Sexuality = procreation ?

Now, this isn’t a topic I have written about before, and it’s not something I have given a whole lot of thought to. But all the same, here’s a TED Talk my friend Charlotte Rudenstam (who is passionate and very skilled on this!) shared a while ago, and it really made me think:

So, why did this talk make me think?

Well, because there are so any ruuuuuuules (concerning all aspects of life, not just sexuality) that we believe are True, Necessary, Mandatory to obey and Unquestionable. (Can you tell I am a wee bit frustrated with this??)

Edward Wilson says that we need to understand that human sexuality is first a bonding device and only secondarily procreation. I think that’s true. This matters because our evolved sexuality is in direct conflict with many aspects of the modern world. The contradiction between what we should feel and what we actually do feel generates a huge amount of unnecessary suffering.

Christopher Ryan

By rules I mean both the written rules we are surrounded by, but also the unwritten stuff that seems to be culturally developed in different societies. I understand it makes sense to set rules in a society, that’s not what I’m getting at. But it’s like we set rules, written or unwritten, and then sort of forget the reason for them. And believe that a rule that makes sense for me automatically must make sense – and be adhered to – by everybody. But really – why would it?

Att sätta ord till tanke

Jag gästbloggade hos Charlotte Rudenstam i början av december om en form av självcoaching. Här kommer inlägget:

 

Jag började blogga för ett drygt år sedan, och hade en förhoppning att jag skulle ta mig tid att sätta mig ner med jämna mellanrum och förmedla klokskap. Så blev det inte. Första halvåret skrev jag bara 14 blogginlägg eller nått sånt, och hade hela tiden den där tanken att jag borde verkligen, jag skulle vilja, om jag bara hann…
Jag fallerade stort med andra ord – i mina egna ögon.
Sen upptäckte jag en utmaning kallad #Blogg100 som gick ut på att blogga dagligen i hundra dagar. Sagt och gjort, jag hakade på och tänkte att detta kanske skulle ge mig den knuff jag behövde för att faktiskt ta itu med bloggandet. Och så blev det. Jag började blogga dagligen och kom in i en rutin. Nu är utmaningen slut sedan länge, men jag bloggar fortfarande dagligen. Och jag är ofantligt tacksam för det. För den dagliga skrivstunden har för mig blivit en stund av värdefull självcoaching.
Att sätta ord på en tanke är mer kraftfullt än jag någonsin förstått (har aldrig skrivit dagbok som du förstår). Oftast vet jag inte vad dagens inlägg ska handla om. Ibland har jag en fras, ett ord, en sinnesstämning, en artikel eller ett videoklipp som jag är lockad att titta mer på. Och då gör jag det, med nyfikenhet. Ibland sätter jag mig, helt tom, och låter det bara komma till mig.
Jag skriver, reflekterar kring ämnet, iakttar mina reaktioner och vilka tankar som väcks i mig. Jag märker vilka ord jag väljer och vilken sinnesstämning jag försätter mig i. Jag avslutar allt som oftast mina blogginlägg med en fråga – och den frågan väcker ofta nya tankar i mig själv. Så mitt bloggande är verkligen en lärande-process för mig.

20131224-080927.jpg

Jag värderar inte mina ord, mina reaktioner och mina tankar – och det gör verkligen all skillnad i världen! Jag har upptäckt glädjen som den dagliga skrivstunden ger mig, då jag med öppen nyfikenhet och omtanke om mig själv lära känna mig själv på djupet. Det är något jag önskar fler skulle få upptäcka. Så jag ber dig – testa att skriva dagligen. Det behöver inte vara långt, mina egna blogginlägg är sällan över 300 ord, och det behöver inte publiceras på en blogg heller, om du inte vill det.
För mig spelar dock själva publicerandet stor roll. Jag har under flera års tid delat med mig av andras bloggar, artiklar, videoklipp osv, men utan att lägga till min egen ton på det hela. Och det är det jag försöker göra nu. Jag sätter min prägel på något, innan jag slussar ut det i världen. Och att hitta min ton, att lära känna mina egna nyanser – det är ett skapande som är helt fantastiskt!
Vågar du testa?

Vem är jag?

I början av november gästbloggade jag på kostradgivarna.se med följande blogginlägg:

På en föreläsning nyligen med Charlotte Rudenstam fick publiken uppgiften att under två minuter berätta för bordsgrannen ”Vem är jag?”. Helena Roth by Alma RothJag började, och tyckte det var lite lurigt, främst för att jag inte är så förtjust i etiketter. Så många av etiketterna vi tilldelar oss själva eller andra handlar mer om vad vi GÖR än om vem vi ÄR, tänker jag. Men, jag drog igång och funderade och resonerade och berättade. Min bordsgranne tappade hakan efter en stund och sa lite chockat till mig:

– Oj vad du verkar ha tänkt mycket på detta. Du verkar veta precis vem du är. Jag vet inte alls vad jag ska svara.

När de två minuterna var till ända var det ju hens tur att göra just det, berätta för mig vem hen är, och det satt hårt inne. Efter en stunds tystnad började hen berätta om sitt jobb, vilken position hen hade och vad det handlade om. Efter en liten stund av det, så frågade jag:

– Men, är detta vem du ÄR, eller är det vad du GÖR?

Jag möttes igen av en markant tystnad, innan hen sa att det ju är vad jag gör. Och det har hen ju rätt i.

Det var en intressant observationen och jag insåg till fullot att det finns många vuxna som tappat bort sig själva lite grann, som definierar sig själva utifrån vad de gör, snarare än vem de är.

Nånstans på vägen så tror jag vi tappar bort helheten i vårt jag. För titta på ett litet barn – de bara är. Helt naturligt. Inga konstigheter. Sen händer något. Vi (vuxenvärlden) börjar sätta epitet på dem. Säga att de är duktiga när de klär på sig, ritar en teckning och sätter undan tallriken i diskmaskinen. Berömmer dem ofantligt för saker de gör…. och glömmer kanske bort att ge dem bekräftelsen i att de är fantastiska och underbara som de är. Alternativ uppmuntran är inte lika lätt för många av oss. Men kanske kan du säga:

– Jag ser att du kunde knäppa knappen i byxan alldeles själv idag!
– Jag ser att du lagt ner mycket arbete på den här teckningen, kan du berätta för mig vilka färger du använt dig av?
– Vad mycket enklare det blir när vi hjälps åt att ta undan efter maten!

Tonårsdottern kom hem häromdagen och berättade om den störiga killen i klassen. Jag kände hur det stack till i hjärtat på mig. Så jag kunde inte hålla mig från att ställa frågan:

– Tror du att han ÄR störig, eller är det något han GÖR som du/ni uppfattar som störigt?

Hon tänkte en kort stund, innan hon sa, att det så klart var det sistnämnda. Men tänk så lätt det är att säga att folk är dumma, när de kanske sagt något dumt. Eller att de är så otrevliga, fast det egentligen bara är en handling de gjort som vi uppfattar så. Med det sagt, menar jag så klart inte att vi ska bete oss hur som helst! Jag har ett ansvar för mina handlingar. Men det blir ohälsosamt och skadligt när jag tror att jag ÄR det jag GÖR. För hälsa, verklig hälsa, är beroende av att jag hyser omtanke och kärlek för hela mitt jag, både det jag är och det jag gör. Och tappar jag bort den jag är – ja, då är jag inte hel.

Och då funderar jag över våra barn – vilken slags förebild är jag då för mitt barn? Om jag tappat bort den jag är, hur kan jag då med någon slags trovärdighet berätta för mitt barn att det duger som det är? För nog ligger det mycket sanning i ordstävet att barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Vem är du?

Energivåg utan like!

Vaknade tidigt igår, eftersom jag skulle ut på resande fot, Barnverkets riksmöte i Stockholm står inför dörren. Kollade Twitter och möttes av följande:20130419-213430.jpg

Egentligen skulle den varit med i torsdags, men den blev framskjuten, så det gjorde det mig glad att se att den kom med. Sen blev det bara bättre. Kolla bara vilken våg av underbar energi jag svävat runt i idag:

20130419-213449.jpg#ffse betyder ”follow friday”, och är ett sätt att tipsa andra twittrare om bra Twitter-konton att följa. Tillägget ”se” står får Sverige. Robert Klåvus berikar själv mitt flöde, och innan han skrev #ffse till mig hann jag följa flera andra av de han #ffse:ade. Så jag blev lite extra glad att få denna underbara uppskattning! Tackade gjorde jag också, med att ge en #ffse tillbaka:

20130419-213542.jpgBara en kort stund därefter dök nästa underbara #ffse in, från 100% Charlotte:

20130419-213559.jpgSen fick jag äntligen se artikeln i Metro, då min käre make skickade ett foto på den:

20130419-213644.jpgFick veta av Johanna som skrev artikeln att Metro publicerat den i alla tre versioner av Metro, så det har strömmat in nya följare på #skolvåren på Twitter och de sista platserna till sommarens stora händelse, #skolvårens afk i Varberg 18-19 juni är tagna! Även på Facebook har artikeln rönt uppmärksamhet, och jag har fått många glada tillrop även där.

Efter en lång dags arbete i både Malmö och Stockholm, vandrade jag och min Barnverks- och Drömfabrikskollega Martin Fredin mot Odenplan, trillade över Sibiriens Soppkök och bestämde oss för att stilla vår hunger (rekommenderas!). Restaurangen hade Stockholmsversionen av Metro så jag var tvungen att flukta lite på den med:

20130419-213733.jpgVilken dag – en dag då jag, i sanning, varit uppe på bergets topp, och jag har verkligen njutit av vyn!

20130419-222148.jpgJag tänker stanna kvar i den känslan, och njuta rejält. För detta är en energivåg utan like! Tillåter du dig att njuta av vyn då du är uppe på bergets topp?

Nedtryckt?

Charlotte Rudenstam delade LIVET!!!!!Facebook och det gav mig ännu en insikt. Tack för hjälpen Charlotte!

Det finns människor som inte får en kick av att läsa det inlägget, utan istället upplever dess motsats, att de blir nedtryckta. Människor som inte alls gillar tankespjärn, som stänger ner vid ord som att kämpa för livet. Och det är helt ok. Till och med riktigt riktigt bra. För vi behöver mångfalden. Mångfald ger merfald.

Insikten jag fick var att jag inte skriver för alla. Jag skriver först och främst för mig själv. Jag vet hur olika vi människor är. Alla går inte igång på tankespjärn. Men jag gör. Och jag tror det finns fler än jag som gör det. Så jag skriver först och främst för att jag lär mig så mycket av skrivandet (som inte kan ske utan reflektion). Om det sen gör att någon annan också får ut något av det, så är det superbra. Om det är någon som blir knäckt, nedtryckt eller deppig av detta, så utgår jag från att de letar vidare efter något som gör dem upplyfta, peppade och energifyllda. För givetvis är det inte min avsikt att sänka någon.

Men jag kan ju inte sluta skriva det som jag mår bra av för att det kan finnas någon som det inte faller i smaken. Finns massvis med texter, bloggar, artiklar, böcker, TV-program, filmer, musik och skådespel som jag tycker om. Och lika många som jag inte tycker om. Men utan spännvidd hade det ju inte funnits något för var och en. Och jag vet ju inte heller vad jag gillar/inte gillar (eller ännu hellre, vad som gagnar mig, eller inte gagnar mig) förrän jag har vågat testa, och därför behövs ett brett utbud.

Det jag ser, hör, läser och upplever är skapat för att tillfredsställa skaparens behov – och om jag sen hamnar på rätt film, eller lånar rätt bok, så får även jag mina behov tillgodosedda. Men ibland lämnar jag bion innan sluttexten rullar, lämnar tillbaka boken halvvägs oläst, för att just denna film, denna bok inte gagnade mig, just nu.

Beroende på vädersträck behöver vi olika packning!

Beroende på vilket vädersträck just jag reser mot behöver jag olika saker i min packning. Likadant är det i livet. Vi har olika behov. Och jag tror att det finns de som gagnas av att läsa ett eller annat inlägg på min blogg. Men ALLA mår inte bra av samma saker, alla BEHÖVER inte samma saker. Jag kan inte göra mer än ge vidare sådant som jag gagnas av. På det viset hittar vi förhoppningsvis alla vår tribe!

Vad gagnas du av? Vilka behov kan du få uppfyllda av att läsa ett blogginlägg som berör dig på något vis?