Kraschen!

KraschenLäste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.

Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.

På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!

Bokbloggsjerka 5 – 8 augusti på temat Semester

Inspirerad av Sara som i sin tur inspirerats av Annika att delta i bokbloggsjerka *vilken briljant idé!* gör jag raskt som Sara och funderar lite över det här med semesterläsningen. För vad vore egentligen en semester utan en bok eller två? För egen del vore det något oerhört udda, det kan jag ärligen tillstå, och dessutom inget jag suktar efter. Snarast tvärt om. Jag älskar att läsa, och har dessutom insett att jag favoriserar den fysiska boken framför läsplattan, men just vid längre resor så finns det många fördelar med en ebok, så är det.

När boken jag hade med mig på sommarsemestern till Seattle och Vancouver tog slut, loggade jag raskt in på Malmö Stadsbiblioteks hemsida och laddade ner en riktig tegelsten *även om den inte riktigt får samma tyngd som den fysiska* som jag njutit av ända till inflygningen till Kastrup förra veckan, då jag läste klart den. Det var sista delen i en trilogi av Ken Follett, Evighetens rand, som höll mig sällskap sena nätter och långa tåg- och flygresor.

#glömenbokSedan hemkomsten har semesterläsandet fortsatt. Först idag orkade jag dock plocka upp Krista Tippetts Becoming wise, som jag liksom Sara läser. Den är så rik, i betydelsen mäktig, att jag inte alltid orkar med den. Jag vill vara till fullo närvarande då jag läser den, allt annat gör den inte rättvisa, så under jetlaggens tidevarv har jag förlustat mig med lite mer lättsamma, men ändock läsvärda, böcker, så som Och snön faller på Hester Street av Daisy Waugh samt Fågelburen av Lisa Jewell. Dessa sistnämnda står båda i tur på att bli bortglömda någonstans i stan av mig, med en Var så god och ta med mig hem-hälsning instoppade bland sidorna med en referens till Facebook-gruppen #glömenbok.

Men idag vad det dags för lite vishet igen, efter att jag kärnat ur fyra yoghurtburkar med krikon och länsat både krusbärs-, svarta samt röda vinbärsbuskarna på bär. Så jag la mig på soffan under äppleträdet med blyertspennan i högsta hugg och njöt av att läsa om kärlek, om sammanhang och om relationer. Bläddrar nu igenom de sidor jag läste idag och det finns så många stjärnor, hjärtan, understrykningar, utropstecken och citat-markeringar att det är svårt, näst intill omöjligt, att välja ett enda som jag vill dela med mig av.

Väljer ett. Men nä.
Bläddrar vidare.
Hittar ett annat. Nä. För långt.
Och det där, är för kort utan sitt sammanhang… bläddrar fram och tillbaka innan jag landar i något jag vet är sant. Något jag skrev WOW om i bokmarginalen, för oj så viktigt det är, för mig, att hålla det i minnet:

We’re constantly making each other.

Vi skapar konstant varandra.

Tänk. Vad betyder det, för dig? Att vi konstant skapar varandra (och därmed oss själva)?

Det som finns runt knuten?

EttanNär vi skulle flyga hem från Island förra veckan trillade det in ett mess från Sara, en producent till P4 Malmöhus ”Förmiddag med Matilda Alborn”, som frågade om det var rätt Helena hon kommit till, den som förra året syntes i Lokaltidningen i ett reportage om Skördetid för Bulltofats guld?

Jomenvisst är det rätt Helena, svarade jag och tackade ja till att medverka i morgondagens program.

Så imorgon ska jag ta mig in till SR-huset på Baltzargatan för att mellan 11:30-12:00 prata lite om vad man kan hitta ute i naturen. Det ska bli spännande att se vad samtalet kommer att handla om. Nässlor säkert.  Björnbär. Vildblommor och äpplen. Svartkämpe. Blåhallon (kanske mer kända som salmbär). Och kirskål, denna underbart smarriga nyttoväxt *vilket jag hävdar med risk för att få enormt mycket näthat*!

Vad är det bästa du har runt knuten och vad gör du med det?

Bara fötter

barfotaDet finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?

På temat otippade saker…

Dagens syltkokning platsar på temat otippade saker jag aldrig trott jag skulle ägna mig åt dagen efter en dygnslång flygresa. Men. Ibland är det bara Just do it som gäller. Framför allt när grannarna som med den äran passat hus och trädgård under vår semesterresa säger Ni får gärna plocka körsbär från trädet, vi hinner inte göra av med alla!

Jag menar, är det något som är starkt uttryckt i mig så är det samlar-genen, vilket kanske framgått av diverse inlägg under årens lopp om naturens guld och annat. Faktiskt fick jag ett SMS igår från en lokalradio-reporter som ville få fatt i mig för ett inslag just på temat att plocka saker ute i naturen. Lite roligt. Får se vad det blir av det!körsbär

Men alltså, åter till ordning. Första blogginlägget jag skriver på sjutton dagar. Så långt uppehåll har jag inte haft sedan jag började blogga dagligen i januari 2013. Har varit skönt att inte bloggat under resan vi just företagit oss (Seattle, Olympic Peninsula och Vancouver och en pyttesväng av Island – Blue Lagoon) men när jag sitter här på farstutrappen och skriver så känner jag hur mycket jag saknat det samtidigt. Inte bara för skrivandets skull i sig, utan mer för vad själva processen medför: en stund för mig själv, att reflektera och landa i en tanke eller två. Det har jag saknat. Sån tur att jag kan börja blogga dagligen igen helt enkelt. Eller inte – vem vet? Ännu har jag lite semester kvar nämligen, så jag tänker fortsätta gå på känsla. Men när väl höstens arbete börjar, då återgår jag till schemat med dagligt bloggande, det lovar jag!

Så: 10 burkar körsbärssylt, ett blogginlägg, en promenad med maken till COOP och fem tvättade tvättar senare (ja, bortsett från dagens Headspace och den sedvanliga sjuan så klart, de tog jag inte semester från!) går jag till sängs och känner mig mycket nöjd med första dagen hemma efter resan. Imorgon ska jag hämta hem katten Pop som semestrat på egen hand i Vejbystrand!

Ju Mer Dom Spottar

För vad tror de växer upp när så mycket hat gror?
Tänk i andra banor
Jag ber dig!

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar
Gå med dem som vill dig väl, även om dina fickor är tomma
Glöm dem som vill sänka dig, sudda bort bad-minded tjommar
Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma

Kapten Röd ”Ju Mer Dom Spottar”

En rektor i Almedalen

Så var då #skolvåren:s fjärde Almedalen till ända och inom mig bär jag med mig kraften av samtal. Att lyssna. Att få dela sina tankar med någon man kanske aldrig varit på samma plan som tidigare. Elev möter rektor, på lika villkor. Elev möter Riksteaterns VD, på lika villkor. Elev möter alla möjliga människor, som valde att delta i #skolvåren och Fler Ungas #walkntalk i Almedalen, på lika villkor.

Samtalen ville aldrig ta slut!

Läs mer om detta i Ingela Netz reflektion efter veckan, publicerad i sin helhet på skola365.com:

Profilbild för ingelanetzSkola 365

Jag kom just hem från Almedalsveckan.
Fem dagar av intensiva seminarier, samtal, möten och nätverkande är till ända och nu byter jag semesterfokus till att istället vara tyst, varva ner och vila både kropp och knopp. Men först vill jag dela några reflektioner här. 

IMG_1578På håll ser Almedalsveckan ut som ett enormt marknads- och mediajippo, förstår jag av kommentarer i sociala medier. Där frotterar sig ”eliten” med kändisjournalister, politiker och företagsledare i en ryggkliande rosévinsbubbla. Så kanske det är, den sidan av Almedalen är inte jag heller en del av, men det är också mycket mer!
Jag har varit med och arrangerat ett antal ”samtalspromenader”; walk´n´talks, med skolan i fokus, under Almedalsveckan. Ett litet, perifert arrangemang som varken syns i media eller drar massor av människor.
Det gör ingenting. För ett samtal, ett ömsesidigt nyfiket möte, blir precis lika bra och viktigt för dem som deltar oavsett hur många fler…

Visa originalinlägg 541 fler ord

Den högljudda tystnaden

TEDxAlmedalen. Andra gången, för min del. Första gången jag fick plats var 2013, andra gången 2016. Gripande. Lärorikt. Inspirerande och tankeväckande. Sista talaren för året går på. Och sen… den högljudda tystnaden la sig som en tung tjock matta över trädgården där TEDxAlmedalen utspelar sig.

Knäpptyst. Så tyst att det blir påtagligt. Så tyst att tystnaden blir till, tar form, blir ett ting, något man kan ta på. Daniel Boyacioglu

Allt om eld.
Daniel Boyacioglu.
Poet. Brandman.

Ska handla bok.
Allt om eld – den ska bli min.
Din?

Bara i Almedalen!

Eller. Det vet jag ju inte. Men det känns så. Som att det bara är i Almedalen som jag knatar förbi än den ena kändisen och höjdaren efter den andre, stöter på vänner och bekanta från när och fjärran, och merparten är sådana jag aldrig träffat i köttet förut. Och att jag sitter på ett seminarium i Syre-tältet om Hur långt sträcker sig människans ansvar? med ärkebiskop Antje Jackelén och Lars Anders Johansson från Timbro, mitt framför dem, twittrande för glatta livet. Ett par timmar senare har de båda både gillat och retweetat ett antal tweets med klokskaper de yppade under seminariet, och dessutom fick jag ett svar från Antje: 


Lägg därtill att #skolvåren:s tredje walk n talk (sista chansen på torsdag kl 10:30) blev riktigt bra trots regn vid starten och att jag fick plats på morgondagens TEDxAlmedalen. Ännu en riktigt bra dag med andra ord!