Månadsarkiv: juni 2015

That which we do unto each other

Publicerad den av
Svara

Jon Stewart is clear about what his job entails, and on my birthday he chose to not do it on account of the Charleston church shootings. And boy does he do a good job of explaining why:

”I honestly have nothing other than sadness that once again we have to peer into the abyss of the depraved violence that we do to each other and the nexus of a just gaping racial wound that will not heal yet we pretend doesn’t exist. I’m confident though that by acknowledging it—by staring into it—we still won’t do jack shit. That’s us. And that’s the part that blows my mind…”

Like Jon Stewart, I can get absolutely paralyzed from the despair of witnessing that which we humans do unto each other. But I cannot allow myself to get stuck there; I chose not to stay there, because from that place I don’t have the ability to act. I freeze into nothingness there. That’s the place of doing jack shit.

I need to take the leap into hope, to love, because from that place I can act. And we all can. Act, I mean. We cannot save the world entire, by ourselves, but I can do my part. And you can do yours. Perhaps that’s the first step? The realization that my part plays a roll?

 

Med blommor i mitt hår…

Publicerad den av
Svara

Nä. Faktiskt inte. Det har regnat merparten av dagen. Nu börjar molntäcket brytas upp så kanske solen tittar fram…

Och jag är förkyld. Det känns. Men har turen att jag firar midsommar i ett sällskap där jag kunnat ta det lugnt. Har dock gosat lite med yngsta bonus-barnbarnet och det är få saker som är så njutbart som det!   

Utöver trettiotalet människor av alla åldrar som firar midsommar här, finns också en fyrfota kompis. Och Zac, som ligger vid mina fötter och håller mig sällskap i en stund av lite vila, har fått blommor i sin päls. Jag har lekt med Pixlr och den nya dubbel-exponeringsfunktionen.

Önskar dig och de dina en skön midsommar!

A steady stream of thoughts

Publicerad den av
Svara

So I couldn’t keep myself from quickly flicking through most of the birthday greetings on Facebook before going to bed.

And you know what? I sit here, writing this, with tears in my eyes. From joy. Feelings of gratitude, love and a great sense of peace. It might seem super soppy but I truly don’t care.

IMG_0149Here’s my take on it:
Hundreds upon hundreds of people, have taken the time to write me a greeting, long or short, on my birthday.

Some people I’ve never met physically. Some people I’ve known since the day I was born or shortly thereafter. Some I interact with on a daily, and sometimes almost hourly basis, and some very seldom. Maybe I write them a birthday greeting, and they write me one.

It doesn’t matter. It’s caring. It’s acknowledging of another person. It’s a message to me that I am seen. I am held. Yeah, it might only take a few seconds. But still, it’s seconds that could have been used otherwise. But all of you chose to give me those seconds. And hundreds upon hundreds of seconds turns into at least a few minutes. So on the day that was my birthday, I was in the minds – and sometimes in the hearts – of hundreds of people, for at least five minutes total.

Is it a wonder that I felt good the entire day? How could I not? With a steady stream of thoughts sent my way, what else is there, but to feel the love, the care, the wellwishes?

Vilken gåva!

Publicerad den av
Svara

Vilken gåva livet är. Har du tänkt på det?

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra dagen så fin!

Fysiska födelsedagsgåvor tillsammans med massvis med födelsedagshälsningar har bidragit till att göra min dag.

Jag har. Just nu. Efter en dag, en födelsedag till och med, denna min 43e, som varit så ofantligt fin. Maken sjöng för mig i morse (barnen är iväg). Sen har jag ägnat hela dagen åt att moderera Ny kraft i skolan med Ledarlyftet, med fyra människor som jag gläds åt att samarbeta med. Varmt tack Annhild Månsson, Johan Fredriksson, Stefan Knutsson och Stellan Nordahl för att ni bjöd in mig till ert samarbete, som nu är vårt! Det känns som vi fick en riktigt bra start tillsammans.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

Jag och Anna Brix Thomsen framför dagens calling question från #nykraftiskolan.

En riktigt härlig startomgång fick vi idag med #nykraftiskolan, på Svaneholms Slott – vilka omgivningar! – med ett ganska lagom antal människor som verkligen var villiga att öppna upp och dela med sig under dagens samtal och övningar kring ledarskap, kring motivation, livslångt lärande och framför allt, kring värderingar. En sådan gåva.

Idag har jag blivit kramad må du tro! Bland annat av vännen Susanne Jönsson och nyvunna vännen Anna Brix Thomsen. Och som sagt - en dag på Svaneholms Slott i den miljön. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och kramar har jag fått! Bland annat av vännerna Susanne Jönsson och Anna Brix Thomsen, dessa pedagogiskt inspirerande människor. Och att få tillbringa en dag på Svaneholms Slott i den miljön är verkligen en gåva. Detta är fönstersmygen på damtoaletten. Älskar fönstersmygar!

Och Facebook-, Twitter-, mail-, SMS- och telefonhälsningar i parti och minut. Jag känner mig älskad. Och undrar om det känns extra mycket så, för att jag också är så mycket säkrare i min egen kärlek till mig. För det är jag. Jag är så glad i mig själv, och det gör det bra mycket enklare att bjuda på mig själv till de som vill. Inte pådyvla. Erbjuda. Möjliggöra.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Under en av mina korta promenader idag stötte jag på dessa filurer.

Nästan 12 timmar efter att jag blev upplockad i morse återvände jag till en av maken tillagad smarrig tre-rätters middag. Nu är jag mätt, lite snurrig, väldigt trött och enormt tillfreds med livet ska du veta!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till - min make känner mig väl!

Smarrig tre-rätters med ett glas gott vin till – min make känner mig väl!

Så ja, vilken gåva livet är. Jag är oerhört privilegierad som lever ett så gott liv, på så många plan. Det är jag tacksam för. Därför vill jag skänka dig ett tack, från djupet av mitt hjärta, från mitt innersta skrymsle, från min själ. Tack. För att du delar med dig av dig och ditt liv, till mig. Och för att du vill vara en del av mitt liv. Tack.

Humble Brush

Publicerad den av
1

Såg Humble Brush susa förbi i mitt flöde, kanske tom som en Facebook-annons, sådana där som jag blivit fantastiskt bra på att bara ignorera. Men oavsett var det var så hajade jag till och tänkte, en sån vill jag prova. Kollade om de fanns till salu i Malmö eller om jag behövde beställa online, men sörru, mitt lokala ICA Maxi Toftanäs stod angivna som återförsäljare. Så endera dagen då jag faktiskt kom ihåg det så bestämde jag mig för att plocka ner en sådan i kundvagnen. Fast jag hittade den inte. Fick fråga. Stod inte bland alla tandborstar, tandkrämer och dylikt, utan på en egen ekologiskt-hylla tillsammans med ett hyfsat ok ekologiskt utbud av hygienprodukter. Så jag grabbade fatt i en snygg förpackning med en Humble Brush med rosa borst och gick glad mot utgången. humble brush

Jaha, men vad är en Humble Brush då???

Jo. En tandborste. En reko tandborste, gjord i bambu och nylon (BPA-fritt), och i en förpackning av återvunnet material. Dessutom skänker Humble Brush motsvarigheten till en tandborste för varje såld dito. Ja, det verkar överlag vara ett företag som verkligen tänkt till, så klicka dig vidare till deras hemsida och läs mer om tankarna bakom Humble Brush.

tandborstning

Borstat tänderna med denna tandborsten i ett par veckor nu, och även om den känns ganska udda till en början (materialet, men också formen där delen där borsten sitter är lite grövre än jag vant mig vid, de senaste åren) så har jag vant mig, och gillar den. Inte minst känns det ganska bra att veta att jag inte bidrar med en av de två miljarder (!) tandborstskaft av plast som varje år hamnar på deponi nånstans.

Två. Miljarder. MILJARDER! Årligen. Gisses. Det är så absurt! Frågan som Julia Butterfly Hill ställer om var ”bort” är när vi ”kastar bort något” är onekligen en fråga värd att fundera över både en och två gånger. Dagligen. Minst.

Så jag tackar Humble Brush för ett initiativ som jag tycker är lovvärt, och tänker att jag absolut kan tänka mig att shoppa en Humble Brush nästa gång det är dags för tandborstbyte här hemma. Varför inte prova du med?

 

Selecting a teacher

Publicerad den av
1

Selecting a Teacher 
There are so many teachers in the world and so many theories about life. 
When selecting a teacher, ask yourself… 
Is my teacher a well-balanced person? Is she or he happy? 
Does my teacher reflect and demonstrate the quality of life I desire? 
If the answer to any of these questions is no, move on in your journey.
Otherwise you may become one of the blind, led by the blind.
Sydney Banks, from The Missing Link

You can exchange the word teacher with other words, such as guide, coach, leader, boss, spiritual guide, enabler. The word doesn’t really matter anyway, but oh, how these words ring true for me.

I remember Lama Kathy Wesley stating in one of my favorite podcasts how important she felt it to be to look at the elders of any tradition of faith that you found interesting. By their appearance, health, harmony, you know, whether or not to venture forth into that tradition or not. In a nutshell, she’s stating exactly the same thing as Syd Banks is pointing to.

And at the same time, well-balanced doesn’t mean a person who is ”perfect”, and never gets out of whack. On the contrary, I would say. I do not require my teacher, coach, guide (yeah, you get it! That whatever-word you place here!) to be ”a perfect human being”, in the meaning that they do not live the human experience.

Because that’s part of the trick for me – living life, experiencing all the up’s and down’s of human experience, and doing it with grace, with balance (that is, returning to balance when off-centered for a moment or two), and a lot of love, laughter and light. Tears commingle with laughter, grief with ecstatic joy, boredom with the feeling of flow where time seemingly disappears. All of that is part of the human experience, but how I live into it, or perhaps, how I live out of it, is what tells a well-balanced person apart for me.

BoldomaticPost_Selecting-a-Teacher-There-areWriting this, I just had an insight.

This quote isn’t only about looking for external teachers. It’s also a great reminder to myself, on my ability to be my own guide and enabler.

When I am well-balanced, happy, reflecting and demonstrating the qualities of life that I desire – then I am a good teacher for myself.

And when I am the opposite (off-centered, miserable, definitely not demonstrating the qualities of life I desire, but rather the opposite), it serves me well to remember to take myself a lot less seriously, as it’s as if I am one of the blind, leading myself. And boy does it hurt when I stumble into all sorts of obstacles along the way, attempting to lead my blind self. In situations like that, the best thing I can do is to pause, to stop in my tracks, and wait for vision to return. Go about my day, doing the routine things that I can do blind-folded, staying clear of making radical decisions, and not expecting too much of myself either. It’s not always easy though.

So am I the only one dumb enough to try to lead myself even when I am in no shape to lead?

Podcast 24/52 – I wanna be a farmer!

Publicerad den av
1

Man, this was such a surprising episode with fact upon fact that made me drop my jaw, over and over again. Just incredible! What, what, what, you ask, eagerly, wanting to know what made my mind do cartwheels while listening.

Peak Prosperity on Sustainable farming 2.0 with Paul and Elizabeth Kaiser. That’s the one. That’s the podcast you just must listen to. And I really mean it, even if you have no inkling whatsoever to farming or even cultivating the teeniest carrot in your garden.

I just didn’t know. There’s so much that is wrong with the way humans cultivate the land today, and even though Paul and Elizabeth can only briefly describe some of the things they do differently, the results they are getting speak for themselves. At their farm, Singing Frogs Farm, They gross a whooping 5 times more per acre than the California average gross revenue per acre. Five times. Let me spell that out for you again: FIVE TIMES.

And they do it, possibleby working with nature rather than against it. If I am to sum it up, that’s what I would say. They go with the design of nature, rather than oppose it. Simple eh? Well. Yeah. But apparently not. Since they are a rare exception to the rule. But hopefully, the results they are getting will speak for itself, and will make more people open their eyes to what is possible when we shift from against-ness to with-ness.

After listening to the podcast, I am definitely thinking about what I can do in the garden at home, in the vegetable patches as well as the flower beds and so on. And while I might not pack up and buy a farm, I will definitely be rethinking my current gardening practice. I have no doubt that I will bring some of these things into my gardening from now on. Because it feels like there’s no turning back. I’ve seen something that cannot be unseen. Like cracking the reading-code. Once I got it, it was hard to understand what it felt like before I could read.

Please listen to this episode and let me know if you were as surprised as I. If so – what surprised you the most?

There is no harder

Publicerad den av
Svara

A tweet made me google for Ash Beckhams TEDx Talk, and to verify it really was the talk I thought is was I started to listen to it. My daughter was sitting beside me, and once she started talking (Ash that is), we both nodded and said ”Yup, this is the one, what a great talk this is!”. So great, in fact, that we listen to all of it. Even though we’ve both seen it before.

The talk is about coming out of closets, and she has a refreshing take on it, Ash, seeing how we all have closets that we come out of, or try to live inside, even though closets really aren’t a good place for a person to reside in. I agree with her.

BoldomaticPost_Show-the-world-that-we-are-bi

But the phrase that made me associate to this talk was another one, where she says that there is no harder, there is only hard. What she’s talking about is the fact that we often end up comparing our hardships with each other, and sometimes fall into the trap of wondering why my hardship is so much harder than someone else’s, and why that is so. And that is a trap. Because what we end up doing is compare our inside with someone else’s outside. We just have no clue.

BoldomaticPost_There-is-no-harder-there-is-j

And regardless, when I hit rock bottom, I hit rock bottom. When you hit rock bottom, you hit rock bottom. What’s the point in comparing our rock bottoms? When I’ve gone as low as I possibly can on the scale of my life experiences, I have reached rock bottom. For me. And the same goes for you. And that’s where the wisdom of Ash comes so handy. Because there is no harder rock bottom to hit, there is only really hard rock bottom to hit. And once it’s hit, it hurts. No need to compare, is there?

 

Ett aktivt val

Publicerad den av
Svara

När jag var ung hatade jag, språkmässigt sätt, ofta, mycket och gärna. Jag hatade låtar, artister, vissa klädstilar, individer, företeelser, maträtter, aktiviteter, sporter… Ja gisses. Till vilken nytta? Vem gagnade det? Definitivt inte mig. Och ung, förresten. Då var jag väl ung upp till trettio eller så…

Men om det nu är så, att jag tror att enda (?) sättet att stoppa hat är att den möter en mottagare som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Då kan jag ju inte personligen använda mig av ordet hat i mitt språk, i det sätt jag möter mig själv och världen.

BoldomaticPost_Hat-ar-liksom-begreppen-rattSå jag gör inte det. Använder mig av ordet hat, alltså. Det är, liksom begreppen rätt och fel, ett begrepp som nästan inte kommer över mina läppar. För jag vill inte hata. Jag mår inte bra av att hata, och hatar jag så gör jag inte gott för någon annan heller. Så jag väljer bort det. Faktiskt.

Det betyder inte att känslan inte kan komma över mig ibland, självfallet inte. Jag bestämmer inte vilka tankar jag tänker nämligen, men jag har förmågan att vilja vilka jag ska göra något av, och hatet blir inte mitt val. Istället väljer jag kärlek. När jag kan och förmår. Kanske jag bara förmår välja att ignorera hatet istället, så jag hamnar i ett mer neutralt läge. Men att välja att stanna kvar i hatet, det minns jag inte senast jag gjorde.

Och det är så j-a befriande, ursäkta språket. Jag inser när jag skriver detta, att jag, i min befrielse från det negativa skalet jag iklätt mig för länge länge sedan, också skalade av hat-skalet. För mig hänger de ihop. Hängde ihop, rättare sagt. För om dessa skal kvarstår i mitt liv, så är det enkom som en skugga av sina forna jag. Och de har ingen makt över mig. De få tillfällen då de försöker kraftsamla, de här tandem-skalen, så faller det platt. Det går inte. Korta stunder kan jag falla in i negativitet och (möjligen) hat, men det funkar inte längre stunder. Jag ryms inte där. Jag får inte plats helt enkelt. Det leder till ett görande i total o-synk med mitt varande, och det går helt enkelt inte. Jag har blivit o-kompatibel med dessa skal, som följt mig under så många år.

[Jag skrev först ”som följt mig under så många liv”. Upptäckte det, bakstegade och bytte liv mot år, men vet du – jag undrar om det inte stämde som det stod?]

Så ja. Det ÄR ett aktivt val, att välja hat. Eller kärlek. Och det valet har du varje dag, varje stund. I varje interaktion. Konversation. Handling. Om du betänker alla dessa val i en återblick på livet ditt. Vilket val tror du bidrar till att skapa ett bättre liv?

En riktig feelgood-serie…

Publicerad den av
Svara

Nä. Det är den inte. En feelgood-serie alltså. Pratar om The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal, som jag och maken just såg sista avsnittet av. Och många saker kan jag säga om denna TV-serien, men feelgood är den definitivt inte.

När sluttexten rullade efter tittade maken på mig och yppade följande fundering:

När har hat nånsin varit lösningen? 

Jag kunde inte annat än kontra med:

Kan hat nånsin vara lösningen? 

Det är en serie som jag definitivt tycker är sevärd, absolut. Välgjord, om än kanske lite stolpigt skådespel emellanåt. Mycket tankespjärn, men lite för många tillfällen då jag blundat och hållit för öronen och bett maken klappa mig på handen när det var fritt fram att titta igen. Jag blir mer och mer känslig för våld och otäckheter (behöver inte vara övervåld för att jag ska vilja stänga det ute från minna sinnen), och jag skulle så gärna ha sluppit de delarna. Men resten har varit tankeväckande. Inte minst pga de där slutliga funderingarna kring hat, hämnd, hopplöshet.

För jag kan förstå det. Tror jag. Hatet alltså. Önskan om hämnd. Öga för ett öga och allt det där. Jag kan förstå det. Och vid tillfällen i mitt liv har jag, åtminstone i drömmarnas värld, agerat dömande ärkeängel må du tro, utdömt det ena straffet värre än det andra, för upplevda oförrätter. Men där har jag låtit det förbli, något som sker i drömmarnas värld. Längre än så har jag inte gått, och jag ber till gudarna att jag gör det.

Men även om man gjort det, börjat agera på hatet, utdelat hämnd, så kan man sluta. Det är möjligt att förändra framåt, även om man aldrig kan ta tillbaka något som sagts eller gjorts. Men det är möjligt att avstå ytterligare handling. BoldomaticPost_Enda-sattet-att-stoppa-hat-arFörhoppningsvis även avstå hat, för det står bortom allt tvivel, i mig, att den som skadas allra mest av hat är hataren själv drar det kortaste strået.

Men ärligt. Kan hat vara en lösning? Kan hat nånsin leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap? Eller föder det bara än mer hat?

Enda sättet att stoppa hat, är ju att den möter en mottagare som tackar nej, som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Spelar kanske mindre roll, under förutsättning att hatet ger vika för något som kan leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap?