Kin Long. Har bott i Malmö sedan 1992 (och innan dess mellan 79-86) och jag vet inte hur många gånger jag läst eller hört att bästa kinakrogen i stan är Kin Long. Och aldrig har jag varit där. Har inte lockat, för ärligt talat ser det ut som en vanlig kinakrog sett från gatan.
Men igår.
Då blev det så att jag och maken, av en slump, faktiskt klev in på Kin Long för kvällsmat. Redan från början kändes det som att restaurangen på insidan avvek från ”det klassiska” som åtminstone jag förknippar med kinarestauranger, som guldiga tjockmagade Buddhas, rödlackerade hyllor osv. Inne på Kin Long var inredningen smakfull och stilren. Justa vibbar från början med andra ord. Vi fick ett bord för två och började bläddra i menyn.
Lite ont om vegetariska rätter, så när vi blev tillfrågade om vi valt klart inledde vi en konversation med ägaren, Chien-Chung Wang (läser jag mig till i en artikel från Sydsvenskan). Ett tu tre så hade vi i samråd med Chien beställt, en vegansk knaperstekt biff och till mig vegansk anka med shiitake och extra ingefära. Visade sig att de specialimporterar veganskt sojakött (oläckert namn tycker jag, men det verkar vara den svenska benämningen på produkten) så alla rätter går att få i vegansk (eller åtminstone vegetarisk) tappning.
Efter en stund serverades vår mat, vi smakade, och sen var vi fast. Från att aldrig ha varit på Kin Long tog det exakt två tuggor innan restaurangen seglade upp på vår topplista över favoritrestauranger i Malmö!
Ännu en liten stund senare var våra skålar tomma. Inte ett riskorn kvar!
Oerhört glada för att vi äntligen insett varför alla lovordar Restaurang Kin Long, berättade vi så klart detta även för Chien, som nöjd med vår återkoppling gav oss tipset att ringa och boka bord i fortsättningen, eftersom det ofta är fullsatt. Förståeligt!
Detta var första gången jag åt på Kin Long, jag vågar lova att det inte var sista.
På återseende, Chien, I’ll be back!
Malmö Järnhandel
Och dessutom finns ju 






Satt där och såg mig omkring, och påmindes om ett blogginlägg jag läste förra sommaren. Om kroppar. Om hur olika de är. Hur vackra de är, just på grund av sina olikheter. Och hur stor variationen verkligen är. Det var en mamma som skrev och uppmanade just andra mammor att visa sig, på stranden, i baddräkt, i bikini, och att inte skämmas för gäddhäng och sträckmärken på mage och lår, stora eller små eller ojämna bröst, eller inga alls för den delen. Magar och rumpor som putar ut eller in. För det är ju så, att genom att visa att jag är ok med den jag är, så som jag ser ut, så skickar jag signaler till omgivningen, inte minst till mina egna barn. (Minns du vem som skrev det där så får du gärna länka i kommentarerna nedan, skulle så gärna läsa det igen, och ge cred!)
Tar tåget hem från Stockholm. Promenerar bort till cykelparkeringen på andra sidan kanalen. Noterar att mitt röda regnskydd på cykelkorgen som Skånetrafiken förärat mig för något halvår sen verkar vara lite öppet. När jag parkerade cykeln där dagen innan la jag ned min cykelhjälm i korgen och snörpte åt regnskyddet. Nu är det definitivt uppsnörpt. Kommer närmre och tittar ner i korgen. Cykelhjälmen borta.
Så jag stoppar en eller två mindre pappåsar (Malmö Stads kompostpåsar funkar finfint) och en sax i fickan när jag ska ut och knata på Bulltofta.




