Etikettarkiv: samhälle

#fskchatt

Publicerad den av
Svara

Det finns #skolchatt, #fskchatt (förskolechatt alltså) och #fpchatt (fritidspedagogikchatt) på Twitter, och vardera chatt har sin tid och dag. För att det ska ge något så bestäms ämne innan chatten inleds, och häromdagen gick det ut ett upprop om förslag på ämnen till förskolechatt. Jag svarade:

Förslag förskolechattEfter att vi bollat det där fram och tillbaka några gånger så blev det spikat. Så torsdagen den 21 mars kl 21 kommer ämnet på förskolechatt att vara just:

Ämne för förskolechatt 21 marsDet ska bli intressant att delta i #fskchatt på torsdag – jag hoppas även du vill delta! Är du intresserad av barn och ungdomars lärande och skolutveckling, så är Twitter ett ypperligt ställe att finnas på.

Jag lovade Fredrik Larsson att skriva några rader om vad jag egentligen menade när jag skrev detta, så här kommer det:

I nuläget ligger #skolvåren ständigt längst fram på hornhinnan för mig, och det är så klart ursprunget även till min fråga till #fskchatt. Tittar jag på förskolan som koncept så ser jag framför mig ett lärande där barns stjärnögon (för att använda Lou Rosslings uttryck) verkligen får gnistra i hög utsträckning. Det syns också i nedanstående klipp från Malmö Stad:

Frågorna i mig är många, bland annat följande:
Hur kan stjärnögonen fortsätta tindra och gnistra upp genom hela skolsystemet, ut i arbetslivet och aldrig släckas?
Hur kan förskolans gnistrande stjärnögon få fortleva och uppmuntras?
Vad är det med förskola som gör att barns nyfikenhet och upptäckarglädje inte bara får fortleva utan i hög grad uppmuntras och frodas?
Vad är den där essensen? Handlar det om att barnet är i fokus?
Och hur kan vi ta med essensen in i resten av skolsystemet?
Tindrande stjärnögon – vad kan de ge i ett högre perspektiv?
Hur kan det bidra till att hållbart lärande samhälle?

Hur tänker du?

Nedtryckt?

Publicerad den av
2

Charlotte Rudenstam delade LIVET!!!!! på Facebook och det gav mig ännu en insikt. Tack för hjälpen Charlotte!

Det finns människor som inte får en kick av att läsa det inlägget, utan istället upplever dess motsats, att de blir nedtryckta. Människor som inte alls gillar tankespjärn, som stänger ner vid ord som att kämpa för livet. Och det är helt ok. Till och med riktigt riktigt bra. För vi behöver mångfalden. Mångfald ger merfald.

Insikten jag fick var att jag inte skriver för alla. Jag skriver först och främst för mig själv. Jag vet hur olika vi människor är. Alla går inte igång på tankespjärn. Men jag gör. Och jag tror det finns fler än jag som gör det. Så jag skriver först och främst för att jag lär mig så mycket av skrivandet (som inte kan ske utan reflektion). Om det sen gör att någon annan också får ut något av det, så är det superbra. Om det är någon som blir knäckt, nedtryckt eller deppig av detta, så utgår jag från att de letar vidare efter något som gör dem upplyfta, peppade och energifyllda. För givetvis är det inte min avsikt att sänka någon.

Men jag kan ju inte sluta skriva det som jag mår bra av för att det kan finnas någon som det inte faller i smaken. Finns massvis med texter, bloggar, artiklar, böcker, TV-program, filmer, musik och skådespel som jag tycker om. Och lika många som jag inte tycker om. Men utan spännvidd hade det ju inte funnits något för var och en. Och jag vet ju inte heller vad jag gillar/inte gillar (eller ännu hellre, vad som gagnar mig, eller inte gagnar mig) förrän jag har vågat testa, och därför behövs ett brett utbud.

Det jag ser, hör, läser och upplever är skapat för att tillfredsställa skaparens behov – och om jag sen hamnar på rätt film, eller lånar rätt bok, så får även jag mina behov tillgodosedda. Men ibland lämnar jag bion innan sluttexten rullar, lämnar tillbaka boken halvvägs oläst, för att just denna film, denna bok inte gagnade mig, just nu.

Beroende på vädersträck behöver vi olika packning!

Beroende på vilket vädersträck just jag reser mot behöver jag olika saker i min packning. Likadant är det i livet. Vi har olika behov. Och jag tror att det finns de som gagnas av att läsa ett eller annat inlägg på min blogg. Men ALLA mår inte bra av samma saker, alla BEHÖVER inte samma saker. Jag kan inte göra mer än ge vidare sådant som jag gagnas av. På det viset hittar vi förhoppningsvis alla vår tribe!

Vad gagnas du av? Vilka behov kan du få uppfyllda av att läsa ett blogginlägg som berör dig på något vis?

Komplement

Publicerad den av
8

Det finna väldigt många rörelser, initiativ, konferenser, tidskrifter, hemsidor, företag och organisationer, mer eller mindre formella, som alla strävar efter att förbättra skolan och skolsystemet i Sverige. #Skollyftet, #fritidslyft, #skolchatt, Skolvision 2013, EdCamps, #lärartycket osv. För mig är #Skolvåren ett riktigt bra komplement till alla dessa. Inte minst eftersom #Skolvåren syftar till att bjuda in hela samhället i multilogen kring vad vi ska med skolan till. Lisa Carr formulerar det väldigt väl när hon beskriver #Skolvåren.

För mig handlar allt detta om att vi vill något mer. För MIG är detta ”något mer” ett helt annat skolsystem till 2020, och jag satsar globalt, inte bara Sverige. För att nå dit krävs både ett skolparadigmskifte men även ett dito för samhället i stort. Och det är många hållplatser på vägen dit. Det finns till och med många olika vägar dit. En heter #Skolvåren, en Skolvision 2013, en Enhet och en annan Barnpartiet, en Skollyftet osv. Lite olika fokus och innehåll, men allt strävar efter ett hållbart lärande samhälle.

För någon annan kanske ”något mer” har en annan innebörd, uttryckt i andra ord. Men ett hållbart lärande samhälle tror jag vi alla har gemensamt.

Vissa kanske inte ens tänkt tanken att det kan behövas ett helt nytt system, utan ägnar sig mer åt att göra det befintliga skolsystemet så bra som möjligt. Och det är oerhört viktigt, eftersom det finns människor i dagens system som här och nu har behov av dessa förbättringar. Andra vill kasta av sig det gamla och ifrågasätta rubb och stubb (som jag då).

Vårsolen strålar och visar vägen

Olika människor kommer delta på olika hållplatser, välja sin/sina vägar, och ingen kan befinna sig överallt. Då blir det rent schizofrent. Men för mig är det viktigt att arbeta för och tro på att vi alla kompletterar varandra, inte motarbetar varandra, inte skapar vi-och-dem-läger.

Just nu så vaknar många inom skolsverige och känner HOPP för första gången på länge, samtidigt som många också tycker det som sker är skrämmande, som blir rädda. Och det behöver vi ta om hand på ett bra sätt. I Robin Sharmas bok ”De hemliga breven från munken som sålde sin Ferrari” skriver han bland annat följande om rädsla:

Det som håller oss tillbaka i livet är rädslans osynliga fängelse. Det håller oss instängda i våra trygghetszoner, som faktiskt är de farligaste platserna att leva på. Den största risken i livet är att inte ta några risker. Men varje gång vi gör något vi är rädda för tar vi tillbaka makten som rädslan stulit från oss – för på andra sidan om rädsla bor vår styrka. Varje gång vi vågar försöka växa och utvecklas blir vi friare. Ju mer rädsla vi tar oss igenom, desto mer makt återtar vi. På det här sättet blir vi både orädda och starka, så att vi kan leva det liv vi drömmer om. – Robin Sharma

Tillsammans kan vi skapa ett hållbart lärande samhälle. Det är vad jag drömmer om. Om vi är lyhörda och mottagliga, vågar ta oss igenom våra rädslor, och släpper prestigen att MITT sätt är RÄTT sätt. Insikten att det finns många olika sätt som alla kan gagna är ofantligt viktig att lyfta fram, gång efter annan. Mångfald berikar.

Vad är din dröm? Vilka vägar tar du för att bidra till att samhället når dit? Vilka rädslor behöver du ta dig igenom på resans gång?

Livsviktigt

Publicerad den av
1

I höstas tittade jag första gången på Tim ‘Mac’ Macartney som berättade om barnens eld, eller The Children’s Fire. Det är en fantastisk berättelse.

Nu utgår jag från att du tittat på ovanstående klipp, för resten av texten blir svårbegriplig om du inte gjort det.

Det är livsviktigt att vi gemensamt tar vårt ansvar. Vi behöver, var och en av oss, hålla fokus på det som är riktigt viktigt, och det är att tänka på att vi i varje tanke, varje ord och varje handling möjliggör att barnens eld kan fortsätta brinna:

The childrens fire must burn

Barnens eld kommer bara kunna fortsätta brinna om vi gemensamt tar vårt ansvar och säkrar det. Ett sätt att göra det är att ställa frågan Var kommer barnen in?
Det är skrämmande så sällan barns perspektiv (dvs, på riktigt, inte hur vi vuxna tycker att det borde vara för att vara bäst för barnen) verkligen lyfts fram. Vi kan göra skillnad, genom att ställa frågan, och dessutom bjuda in barnen och ungdomarna i dialog kring nuet och framtiden.

Om du tittar på ditt arbete, ideella insatser och din personliga sfär, var kommer barnen in? Har du dem i åtanke? Vad skulle hända om du ställde frågan?

Bidra!

Publicerad den av
1

Det finns en tendens att de som är tysta, vars forum varken är det talade eller skrivna ordet, inte tror att deras bidrag skulle vara värdefullt. Och det är synd, för så är det verkligen inte alls. Vi har alla något att bidra till, ibland mer, ibland mindre, men den människa finns inte som inte kan bidra överhuvudtaget.

I samband med att vi sprider #Skolvåren högt som lågt, inom och utanför skolsverige så dyker det upp oroande bevis på att människor inte tror sig om att kunna bidra. Se Therese kvitter nedan:

vad kan jag bidra med?Det gör mig så ledsen att läsa. Inte minst för att vi här har en lärare som inte tror sig kunna bidra till skolutveckling. Hur är det möjligt? Och hur många fler är det som känner så här?

Lisa Carr har skrivit om det unika med #Skolvåren, som är ett initiativ som riktar sig till alla. Det ställer dock stora krav på alla oss som höjer vår röst både muntligt och skriftligt, i detta och andra sammanhang. Vi behöver vara väldigt nogranna med att göra plats till de tysta, till de som mest tänker, eller känner, eller de som med ton eller färg kan förmedla sitt bidrag.

allas röster behövs!

Där var jag och Cecilia Sjöström eniga, som synes ovan. Och det är verkligen detta som är #Skolvåren – vi vill möjliggöra för alla röster, alla färger, alla former, att ta plats. Att tillsammans klämma och känna på frågor som:

  • Vad ska vi med skolan till?
  • Vad är det för samhälle vi vill ha?
  • Hur bygger vi ett hållbart lärande samhälle?

Och samtidigt som jag tänker och skriver detta snubblar jag över Seth Godin som skriver om att det inte finns någon anledning att vänta på tillåtelse. För så är det ju. Bidra, det är både en rättighet och en skyldighet!

“The woods would be very silent if no birds sang except those that sang best.” ― Henry Van Dyke

Och så kan vi inte ha det! Därför är #Skolvåren öppen för alla, oavsett ålder, bakgrund, yrke, geografisk tillhörighet, antal tatueringar och klädsmak.
Kom, delta i samtalet, för det är du och jag som tillsammans sätter formen på hur samtalet ska växa fram. Och samtalet äger inte bara rum i Varberg 18-19 juni, utan hela tiden, på bloggen, på Twitter, på Facebook och framför allt i soffan, fikarummet, matsalen och kontorslandskapet, i korridorerna, klassrummen, shoppingcentra och lastbilshyttar.
Hur kan du bidra till att göra samtalet så brett som möjligt?

3S

Publicerad den av
1

Normalt snackar man ju 5S, som är ett tänk för att hålla ordning och reda på en arbetsplats. 5S är en stor del av LEAN. Jag har just avslutat en 2 dagars kurs i Kvalitets- och miljösystem som jag håller på en yrkeshögskola, och där är 5S och LEAN två viktiga komponenter.

Men jag skrev just 3S, högst medvetet. Har laddat ner gamla Skolministeriet-program från UR i min telefon (finns även som podcast) och häromdagen lyssnade jag till programmet från den 16 mars 2010, ämne Genuspedagogerna. Intressant och tankeväckande överlag. Inte minst reportaget från en skolgård, som gjorde att mina ögon var extra nyfikna när jag följde med minstingen till skolan en förmiddag. I stort stämde reportagets beskrivning in på mina egna synintryck på sonens skola. Inte fullt ut, som tur är, men i stort.

Det som verkligen gjorde att jag hajade till var dock avslutningen där Kajsa Svaleryd, jämställdhetsstrategi i Gävle kommun sa:

”I allt förändringsarbete krävs styrning, stöd och störning för att en förändring ska komma till.” – Kajsa Svaleryd

Och jag tänkte: JA, där satt den! Som förändringsagent är det precis dessa processer som jag måste arbeta med. Så från och med nu ska jag använda 3S som står för styrning, stöd och störning, jämte de vanliga 5S (sortera, systematisera, städa, standardisera, sköta om).

Musse Pigg domderar

Jag brinner för #Skolvåren, som jag tror kan fylla en stor funktion vad gäller att skapa en hållbar lärande framtid. Och det förhoppningsvis riktigt riktigt snabbt, så alla barn och ungdomar som befinner sig i dagens skolsystem också får del av det.

Anser du att #skolvåren ska ägna sig mest åt styrning, stöd eller störning?
Dela gärna med dig av dina tankar, så att vi tillsammans kan samskapa både #Skolvåren och framtiden!

Demokratiuppdraget

Publicerad den av
3

Följde med familjens yngste till skolan på förmiddagen, andre klass. Roligt och välkomnande. Inte minst de där ungarna som nyfiket frågar vems mamma jag är (de flesta känner till mig), frågar vad jag heter osv. När jag sa Helena, utbrast en tjej glatt ”Det heter min mamma med!”. Jag svarade ”Fint namn hon har!”, och en kille tittade lite pillemariskt på mig och sa ”Din mamma gjorde ett bra jobb när hon gav dig ditt namn.”. Jag flikade in att min pappa också varit med på det, men att jag höll med honom om det.

Under SO-lektionen skulle de börja nosa på frågan ”Vem bestämmer i Sverige?” och ungarna kom med många förslag, så som kungen, kejsaren, stadsministern, rektorn på vår skola osv. Till slut enades de, behjälpta av läraren, kring att det är folket som bestämmer. Teater-gruppspel följde på detta, då tre grupper skulle gestalta vardera monarki, antikens demokrati och (modern) demokrati.

Demokratirollspel

Demokratigruppen skrev om manus lite grann, så partiledare 2 (familjens yngste) förespråkade bandyklubbor till alla som gillar bandy och partiledare 3 bad folket rösta på honom så skulle han se till att vi skickade mer pengar till de fattiga. Bandyklubborna drog dock flest röster, så min son utropade sig till stadsminister, med ett stolt men samtidigt lite generat utrop. :-D

Ganska roligt att sitta med och lyssna, delta ibland, men mest iaktta.

Och så tänker jag, funderar och reflekterar. Ställer mig själv frågor som:
Hur mycket får eleverna verkligen vara med och bestämma över sin skola?
Var kommer barnen och ungdomarna in?

När de initialt skulle försöka förklara vad demokrati är dryftates elevråd, klassråd och matråd. Men hur mycket medbestämmande har eleverna verkligen i dessa råd? Mimmi Garpebring höll på att sätta ett tweet i halsen när jag skrev ”Avskaffa skendemokrati som elevråd!” i höstas. Men det jag menade var ju inte avskaffa elevråden, utan att se till att elevråd verkligen blir ställen där barn och ungdomar kan bli medbestämmande, på riktigt.

Det finns klassrum där det sitter skyltar som anger ordningregler som:
1) Sitt ner
2) Var tyst
3) Lyssna på läraren
4) osv

För vem finns dessa regler till? Är de till för eleverna eller personalen? Och vem har varit med och tagit fram dem? Finns det liknande regler på andra arbetsplatser (dvs, inte skolor)? Är det detta som avses med fostransuppdraget? Verkligen? Vad ska vi egentligen med skolan till?

Jag hoppas att #Skolvåren kommer att lyfta även på stenar som dessa, för här finns mycket att göra. Skolans demokratiuppdrag är ofantligt viktigt (viktigast?) och det finns mycket förbättringspotential här. Härligt, säger jag, som förändringsagent.

Rättigheter och skyldigheter. Inget att ta för givet och därför något som ständigt måste dryftas, tillsammans. Vilka frågor tycker du #Skolvåren behöver lyfta?

Provocerad?

Publicerad den av
1

Undrar om det finns någon som helt lyckas undvika att provoceras, ja, det skulle väl vara Mahatma Gandhi eller nån i sådana fall. Men han var one of a kind, så vi lämnar honom därhän.

Få-saker-ur-händerna-Viktoria Struxsjö som snart knutit ihop hela säcken som heter #Skolvårens träff i Varberg 18-19 juni 2013, berättade för mig att hon tyckte jag var positivt provocerande. Det tog jag som en stor komplimang, eftersom jag ofta strävar efter att vara just det. Som coach använder jag mig av kraftfulla frågor, och min förmåga att formulera frågor har helt klart skärpts sedan jag blev professionell coach.

Att jag ställer frågor som folk kan uppfatta som provocerande gör dock att jag måste vara oerhört vaksam på mig själv och mina egna reaktioner. Min reflexmässiga reaktion när någon reagerar på en provokation från mig, utifrån något jag sagt eller gjort, är att antingen gå i försvar eller attack. Jag lär mig dock väldigt lite utifrån dessa båda ståndpunkter har jag insett. Det ger mig ofantligt mycket mer de gånger jag lyckas hålla mig lite kall och se på det hela utifrån. Då kan jag lyssna, ställa ännu fler frågor och försöka förstå varifrån min medspelare kommer från.

Jag kan också känna efter i mig själv, vad det är som börjar bubbla inifrån som ett svar på interaktionen. Allra bäst funkar det när jag lyckas hålla fast vid insikten ”En människas reaktion säger mycket om hen, och inget om mig!”. För den kan jag ju sen vända just till mig själv också – min reaktion säger allt om mig och inget om någon annan! Och så får jag ännu mer att fundera över! Och om jag inte lyckas hålla mig kall, ja, då slänger jag händerna i luften och utbrister ”How fascinating!” helt enkelt.

Se dig själv!Om du är vaksam på dina reaktioner så kan en provokation vara enormt givande, se det som den gåva det är, en möjlighet till utveckling och lärande.
Titta på dig själv, gärna lite utifrån. Ställ dig själv en fråga i taget, t ex de nedan. Lyssna och känn efter vad som händer i dig.
Hur känns det?
Var känns det?
Hur reagerade du? Och varför?
Triggar det mönster som egentligen handlar om något helt annat än nuläget?
Om händelsen inträffar igen – hur skulle du vilja agera då?
Vad har du lärt dig av händelsen?

Rätt/Fel

Publicerad den av
5

Gårdagens blogginlägg om att hamna i försvar triggade igång en tankeprocess i Facebook-gruppen Förändra Skolsverige:

”Tycker att det sällan leder till ett konstruktivt samtal. Att gå i försvar tycker jag ger fel fokus i samtalet: ”Jag går i försvar för du kritiserar mina åsikter – mig!”
Vilket tar ljuset från sakfrågan och blir en diskussion om huruvida jag/du har rätt eller fel, vilket i sig är oväsentligt. Därför har jag svårt att se vitsen med debatter, där det handlar mycket om att slå varandra i huvudet med argument och väldigt lite lyssna. Problematisera tror jag på – men det är knappast medialt.” – Maria Mjörnestrand

Håller med i allt! Och debatter är ofta ganska trista. Båda sidor är oftast mycket mer upptagna med att föra fram sitt eget budskap, än att lyssna. Det blir mer sandlåde-slagsmål mellan 3-åringar som bråkar om samma spade, än något konstruktivt. Nä, bättre än så kan vi!

”Tror precis som Maria Mjörnestrand att försvar ofta är en låsning i ens egen position vilket då kan förhindra att man tar till sig ett nytt perspektiv eller vågar kritisera och granska sina egna idéer och tankar. Att försvara gör det ju tämligen omöjligt för människor att mötas i ett samtal, en dialog. Att mötas, och på något sätt släppa ‘egot’ och önskan om att ha ‘rätt’ är nog en god förutsättning för ett bra samtal. Däri ligger även att släppa önskan om att  – försvara sig själv eller sina idéer. Varför känner man sig nödgad att försvara från första början? – Sophie Österberg

Rätt/Fel
Jag tror ett svar på Sophies fråga är för att vi lever i ett samhälle som i stort premierar ett rätt/fel-tänk. Samhällsstrukturen är uppbyggd så. Det finns ETT rätt svar, facit står längst bak i boken (fast jag tror och hoppas faktiskt att jag därmer visar att det var ett tag sedan jag gick i skola, för förhoppningsvis är det inte längre så!), och om någon har fel, ska de göra om tills de får rätt svar.

Fia med knuff

Har gått två kurser med Alan Seale, en fantastisk människa och tillika professionell coach, och dessa kurser har hjälpt mig till insikten att rätt och fel är destruktiva tankesätt, och inte bidrar så särdeles till att bära samhällsutvecklingen framåt. Alan själv använder sig istället för rätt och fel, av begreppen what serves me och what doesn’t serve me, dvs vad gagnar mig och vad gagnar mig inte. Det som gagnar kan man tänka ersätter rätt och det som inte gagnar ersätter fel, om man behöver hjälp ställa om tankemönstren.

Gagnar/Gagnar inte
Tänk om vi istället för att tänka rätt/fel tänkte på gagnar/gagnar inte istället. Vad skulle det kunna ge? Hur skulle samhällsklimatet bli tror du? Jag är ganska nyfiken på sådant här och tänker gärna både en och två gånger kring sådana här saker. Men inte är det lätt inte. Vi har ju ett rättssystem som är baserat på att man kan göra rätt (dvs hålla sig innanför lagens rättesnöre) och göra fel (begå en olaglig handling av något slag). Det betyder också att någon/några har bestämt vad som är rätt agerande, och vad som inte är det. Kan detta upprätthållas om vi börjar tänka gagnar/inte gagnar istället? Jag vet inte.

Men Alan har en metod, baserad på Lakota-indianernas Medicine Wheel, som han benämner The Manifestation Wheel. I den talar han inte om vinna-vinna-situationer, utan han ser vinna-ledet i 7-8 led, dvs vinna-vinna-vinna-vinna-vinna… ja, ni förstår! Går inte djupare in på det här, men den kursen har förändrat mitt sätt att se på mig själv och världen runt omkring mig. Jag försöker (svårt!) att undvika rätt/fel-tänk, och att tänka att något kan gagna mig idag, men kanske inte imorgon. Likväl som det kanske inte gagnar dig. Och det är ok. Så länge det jag anser gagnar mig inte skadar dig, för då gagnar det faktiskt inte mig heller. Men det behöver inte vara rätt/fel för det.

Det går även att applicera inom skolvärlden. Fredrik Karlsson har skrivit om den bristande respekten för mångfald inom skolan. Läs det inlägget med rätt/fel vs gagnar/gagnar inte-glasögon på dig. Vad tänker du? Berätta! Ta gärna med dig de tankarna in i #Skolvåren.

En sista fråga: Hur tänker du kring begreppet förlåtelse i ljuset av detta resonemang?

Försvarstal?

Publicerad den av
1

Varför faller vi in i det? Det där behovet att försvara oss, kanske tom skylla ifrån oss?

Såg du Paolo Robertos uttalande i helgen?

Paolo provocerar

Lisa Silverberg, som är en reflekterande människa och tillika pedagog, gjorde det:

Provocerande frågaDet gläder mig att se att hon tar sig tid att ta in budskapet, fundera över det, reflektera, ifrågasätta, och landa i det. Kanske kommer hon ut på andra sidan av den där tankeprocessen lite mer insiktsfull än minuten tidigare. Det är vad förmågan att verkligen lyssna (eller läsa) kan ge oss.

Skomakare bliv vid din lästMan kan också välja att skjuta budbäraren, för att hen inte har rätt bakgrund. Men, vad vinner vi på det egentligen? Är det inte dags att sluta med silo-tänkande och -organiserande? Gagnar det oss – både individer och samhälle? Faller vi in i strider av gammal vana, som leder till att vi får positioner att försvara, och därmed kommer försvarstalen in?

Nu vet jag att Jonas Rosenkvist, reagerade för Paolos bruk av låtsasstatistik, som Jonas benämnde det. Och det är kanske vad det var. Men budskapet är större än siffrorna som kanske mest används för att du ska haja till. (Å andra sidan finns det faktiskt delvis belägg för det också, men det kan jag återkomma till någon gång i framtiden.)

Göran Hydbom, ofantligt härlig innovationsprocess-expert, berättade på en workshop om ett fiktivt logistikproblem. Han sa ungefär så här:

Har jag ett svårt logistikproblem, så hade den siste jag tagit in varit logistiker! Nä, jag hade mycket hellre plockat in en förskollärare, en snabbköpskassörska, eller en veterinär, ja, allt annat ÄN en logistiker! En logistikexpert är nämligen låst vid vad man kan och inte kan göra inom logistiken. Men det är inte de andra, de som kommer utifrån kan se på problemet med helt fräscha ögon och ställa de där frågorna som kanske leder till lösningen.

Och det är lite min poäng här med. Varför inte lyssna till vad Paolo säger. Om du inte håller med honom, motbevisa honom istället för förringa honom för att han kommer utifrån. Ifrågasätt uttalandet, istället för individen som uttalar det! Om det nu är så att du vet med dig att det han säger inte stämmer – visa det då!

Motbevisa istället för förringa budbäraren

Men betänk att det som är sant för dig, inte måste vara sant för alla andra! Det kan finnas människor som är helt annorlunda funtade än vad du är, och deras sanning kanske ser helt annorlunda ut. Ska du då stånga dig blodig för att motbevisa? Eller ska du vara nöjd med att du själv vet vad som är sant för dig? Oftare och oftare känner jag själv en förnöjdsamhet i att JAG vet vad jag tänker och känner. Det kan räcka.

Detta är vad jag hoppas och tror på att #Skolvåren kan bidra med – att vi vågar titta på våra medmänniskors tankar och idéer utan att förringa dem. Istället kanske vi kan möta människan som tycker helt olikt mig själv, ta och sätta oss med dem och säga det som Anne-Marie Körling säkert hade sagt: ”Berätta! Berätta hur du tänker!”

Så det gör jag nu:
Berätta! Berätta hur du tänker!
Jag är så nyfiken på att höra mer om dina tankar kring det här!