett om du missat bussen, spillde ut kaffekoppen eller gick miste om en stor order. Du kan ju välja mellan att se det antingen som avslut eller som avstamp. Benjamin är en stor förebild för mig vad gäller lärande, inte minst pga hans tankegångar till betygssystem. Hans grundtes är den här:

We might as well invent something that lights up our life and the life of the people around us! – Benjamin Zander

Det finns flera fantastiska klipp av Benjamin Zander som cirkulerar, just nu upptäckte jag ett nytt. Så jag sätter mig tillrätta och gör mig redo för en halvtimme av skratt, insikter och aha-upplevelser. Du kanske vill göra mig sällskap:

Vem eller vad har du stött på som gett dig nya insikter?
Jag hoppas du skriver en rad om det, eftersom jag så gärna upptäcker fler guldkorn!

Essens

Publicerad den av
9

Två email har landat i min inkorg senaste veckan, och deras gemensamma budskap föranleder min reflektion kring Essens. Alan Seales veckobrev handlade om att komma ihåg mitt VARFÖR, under rubriken When the going gets tough, remember your ”Why”. Sen dök följande enneagramtanke upp:

Mitt sanna jag

Jag upplever att det är viktigt att gå tillbaka till essensen, att hitta kärnan, sitt eget privata varför. Det är vackra ord som beskriver essens: Tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

Essens (av latinets essentia) avser i talspråk det väsentliga i något, tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

– Wikipedia

Varför gör jag vad jag gör? Varför gör du vad du gör? Vad är tingets kärna, i ditt liv?

När livet snurrar på är det lätt att glömma Järnkorsets symbolikbort detta. Och det är då det är desto viktigare. Att komma ihåg sitt varför är ett sätt att förankra att det du Gör är i samklang med det du Är, det du Tror på. Alan Seale pratar och lever utifrån begreppen Doing och Being. Han ritar det som ett kors, där görandet ligger på den horisontella axeln och varandet på den vertikala. Den äkta magin uppstår när du rör dig i gränssnittet mellan de båda axlarna – när ditt görande är starkt förankrat i ditt varande och och ditt varande i sin tur omsätts i verklighet genom dina handlingar.

Om fler människor började fundera över varför de gör det som de gör, dvs, vilket varande är det som de uttrycker med sina handlingar – ja, då tror jag världen (och företag, organisationer, skolor osv) skulle se väldigt annorlunda ut. Jag tror fler människor då skulle våga leva sin dröm.

Vad inspirerar dig att reflektera över din essens? Använder du text, bild, film, stillhet, upplevelser? Tipsa mig gärna, eftersom jag gärna tar tankespjärn mot nya intryck.

AnonymNätkärlek

Publicerad den av
2

Som en reaktion på näthatet, som belysts av Uppdrag Granskning, fick ett gäng om fem personer nog. Bestämde sig för att hatet inte ska få sprida sina mörka skuggor (på nätet), utan kärleken ska trumfa allt. Och de är på god väg!

På sidan anonymnatkarlek.se kan du välja mellan ett antal kärleksfulla meddelanden. När du valt en text som slår an en ton hos dig, fyller du i en epost-adress och trycker på SKICKA. Sen tar Anonym Nätkärlek automatiskt över arbetet. 🙂

Så här kan det se ut:

anonymnatkarlek.se

Jag blev väldigt glad över att läsa detta och gick bums in och skickade lite egen kärlek vidare. Testa – kanske du blir lika begiven på det som jag! Givetvis går det lika bra att skicka lite #nätkärlek utan att vara anonym också, du kan ju till exempel skicka ett mail, posta ett brev eller vykort, knappa in ett SMS eller lägga en hälsning på någons Facebooksida. Jag lovar – det gör gott!

Hur sprider du kärlek i världen?

Följsamhet

Publicerad den av
2

Jag skrev i helgen om att jag bett mina elever på en yrkeshögskola att skicka mig klipp som de skulle vilja dela, och fick ett fantastiskt dansklipp i mailen.

Detta klipp är från en Jack and Jill-tävling, vilket betyder att paret just lottats att bli danspartners och de vet inte heller vilken låt de ska dansa till. Håller med Karolina i hennes bedömning av det hela:

Lyssna på texten! Här krävs balans, smidighet, snabbtänkthet, uppmärksamhet på den andra. Maxad hjärngympa helt enkelt!

Jag har under mina lektioner haft hjärngympa med 30-40 minuters mellanrum, för att stimulera lärande under en halv dag, och just det snappade Karolina upp. Helt sanslöst att de kan vara så följsamma och samtidigt få det att se så fantastiskt bra ut! Improvisationsdans kan man ju kalla det för (skrev jag innan jag googlade det och insåg att det begreppet faktiskt existerar. Inte säker på att det avser just detta, men tror ni förstår benämningen ändå!).

Att de får det att se så enkelt ut, är för mig ett bevis på att detta är två mycket skickliga dansare, som verkligen behärskar detta område. Inte för inte som man brukar säga att det krävs en riktig expert för att få det att se enkelt ut. Börjar fundera över vad jag behärskar på detta vis, så att jag skulle kunna improvisera med sådan uppenbar lätthet. Får suga på den karamellen.

Inom vilket/vilka områden ser du på dig själv som en mästare?

#Nätkärlek

Publicerad den av
8

Som en konsekvens av människors tankar och känslor efter Uppdrag Gransknings omtalade Män som näthatar kvinnor (även kortversionen ger en bra bild av vad det handlar om) så reagerar bland annat bloggosfären, med en motreaktion som går under benämningen #nätkärlek. Även #Blogg100 skapar en egen tagg för detta, som benämns #Blogg100love. I FB-gruppen för #Blogg100-deltagare kom uppmaningen att sprida nedanstående bild, för att på det viset inspirera till kärlekshandlingen att meddela utsatta att vi är ofantligt många som står på deras sida och vill göra allt för att uppmuntra dem till att fortsätta arbeta, trots sin utsatthet:

Välj kärleken

Charlotte skriver bra om det hela, precis som en hel radänga andra bloggare – stort tack ska ni ha allesammans, för att ni så tydligt säger ifrån! För jag tror det är enda vägen fram om vi tillsammans ska kunna motverka sådana här hat-yttringar. Att vi pratar om det, att vi inte accepterar det, att vi säger ifrån. Och att vi gör det på Facebook, Twitter, i bloggkommentarer, artiklar, insändare, i fikasoffor och kring lunchbufféer, vid fredagsmyset och i skolorna. Överallt. Vi måste, precis som Jakob Mjöbring skriver, lysa upp dunkla gömmor och sprida ljuset, visa att vi inte vill ha en värld där det är ok för någon, oavsett uttrycksform, att hata på det där viset. För det är inte den framtid jag vill ha – och jag tror det är en överväldigande majoritet som håller med mig i det. Vad tror du? Vilken typ av samhälle vill du ha?

Hjärtat

Nu ska jag skriva ett mail till en journalist eller två med lite äkta uppskattning! Gör det du med! Fram för mer kärlek. Punkt.

Tankespjärn!

Publicerad den av
26

Vilket fantastiskt ord. Det kom till mig via en Twitterdialog om kravlöshet, vidare till ett inlägg som inspirerats av Helena von Schantz blogginlägg efter Anna Wahlgrens deltagande på Skavlan. På en kommentar från Anne-Marie Körling svarar Helena med det oerhört attraktiva begreppet tankespjärn.

Tankespjärn

Tankespjärn kommer bli mitt nya favoritord, jag lovar!

Jag riktigt känner hur min tanke växer och blir starkare när den får spjärna emot någons ord, eller någon annans handling. Jag får en inre bild av transformation när jag smakar på ordet tankespjärn, som en fjäril som kämpar för att ta sig ur en puppa.

Butterfly

Mina tankar tar mer och mer spjärn nuförtiden, eftersom jag inte bara läser, lyssnar & ser på andras ord & handlingar utan också väldigt aktivt deltar i en konversation – i såväl cyberrymd som köttvärld – för att skapa en hållbar framtid. När de tar spjärn så antingen stärks de eller försvagas. Under processen som sker, så transformerar mina tankar mig, i takt med att de växer, krymper, ändras, klonas och delas. Jag älskar det, så förändringsagent jag är!

Var tar dina tankar spjärn? Dela gärna med dig – kanske kan jag hitta nya fenomen att spjärna emot!

Kravlöshet?

Publicerad den av
4

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Publicerad den av
1

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Malplacerad?

Publicerad den av
5

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Mössan som sticker utFysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!