Ge liv till den värld som är möjlig

Publicerad den av
3

I Skärtorsdags fick jag en ping på Facebook, då Rebecka tillägnade denna dikt till mig och andra förändringsagenter för en bättre plats för oss alla. Jag lyssnade andäktigt och rördes på djupet, av orden.

Blåkullafärd

Låt oss flyga till Blåkulla ikväll,
Till landet där allt är möjligt

Kom upp mina systrar och bröder till dans,
För att hedra allt som är viktigt

Släpp dina bojor, släpp dina kval,
Det är de som fjättrar dina vingar

Vi rider ej på kvast eller gris,
Enbart på skapelsens vindar

Där, vid brasans varmaste mitt,
Klingar ord och sånger om dig,

— om mig, om oss, om Vi,
om hem, om jord, om liv

Det som varit, har en gång varit,
men är också, i allt det som är

Död ger liv och liv ger död,
I skapelsens oändliga cirkel

Många har gått före — och dött i sin kamp,
De för makten farliga i visdom

De dansar vid vår sida denna magiska natt,
Och sjunger sånger om liv, om mod och kraft

Vi är många, vi är starka, vi är farliga nu
För alla dem som på rädslans lyra vill spela

Så låt oss mötas på Blåkulla ikväll,
Och ge liv till den värld som är möjlig.

—

av och med Rebecka Hagerfors.

Tack Rebecka, så underbart fint skrivet och framfört. Och vilken slutkläm – snacka om att det där går rakt in i mitt hjärta. Att ge liv till den värld som är möjlig, precis på pricken är det ju vad jag och så många fantastiska människor agerar för! Du är själv, i allra högsta grad, en av dessa människor, och jag är ofantligt tacksam för att våra vägar korsades.

Låt oss tillsammans, allesammans, göra allt vi kan för att ge liv till den värld som är möjlig – ok?

Live fully now

Publicerad den av
Svara

Someone posted this in a Facebook-group for coaches, suggesting we send this to our clients. That’s a good suggestion. But I’d rather reach out and send this to the world, because it is something we can all benefit from pondering, for a minute or two.

This constant striving, constant chase to live somewhere we are not, next year in school, next position at work, finding a soul mate, having kids, getting to the top… only to realize there’s another top, further off in the distance.

Always wanting something other than that which is now. What does this do to us humans? How does it benefit? Who does it benefit? Does it benefit?

20140418-072831.jpgWhat if… you lived fully in the now, instead.

What if… you made sure to enjoy and appreciate what’s there now, instead.

What if… we all lived fully now, instead.

What might happen then?

 

Grow young

Publicerad den av
Svara

At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one.

growyoung

Grow young. Is that something you think about? I do. I look around me, at myself and my peers, at my parents, grand-parents (only one alive nowadays), but also at younger people, and kids.

When I think about growing young, I don’t envision plastic surgery and facial tucks and such things.

Young for me is a mental process, rather than a physical one.

Somehow being young isn’t about age. Staying young certainly isn’t.

Do you agree?

Duck:a inte!

Publicerad den av
Svara

20140407-055336.jpgI Tallinn bodde jag på My City Hotel, ett trevligt hotell precis vid kanten till gamla stan. Bekvämt att kunna ta en kvällspromenad runt i gamla stan, som helt klart är en av Tallinns stora turistattraktioner, och det välförtjänt. Jag var dessutom bara i landet en natt, så det gällde att passa på.

Jag blev extra glad åt sällskapet jag upptäckte på rummet.

 

 

Men än roligare var vännen Anders Bergkvists kommentar på fotot som jag la upp på Facebook. Han skrev:

Det gäller att inte duck:a för sanningen20140407-055353.jpg

Och minsann om han inte har en poäng! Att ducka för sanningen gagnar sällan… eller, undrar om jag inte skulle vilja påstå aldrig. Men där knackar mitt behov (eller är det bara en ful vana?) av små vita lögner in och gör att jag inte riktigt vågar påstå att det aldrig gagnar.

Men nog fasiken duckar jag för sanningen oftare än jag borde. Hur har du det med den saken? Är du som jag, och duckar för sanningen nu och då?

Mamma, jag önskar en fredlig värld!

Publicerad den av
2

Barn är för underbara. Det kommer små korn av vardagsvisdom från dem som jag ibland lyckas snappa upp och fånga, så jag kommer ihåg dem. Denna gången var det sonen som kläckte ur sig något lite underfundigt när han gjorde sig i ordning för att gå till skolan.

20140415-193706.jpg

Kanske är det inte svårare än så? Kanske skulle det lilla steget kunna öppna upp för så mycket mer? Vad tror du? Hur många säger du Goddag Goddag till på dina färder ute i samhället?

Själv säger jag kanske inte just goddag goddag så ofta, men jag ler mot snart nog alla jag möter. Det kostar mig väldigt lite ansträngning, och den lilla energi som åtgår för att dra på mungiporna får jag tillbaka tusenfalt av återgäldade leenden, tindrande ögon eller en nick tillbaka. För det är ju som Bob Hansson sa, vilket min son alltjämt har förståelse för: Världen skapas mellan människor.

Ska jag våga mig på att faktiskt säga goddag goddag till alla jag möter idag? Ska du?

Kärlek och nyutsprungna bokblad!

Publicerad den av
1

Igår var jag hos Wivan, min Mastermind-compadre, som bor vackert i Stenskogen utanför Höör. Tog tåget upp och hade en hel dag inbokad med henne, utan någon egentlig agenda. Men att något skulle kreeras kändes ganska givet. Wivan har beskrivit dagen så fint på sin blogg, kolla in själv: http://wivansandberg.wordpress.com/2014/04/15/forsta-gronskan-i-bokskogen/

20140416-152130.jpgMitt klisterverk, dvs, mitt sätt att nätverka, bottnar i kärlek. Delar av alla de tankefrön, anteckningar och idéer som fastnade på papper, något att spinna vidare på under våren!

20140416-152140.jpg20140416-152148.jpg

Wivans balansakt för att fotografera några av de absolut första nyutsprungna bokbladen – som jag smakade, för första gången någonsin. Lite citrus-syrligt, med en tydlig grön smak, på något vis. Smaka vet ja, men passa på nu när bladen är alldeles ljusgröna och fint sladdriga liksom!

20140416-152202.jpgBlommande harsyra – vilken ljuvligt vacker liten blomster.

20140416-152216.jpgJag och Wivan on top of the world – uppe på ett av hyggena.

20140416-152224.jpg20140416-152242.jpg

Trollskog. Påminner om morfar. Får trevliga minnesbilder från svampplockning. Småland och soldattorp. Till höger ser ni Wivan ligga i backen och njuta av solen, bredvid henne de nyfiken yrvaket uppstickande ormbunksskotten som hon la ut i sitt blogginlägg.

20140416-152234.jpgJag njöt till fullo av vår dag tillsammans, och det bubblar i mig av iver att fortsätta spinna på de tankar som väcktes, de idéer som kläcktes och den lust jag har att fortsätta leva och arbeta utifrån en mix, en blandning, lite av detta, det där och något tredje. Är inte våren fantastisk så säg – som har förmåga att väcka liv i så mycket?

The art of forgiveness

Publicerad den av
Svara

On the art of forgiving by the way, inspired by Hector Black.

I’ve not been best friends with forgivness for a while. Or perhaps best friends isn’t the word for it, but there is something about the way we use it, that rubs me the wrong way. I think we abuse it, telling kids to Say you’re sorry! for almost everything, and brushing it off afterwards, as if that’s that.

The Swedish author Ann Heberlein wrote a great book on forgiveness (in Swedish alas, the title being ”It’s not my fault, on the art of taking responsibility”, and it is thought provoking. She tells a story of a kid being bullied at school. When the bullies wanted to say they were sorry, the victim of the bullying refused to accept their apology, and all of a sudden the tables turned. Suddenly the bullies felt like they were the victims, as their victim refused to forgive them. The original victim of the bullying was more or less ostracized by both kids and adults at the school because she would not accept the apology.

That story gave me a lot to think about, I tell you. There is power in forgiveness, that way we use it, and somehow I feel we might be misusing it?

20140415-084621.jpg

Who am I to tell someone to ”say you’re sorry”? And who am I to tell someone to accept that apology?

But I got some new insight into the concept of forgiveness during the first SuperCoach Academy weekend in Santa Monica, when Michael Neill said something like this:

To forgive means to make like it never happened. When you forgive, it means that you essentially go back in time to before what ever it is you forgive took place. If you are not willing to do that, there is no forgiveness.

That was a new take on forgiveness that I have not pondered before. It makes my thinking tumble along, doing a cart wheel or two on the way to more understanding and insight. Putting it into the Heberlein story on the bully and the bullied, I guess the victim of the bullying simply wasn’t willing to act like it never happened. And hence, forgiving her assailants wasn’t an option.

Have you ever thought of forgiveness in this way?

I dreamed a dream…

Publicerad den av
2

…and that made me realize dreaming is one of the best examples of how all feelings stem from thought.

I was dreaming something strange last night. I was in that no mans land between being awake and sleeping, so I remember the dream sequence very vividly.

I was with my son in a room, and all of a sudden danger sprung. We managed to sneak into a safe room, and I searched for ways to make our predicament known to people outside. I finally found two small buttons, one which started a flashing light somewhere, and one which set of an alarm. The second I pressed the alarm-button my son got terrified and screamed out of fear, certain a new danger was facing him. I looked over at him at the same time I pressed the button, and when I saw his reaction I immediately pressed the button again to stop the alarm, all the while shouting to him that ”It was just me, it was just me!” to be able to get thru to him.

Then I woke up. For sure, this time, no mans land long gone. Terrified. With a dreadful feeling in my entire system. Wanting never ever to get into such a situation with anyone, let alone my son. Angry at myself for not having told my son about the alarm about to go off, angry at having put the two of us in this dangerous situation. Angry at the world for frightening my son like this.

Tried to go to sleep again. But once I wake up from dreams like these, I have a hard time to go back to sleep, because the feeling, and thought, stays with me. And my mind keeps on reiterating the dream sequence, over and over again, somehow ensuring that the feeling will not leave me.

20140414-084101.jpg

And here’s the deal: The feeling is real. Oh so very real. No doubt in my mind about that! But the thought, the dream, that caused the feeling to arise, was just a thought. It was just a dream. It hasn’t happened for real. It’s a figment of my imagination, created in the way thought is created.

When this happens to me I try telling myself it’s not real, that it was just a dream, but in a sense, that just makes me stay in the feeling longer, because I stay in the thought. And as long as it’s with me, the feeling is with me as well. Sometimes, I manage to ”reset the stage”, go back to the dream, and play it over, imagining a different outcome, a different scenario, in this case perhaps never stepping into that room in the first place. I didn’t go down that route last night, but luckily, I did go back to sleep after a little while, and the dream did not come back. But the memory of the dream and my feelings was very strong when I woke up though and I just knew I had to write about this.

My conclusion?

Well, that feelings are real, regardless if they stem from a thought pertaining to a situation in my physical surroundings, or to a thought coming from my psychical surroundings (fully from within my head, like the dream). But they they DO come from thought. All feelings come from thought. Sometimes I have a hard time fully getting that. But this example makes it very clear to me, at this very moment. And I’ll just let myself be with that for a little while. Do you know what I mean?

The Moth – you move me! Over and over again.

Publicerad den av
1

Listened to the most amazing story a couple of months ago, when playing an episode of The Moth Radio hour. It was an old man named Hector Black who told a gruesome, but hopeful, story of a murder, and the forgiveness that came out of it. If you have a chance – find that copy of The Moth Radiohour, and give it your undivided attention. This specific part of the show can be listened to directly from The Moth website as well: https://themoth.org/stories/forgiveness

20140412-082439.jpg

The feeling I get from listening to this story will stay with me for a long time. I actually listened to it while driving to a customer, and I have to say this: The story Hector Black tell, pack such a punch, that I recommend you just sit down and listen to it, not trying to focus on anything other than listening. You most definitely should not be on any moving vehicle, if you are the driver of it!

The power of a story never cease to surprise me. And this one was powerful. Oh so powerful.

What story would you want to share with the world?

Walk happy

Publicerad den av
Svara

At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one.

walkhappy

The manner of which I keep my body influence me. If I walk happy, I am more likely to think happy thoughts, and to feel happy, since my feelings are a direct result of my thinking. I even go one step further, loving to dance walk. (Put on some music and go out walking, or rather, dancing!)

Have you ever tried it?