Älskar proffs!

SMAIdag var jag med sonen hos SwedenMobile i Malmö för att införskaffa en ny mobil till honom, sedan den förra mött döden i en liten cykelvurpa härom veckan. Får vänta en stund medan kunderna före oss blir betjänta men när det väl är vår tur får vi den mest proffsiga service man kan önska sig. Ihab lyssnade till vårt behov, och våra förslag på mobil, innan han dubbelkollade på gsmarena.com för att säkra att det inte fanns bättre alternativ i ungefär samma prisklass med lite sömsmån. Pedagogiskt visade han oss de andra mobiler han jämförde med, vilka aspekter av en mobil som han tittar på i en jämförelse, och hur vår valda modell stod sig i jämförelse mot de andra. (CPU och internminne högst på listan om du undrar.) Mr B med nya mobilenDär lärde vi oss något nytt!

Vi landade i ett beslut att köpa mobilen vi kom dit för att införskaffa (en Motorola Moto G4 16GB) så våra egna eftersökningar visade sig vara ganska lyckade, och fick sedan lite extra hjälp med att få igång mobilen innan vi drog därifrån, fast inte innan jag hunnat tacka Ihab så mycket för det proffsiga bemötandet!

För ett proffs är verkligen vad han är. Ihab var kunnig, uppvisade ett fantastiskt kundbemötande – både för mor och son, och det sistnämnda är extra anmärkningsvärt. Händer allt för ofta att barn inte riktigt räknas, men Ihab riktade sig tydligt till Mr B – och hade också en mycket tydlig glimt i ögat. Vad mer kan man begära så säg? Bortsett från en överlycklig Mr B som älskar sin nya mobil, enligt utsago. Ganska glad mamma också, för nu kan han spela Pokémon GO på egen mobil istället för låna min. Raskt levlade jag upp från 2 till 6. Nu ska vi bara köpa skärmskydd och ett skal på nätet innan vi kan anse processen avklarad.

Kontentan av det hela – behöver du proffshjälp när det gäller mobilinköp (eller något av det andra de tillhandahåller i butiken, både på webben och fysiskt) – kontakta SwedenMobile, och får du glädjen att betjänas av Ihab så kan du skatta dig extra lycklig.

Jag älskar att möta proffs! Var mötte du senast ett riktigt proffs? Och du – sa du det till dem?

Plockarpromenad med Pop

plockarpromenad med PopHäromveckan gick jag och maken på plockarpromenad på Bulltofta, med plockarkorgen på armen. Katten Pop följde med.

Lucas och Pop säger hejEfter en stund stötte vi på vår lokalkändis Lucas.

Pop sniffar vildplommon

Sen började husse och matte med det trista, tyckte Pop. Han jamade beklagansvärt över att vi helt plötsligt bara stannade hela tiden.

Träden är fyllda av naturens guld just nu.

Katten Pop tycker att matte och husse är som besatta av att ta vara på naturens guld, i detta fallet vildplommon, eller om de nu heter krikon eller mirabeller. Vildplommon är enklast att säga, för det kan folk relatera till.

Pop på huppegupptäcksfärd

Om ni ska envisas med att plocka fallfrukt (för det är i princip allt vi gör – och de är oerhört fina, det mesta av frukten som hamnat på marken) så tänker jag gå på huppegupptäcksfärd alldeles själv, sa Pop och undersökte en av övergångarna in till kohagen.

Full plockarkorg

Träden är fyllda av naturens guld just nu. Se så mycket vi plockar på mindre än en halvtimme. När plockarkorgen är full styr vi kosan hemåt.

Slut i rutan

Vår promenad blev dryga tre km lång och katten Pop följde med matte och husse hela vägen. Därefter förtjänar han i sanning en ordentlig tupplur, eller hur?

Fruktläder!

Har de senaste dagarna lekt med att göra fruktläder i olika smaker. Använder färska bär av olika slag som jag mixar med lite torkad frukt, för att bryta av det syrliga. Har hittills testat att göra fruktläder av vildplommon, krusbär och svarta vinbär samt röda vinbär. Har en tork men den har konkava/konvexa ollor, så jag tycker inte det funkar så bra att torka just fruktläder med den, så jag har använt ugn istället. Läste lite olika tips och recept på nätet innan jag drog igång, men sen har jag experimenterat vilt.fruktläderOvanstående fruktläder är gjort på ca 1 liter röda vinbär som jag pureade i min NutriBullet med två nävar russin för att bryta av det syrliga en liten smula. När smeten verkar tillräckligt jämn och tjock, så hällde jag ut den jämnt på en plåt med bakplåtspapper, ca 3 mm tjockt lager. In i ugn på femtio grader, med luckan lite öppen så fukten kan rymma. Om du står ut med fläktljudet är varmluftsugn att föredra. När det inte längre fastnar på fingret och känns ”torrt” är det klart. Det kan ta ett bra tag innan dess, så bli inte förskräckt om det inte verkar hända något de första timmarna. När jag bedömer att det är klart drar jag loss lädret från bakplåtspappret, rullar ihop och klipper i lagom storlek. Förvarar i burk i kylen.

Det smakar som syrliga vingummi, ärligt talat, men innehåller endast två ingredienser. Snacka om win på den!

Kraschen!

KraschenLäste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.

Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.

På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!

Bokbloggsjerka 5 – 8 augusti på temat Semester

Inspirerad av Sara som i sin tur inspirerats av Annika att delta i bokbloggsjerka *vilken briljant idé!* gör jag raskt som Sara och funderar lite över det här med semesterläsningen. För vad vore egentligen en semester utan en bok eller två? För egen del vore det något oerhört udda, det kan jag ärligen tillstå, och dessutom inget jag suktar efter. Snarast tvärt om. Jag älskar att läsa, och har dessutom insett att jag favoriserar den fysiska boken framför läsplattan, men just vid längre resor så finns det många fördelar med en ebok, så är det.

När boken jag hade med mig på sommarsemestern till Seattle och Vancouver tog slut, loggade jag raskt in på Malmö Stadsbiblioteks hemsida och laddade ner en riktig tegelsten *även om den inte riktigt får samma tyngd som den fysiska* som jag njutit av ända till inflygningen till Kastrup förra veckan, då jag läste klart den. Det var sista delen i en trilogi av Ken Follett, Evighetens rand, som höll mig sällskap sena nätter och långa tåg- och flygresor.

#glömenbokSedan hemkomsten har semesterläsandet fortsatt. Först idag orkade jag dock plocka upp Krista Tippetts Becoming wise, som jag liksom Sara läser. Den är så rik, i betydelsen mäktig, att jag inte alltid orkar med den. Jag vill vara till fullo närvarande då jag läser den, allt annat gör den inte rättvisa, så under jetlaggens tidevarv har jag förlustat mig med lite mer lättsamma, men ändock läsvärda, böcker, så som Och snön faller på Hester Street av Daisy Waugh samt Fågelburen av Lisa Jewell. Dessa sistnämnda står båda i tur på att bli bortglömda någonstans i stan av mig, med en Var så god och ta med mig hem-hälsning instoppade bland sidorna med en referens till Facebook-gruppen #glömenbok.

Men idag vad det dags för lite vishet igen, efter att jag kärnat ur fyra yoghurtburkar med krikon och länsat både krusbärs-, svarta samt röda vinbärsbuskarna på bär. Så jag la mig på soffan under äppleträdet med blyertspennan i högsta hugg och njöt av att läsa om kärlek, om sammanhang och om relationer. Bläddrar nu igenom de sidor jag läste idag och det finns så många stjärnor, hjärtan, understrykningar, utropstecken och citat-markeringar att det är svårt, näst intill omöjligt, att välja ett enda som jag vill dela med mig av.

Väljer ett. Men nä.
Bläddrar vidare.
Hittar ett annat. Nä. För långt.
Och det där, är för kort utan sitt sammanhang… bläddrar fram och tillbaka innan jag landar i något jag vet är sant. Något jag skrev WOW om i bokmarginalen, för oj så viktigt det är, för mig, att hålla det i minnet:

We’re constantly making each other.

Vi skapar konstant varandra.

Tänk. Vad betyder det, för dig? Att vi konstant skapar varandra (och därmed oss själva)?

Det som finns runt knuten?

EttanNär vi skulle flyga hem från Island förra veckan trillade det in ett mess från Sara, en producent till P4 Malmöhus ”Förmiddag med Matilda Alborn”, som frågade om det var rätt Helena hon kommit till, den som förra året syntes i Lokaltidningen i ett reportage om Skördetid för Bulltofats guld?

Jomenvisst är det rätt Helena, svarade jag och tackade ja till att medverka i morgondagens program.

Så imorgon ska jag ta mig in till SR-huset på Baltzargatan för att mellan 11:30-12:00 prata lite om vad man kan hitta ute i naturen. Det ska bli spännande att se vad samtalet kommer att handla om. Nässlor säkert.  Björnbär. Vildblommor och äpplen. Svartkämpe. Blåhallon (kanske mer kända som salmbär). Och kirskål, denna underbart smarriga nyttoväxt *vilket jag hävdar med risk för att få enormt mycket näthat*!

Vad är det bästa du har runt knuten och vad gör du med det?

Bara fötter

barfotaDet finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?