Månadsarkiv: september 2014

Listen/Read/Watch – Sept ’14

Publicerad den av
2

Read a beautiful post on Born Happy the other day, and got inspired. Figured why not create a playlist of the month just like Lian did, and let you in on what moves me this month, when it comes to listening, reading and watching! So here it goes:

Listen
Last year and the previous 5 or so were my blog reading years, but I’ve not followed a single blog continously during 2014. Instead, 2014 has been a pod-year for me, when I’ve listened to more pod talks than ever before! This month I’m heavily into The one you feed, and three talks stand out especially for me. I’ve listened to them all more than once, and hear different things each time. The episodes with Lama Kathy Wesley, Timber Hawkeye and Jonathan Fields are all great choices to get yourself acquianted with The one you feed.

Read
OK, so I’m not a proliferent blog reader anymore, but that doesn’t mean I don’t read. I do. Books. Loads of books. I have been turning to fiction again lately, since my head starts spinning with new thought when I read non-fiction at bed time. A book that really made an impact on me was The Buddha in the attic by Julie Otsuka. It’s a strange read, but it captured me from page one, and made me feel as if I had to keep on reading. A little bit like I have to keep on breathing. That urge to draw one more breath, when the air has left my lungs, was the urge I had while reading this book. I just wanted to read one more page, hear the voice of yet one more – anonymous – Japanese bride. The book opened me up to a moment in history which I have not given much thought before.

Watch
Watched the movie Pay it forward with my two children last Friday. The eldest was amazed that I had never seen it before, but I just haven’t gotten around to it. Now I have though, and boy were we crying our eyes out at the end of the movie. It’s a lovely little film, because of the general message, which is paying it forward, meaning (in this film) to do something (big) for three other people, who in turn have to do something (big) for three other people and so on. It’s a concept I am fond of, and believe in, mostly because I see it as a way to jolt me into being human, rather than doing human. Why? Well, because what stops me from being human is usually just my thoughts. Thoughts of ”Oh, well I can’t make a difference, can I?”, ”What will this person think if I do something for them?” or even worse ”What might someone else think…”. Know what I mean? When I am being human, I connect to that which connects us all, all the time, and acts on it. Big or small, doesn’t really matter to me, but just being that person makes a difference.

Listen Read Watch

What have you been listening to, reading or watching this past month, that you’d like to share? Won’t you please write a comment (please write on on Lian’s original post as well, spreading your playlist to a larger audience as well!) and give us your best tips, ok?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Publicerad den av
2

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

 

 

Dare to ask!

Publicerad den av
1

I’m discovering something new about myself as I’ve begun to play a game in my coaching, which also means I am pushing my edges by asking for things I’ve never even dreamed of daring to ask. And I discover lots of things as I do this.

pushing at the edge

Firstly that the edge (within me, the one saying ”No Helena, you most definitely cannot ask for That!”) I perceive is a figment of my imagination, created by thought, but it is not and will never be the Truth, something real. It’s made up.

Secondly that I don’t die for asking. No matter how much my inner voice tries to tell me I must not ask for outrageous things. On the contrary actually. Asking makes me feel as if I live even more. And it makes me laugh, as the made-up-edge is pushed a bit further within my imaginary world.

Thirdly it’s a great way to collect No’s. That may sound very strange, but listen to this: Yes lives in the land of No. So if I go in search for the No’s, and even cherish them when I meet them, I’ll gladly go in search for more No’s. And you know what? Somewhere within all those No’s there will be a Yes. And the more No’s I collect, the more Yes’es I’ll encounter!

So, here’s to me asking and asking and asking some more, discovering where my edges are and challenging them, cherishing every No I meet along the way!

What are you afraid of asking for?

Ge mig För-politik, tack!

Publicerad den av
1

En vän la upp en liten betraktelse kring stundande val på Facebook i morse, och jag blev lite inspirerad och gjorde en liten efterlysning, eller vad man nu ska kalla det:
För-politik tack!Fnittrar lite åt mig själv nu när jag läser det igen, för jag gör ju just som jag skriver. Jag börjar i Mot och landar i ett För. Och jag tror ofta det kan vara en bra väg att gå, men det är inte den enda vägen. Mig händer det ofta att jag helt enkelt bara är För, utan att jag måste ha upplevt en frustrerad, irriterad, missnöjd Mot-känsla först. Och lika ofta är det just där jag börjar. Jag stannar dock sällan kvar länge i Mot-känslor nu för tiden, för jag personligen mår sällan bra av dem, de ger mig inte energi, utan dränerar mig snarast. Och varför ska jag klamra mig fast vid tankar som väcker dylika känslor i mig, det är inte vettigt på något plan alls.

Åter till sakfrågan dock – vad upplever du att de politiska partierna är För? Vilka visioner strävar de till? Vilket samhälle uppfattar du att de önskar se, som bygger på För-krafter, snarare än Mot-krafter?

Who are you?

Publicerad den av
Svara

I’ve been in a weird dream/awake-state during part of the night, and… really, it’s like I’ve been in that hightened awareness state for the past weeks or so. I’m living in a world where something pops now and again, it’s like a new bubble opens up to me, and life expands.

I can see the shift coming, I can hear it, smell it, feel it and almost touch it. Even though it most definitely is not something tangible. But it’s like Prince Ea stated in the video I wrote about, when he asked:

In the deepest sense possible – who are you?

Who are you?

 

That’s where those bubbles reside, within that deepest sense of me, the me that is not solely my Ego, but is also that. The me that is not limited by the physical boundaries that I perceive when I look at my  body, but is also that. The me that is a part of all that is, while at the same time bringing a unique flavour to that oneness. It is all of that and it is still more.

And I have to tell you, it is humbling to sense that larger me. It is not something I boast about, but rather I’d like to share with you, the wonder and marvel I feel about what it is I am experiencing.

A friend wrote about the special times we are living in since 2012, where the connection to ”who we truly are” in that deepest sense possible, is more accessible. As if the veil is thinning, as if the oneness itself is assisting in making a bigger shift possible. Perhaps it’s the shift Prince Ea also talks about, where mankind can finally turn into kind man, looking from the inside out, rather than the outside in.

I’m just gonna sit with that one for a while. Because, I fear I’m not making a whole lot of sense, I’m not even sure I grasp this myself. But I woke up just knowing I had to get this out of my system before going about my business of the day. That way this stepping stone is there, in print, making it possible for me to revisit it, and see what state of mind I was at, at this very moment. Or perhaps I’ll never allude to it again, who knows. And who cares, really?

And yet, the question remains:
In the deepest sense possible – who are you?

Brainwashed on all levels

Publicerad den av
4

Michael Neill just shared a video clip on Facebook, I watched it while brushing my teeth and I just knew I had to share this with you all, because it sent goose bumps (or God bumps, as a friend calls it!) all down my body. Talk about wisdom, deep deep wisdom ringing oh so true, speaking to me, all of me:

Prince Ea talks about opening to new possibilities, about a mankind brainwashed on all levels, beliving what our culture has told us, forgetting that we create that culture, each and every day, and hence, it’s within each of us to change it, to transform it. He speaks about war and violence perhaps creating short term results, but never, NEVER, getting to any lasting solution.

And he says something else as well, something filled with hope, something that sent shivers down my entire body. He speaks about the chance I have, and you have, and we have, of making a real difference, if we just stop, question that which we have been told to be the truth, and start to look within, looking for that which is looking to the outside. Look for the answer to the question of who I am, who you are, in the deepest sense of the word.

And with hope he states that when more of mankind find the deepest answer to that question, we can transform into kind man.

I’m floored. I’m wowed. And yet, this is not new to me. This is what I believe, and have believed for a couple of years at least. But sometimes a message is delivered in a way that just cuts to the core of me. And this was one of those times. I will carry this with me today. And tomorrow.

And so – the question remains:
In the deepest sense possible, who are you?

Givmildhet

Publicerad den av
Svara

En FB-vän la upp en länk på Facebook till ett klipp som verkligen berörde hen. Jag blev nyfiken, och föll för det även jag:

Hur kan det komma sig att de som, till synes, har mindre, har lättare att dela med sig av det som de trots allt har? Vad är det som gör att de som lever i ett – synbart – överflöde har svårare att skänka något? Och stämmer detta? Valideras hypoteser som dessa av klipp som detta, eller finns det mer hårdfakta bakom? Någon som vet?

I helgen berättade en britt att han läst att Sverige är det land vars befolkning ger allra mest till välgörenhet, typ 1 % av vår inkomst. Han tyckte det var något att vara riktigt stolt över, men själv blev jag lite misstänksam. Stämmer det där verkligen? Är det så? Ger vi ”så mycket”? Och är det verkligen mest i världen? Någon som kan upplysa mig?

Och vad handlar det om, för den delen, det där med att skänka pengar till behövande? Ger du? Oavsett om du svarar ja eller nej på frågan, varför har du valt just det?

Jag ger själv, både till tiggare och till olika föreningar/rörelser, som Läkare utan gränser, Greenpeace, Rädda Barnen och allt vad det är. Om jag funderar lite djupare på varför jag gör det så är det väl ett antal olika skäl. Varför jag ger till tiggare har jag skrivit om förut. Men organisationerna får främst för att jag vill ge kontinuerligt stöd. Är månads”skänkare” till de flesta av dem, sedan brukar jag köpa Action Aid-presenter och ge bort istället för en blomma eller gå-bort-present, eller vid uppvaktningar. De jag stödjer utför ett viktigt arbete, enligt mig. Men det slog mig just att jag kanske inte tänkt tanken hela vägen, när jag valt vilka jag stöttar. Jag brukar dela in det i två kategorier, de som åtgärdar ett akut problem (föder de svältande, katastrofhjälp osv) eller de som arbetar med att åtgärda rotorsaken (som t ex Hungerprojektet gör i sitt arbete med att inte bara avhjälpa akut hunger utan genom att arbeta långsiktigt med att helt utrota hunger). Har dock inte funderat närmre på hur fördelningen i dessa kategorier är bland de vars arbete jag stödjer regelbundet. Ska nog göra det.

Tänk att ett klipp på ett par minuter kan få igång min hjärnverksamhet på detta viset. Går du också igång?

Panic attacks?

Publicerad den av
Svara

Just checked out the Three principles movies-website and watched a short clip with Dr Bill Pettit talking about panic attacks. Now, seriously, during the 6 minutes of the clip, I learned a lot of things I had no clue about. But it does make sense to me. Not least, because I know how successful Dr Pettit has been with clients. But honestly, listening to him it’s almost as if it can’t be this easy. Surely there has to be more hard work to it, I start to think, and then I remember that humans are equipped with both a physical and a psychological immune system, so why should it be harder? No reason really!

Interested yet?

Watch for yourself:

Did you learn anything new?

Miracle

Publicerad den av
Svara

I’m beat. I want to go to bed. But first, I want to share a tidbit on the subject of miracles with you, before hopping into bed. I found this in the feed of a Facebook-friend, and here it is:

I believe in miracles and the miraculous.
I expect miracles and the miraculous.
I create miracles and the miraculous.
I experience miracles and the miraculous… and so can you.
You are the miracles and the miraculous…. and so am I.
– Steve Hardison

imageDo you believe, expect, create and experience miracles and the miraculous? And can you feel that you are all of that? Can you see the miracle that is life? Each breath I take, each heartbeat, each blink of an eye. It’s all a miracle, and it is part of me. So yeah. At this moment, I am awestruck by the miraculous life within me, that IS me. That IS you. Do you see the miracle that is you?